Balans

Vi pratar mycket om att inte gå till ytterlighet, att inte falla för antingen eller, att hitta balansen.

Har varit rätt nöjd med att vara utan morgontidning, men häromveckan kom två erbjudande som jag nappade på. SvD varje dag i fem veckor för 50 kronor, och nya dagliga ETC, försäljaren lyckades vädja till min veka sida, att alla ska få komma till tals.
Det blir en spännande balansgång. Jag läser ledare om reservationslösa hyllningar till fortsatt tillväxt, om välfärd som är bättre än någonsin, om det underbara med fortsatta skattesänkningar, om samtyckes-lagar som inte gör någon skillnad, varvat med det som jag brukar lyssna till, om system som vädjar till våra sämsta sidor, som inte litar på att marknad och osynliga händer skapar bättre världar.

Alla skall komma till tals, alla är värda att lyssna till. Den egna uppfattningen vilar på bräcklig grund om man inte är nyfiken på de som tycker annorlunda, nyfiken på hur man kan tycka så olika. Meningsmotståndaren är ju också människa, tro´t eller ej.

Om och om igen

Föregående inlägg kanske kan uppfattas som en hyllning till den som ryggar för samarbete och gemenskap. Det vore synd.
Tvärtom upplevde jag under sjukskrivningen att människor omkring mig blev synliga, att jag tog kontakter och initiativ på ett sätt som kändes helt nytt. Nu går jag återigen rakt fram, och tittar ner.

En del av det moderna livsstilen uppmanar oss att aldrig vara nöjda, att nytt alltid är bättre än gammalt.
Häromdagen hyrde jag tre filmer, två av dom hade jag redan sett, Avalon och I AM, den tredje var Monica Z.
I Avalon gestaltar Johannes Brost den lilla människan som vill men inte vågar stå för det han gjort. Han gör det bra, väldigt bra, lika bra som första gången. Och det tåls att ses igen.
I AM är en initierad lovsång till den omtänksamma och kärleksfulla människan, och en upprättelse av Darwin. Den är väl värd att ses om och om igen.

We are because we belong
Den generösa människan

VSV

Hypoteser är idéer som kan bekräftas eller avvisas (falsifieras) genom att testas.

Jag har en idé som går ut på att man mår bättre och blir en bättre människa om man får göra saker i lugn och ro. Tack vare en vurpa på cykeln blev min hypotes utsatt för en oavsiktlig test. Och dessutom på ett grundligt sätt, eftersom jag kunde studera förändringen både vid ned - och upptrappning, dvs, vad som hände när jag tvingades hålla mig borta från arbetet respektive när jag återgick.
Grundligt, men naturligtvis inte särskilt systematiskt eller vetenskapligt, det saknades t.ex en kontrollgrupp som inte var tvingade.
Hur som helst, jag hade förvånansvärt lätt att finna mig tillrätta utan de påtvingade rutinerna och förväntningarna, jag kände en djup tillfredsställelse i att få göra det som föll mig in och det jag verkligen ville, samtidigt som tillfälligheterna fick spela en större roll.  Tillbaka på jobbet kände jag en stor tacksamhet över att jag fortfarande kunde utföra mitt arbete, men redan efter några veckor återkom känslan av press, tvång, och ofrihet. Och mindre medkänsla.

Vilket skulle visas (vsv) .

AVA

Team Rwanda (2)

Läser boken om Team Rwanda.
Inte enbart den solskenshistoria jag trodde. Cyklisterna har enorm talang, är uthålliga och kan plåga sig, men det är ändå något som fattas. Den amerikanske coachen tillämpar moderna träningsrön och kadaverdisciplin, och lockar med bilder från Tour de France och franska alperna, men det vill sig inte riktigt. Det som driver cyklisterna är inte i första hand seger, ära och berömmelse, det är att kunna försörja sina familjer.

Inte olikt annan välgörenhet, i centrum står inte mottagarens behov och perspektiv, utan givarens ?

Tim Lewis har gjort ett styvt jobb. God journalistik som det heter.
Tur att inte alla är naiva.

Team Rwanda

Hot Dog

                                           Götgatan

Monica Z

Har märkt det tidigare, att jag skjuter vissa " måste - filmer " framför mig. Oro eller ointresse, jag vet inte. Hade i vilket fall inga stora förväntningar på filmen om Monica Zetterlund, jazz har aldrig riktigt fångat mig. Förrän nu kanske.
Filmen är fantastisk ! Och naturligtvis lipade jag när hennes pappa till slut visade sin kärlek. Inte för framgången, utan för att hon vågade (klättra längst upp i trädet).

På allvar ?

Nya alster

Det var länge sedan, men det kändes som igår, när målarfärgerna kom fram igen.
En lisa för själen att sitta där och kladda, fullständigt planlöst, utan prestationskrav, varken rätt eller fel, bara känsla.
Rollo May sa i Jan Troells film Sagolandet "att meningen med livet är kreativitet". Är inte säker på att jag förstod fullt ut vad han menade, kan bara ana.

Hens Majestät

Läste häromdagen i Södermalmsnytt om multikonstnären AK von Malmborg. På väg hem idag på Folkungagatan satt en liten klisterlapp på ett stuprör med samma namn. Med tillägget Hens Majestät.

Om jag verkligen ansträngde mig, möjligen med hjälp av en terapeut, skulle jag kanske kunna reda ut varför de små klisterlapparna på elskåp och stolpar utövar en sådan dragningskraft. Det har någonting med oförarglig olydnad och frihet att göra. En uttrycksform som passar den blyge och introverte, som räds vad folk skall tycka, men ändå vill synas ?

Lissabon

Bobo Karlsson har skrivit två böcker om sina 24 favoritstäder, SvD bad honom välja en framför de andra. Det blev Lissabon.

Lissabons sorgset ljuva musik, fado, är som en en aldrig besvarad längtan, en attraktiv smärta, ett slags hopp blandat med att ständigt vara förmsådd. Fadon är för Lissabon vad tangon är för Buenos Aires och bluesen för Chicago.. Det finns hela tiden en isolerad känsla; vi som blev kvar. De som inte fick ihop till sitt uppehälle har gett sig av för tusen, hundra eller tio år sedan. Precis som på Irland finns ett övernaturligt lugn. Fjärran från svenskt förnuft, fransk cynsim, amerikansk optimism och tysk logik är det istället som om livlig fantasi och mirakel, tillfälligheter och tur uppmuntras, inger hopp om att man ska kunna ta sig ur den eviga röran. Ett eventuellt armod har alltid dolts av en stark värdighet, förtryck har besvarats med fromhet.

Dit vill jag komma.

BILD : Tito & (fado) Mariza

I skuggan

Skavlan har tappat lite mark, kanske beror det på för högt ställda förväntningar.

Hur som helst, precis som i andra sammanhang så blir det inte sällan de okända som gör störst intryck. Som igår, den irländska kvinnan redogör för sitt sökande efter den son hon tvingats adoptera bort från klostret när han var 3 år, hennes sökande har sedan blivit en film som visats världen över, därför är hon inbjuden. Men till skillnad från (nästan) alla andra gäster i TV är hon befriad från egocentricitet, och just därför blir det en njutning att lyssna till hennes berättelse.

Lite senare kommer Bill Gates. Vi känner hans bedrifter, de skall inte förnekas, tvärtom, men han pekar själv på det som är värt att framhålla :
Jag har inte offrat någonting, jag lever i lyx, jag flyger i mitt eget flygplan, osv. De verkliga hjältarna är de som offrar sitt välstånd, som tar ledigt för att jobba oavlönat i ett underutvecklat land eller de som tar den sista sparpengen och ger det till en välgörenhetsorganisation.
Sant.

någon har sytt ett vackert broderi i underkant av sängöverkastet, när jag bäddade hamnade broderiet på fel sida, osynligt, in mot väggen, som tur var märkte jag mitt misstag
en bild av att somliga verkar i det tysta, osynliga, men lika fullt

bilder på stan

jag har en själsfrände bland kirurgkollegorna som också håller utkik efter udda bilder på stan, han har tagit tre tusen bilder fick jag höra,
det känns bra, att inte ständigt vara utanför den trygga gemenskapen, det är stor skillnad på en aktivist och två aktivister, man vågar mer ..
såg notisen ovan i SVENSKA DAGBLADET om den mest mytomspunne av dom all, Banksy,
är inte säker på att aktivisten själv tänkt sig att bli till salu på marknaden ..

på väg hem idag glimtade det till lite grönt i ögonvrån
hur tänkte hen som satte  klisterlappen vänd från gatan, att budskapet bara var för de verkligt uppmärksamma ?

Så självklart

Kämpade hela kvällen för att få ihop home-trainern, åkte förgrymmad tillbaks till cykelaffären, där höll de på i en och halvtimme utan att begripa vad som var fel. Då dök det upp en ung estnisk kille tuggandes på en hamburgare som flinade gott. - Rullen sitter bak -och fram ! Ja, det gjorde den. Så enkelt, så självklart.
Sådana historier vill man lära sig något av.

Så nu har ensamvargen fått sitt hemmagym.
Inte alla förunnat att sitta i fint luftdrag och blicka bort mot Globen medan man trampar.
Man är tacksam för mindre.

Konstigt

Fortsätter fråga runt. Så här kan det låta :

- Män och kvinnor är olika, så är det !
- Du menar föds olika ?
- Ja.
- Så det är inte uppfostran då ?
- Nej.
- Men du tror på jämställdhet ?
- Ja, verkligen.
- Hur då ?
- I arbetslivet, kvinnor ska ha lika mycket betalt för samma jobb,
  och man ska dela på hemarbetet, t.ex.
- Men du är inte feminist ?
- Nej, verkligen inte !
- Men betyder inte feminism just ökad jämställdhet mellan män
  och kvinnor ?
- Nej, för mig betyder det något annat ..
- Vad då ?
- Det betyder kvinnor som hatar män, och det gör inte jag.
- Det är din bild av feminism ?
- Ja.
- Gäller det även Gudrun Schyman, är hon manshatare ?
- Nej, det är hon absolut inte.
- Men hon är ju feminist, och ledare för det enda feministiska partiet.
- Ja.
- Det låter konstigt, eller hur ?
- Ja.
- FI och Gudrun Schyman är inte din bild av feminism ?
- Nej, så kanske man kan säga.

Feminism
Samtycke
Ekots lördagsintervju
Anti - könsmakt
Besviken

Stift ut

Idag opererades stiften i tummen bort. Inget märkvärdigt men ändå nya värdefulla intryck av att själv vara patient. Hur det känns.
Jag börjar undra om det faktiskt är något som borde ligga inlagt i schemat, lika väl som vi ständigt underhåller våra kunskaper och färdigheter på andra områden.
Om verkliga olyckor inte står till buds kanske man kan tänka sig simulatorträning ?
Vidarbefordrar det till AVA (amatörvetenskapsakademin)

Föredömen

Försöker plocka upp det som gladde med Belinda Olssons program 2.
Den trygga pappan på dagis som inte riktigt förstod frågan om hans kuvade manlighet.
Den kvinnliga brandsoldaten som insåg att vi har en lång väg att gå, som klargjorde så tydligt det går att kraven inte skulle sänkas för att släppa in kvinnor.
Kort sagt, goda föredömen.
Annars var det mest självupptaget och konfliktsökande, men det är redan glömt.

Hometrainer

Cykelförbudet upphör inte än på ett tag så jag har varit några gånger på gym. Inte lätt för den som är van att motionera i det fria att stångas i en överfull lokal. Så idag inhandlade jag en slags home-trainer som min egen cykel kan kopplas till. Följde instruktionerna men fick inte ihop den. Nu har jag ägnat några timmar åt att försöka uppfatta detta nederlag som världsligt och inget att bli särskilt upprörd över. Det gick så där.
Sannolikheten att jag ska komma ner på marken efter ett nytt avsnitt med Belinda Olsson är väl inte särskilt stor :)

Jaget för Laget

I går såg jag Stefan Jarls senaste film Godheten, för andra gången.
Thommy Bergren är underbar i rollen som den ofördärvade Thommy Berggren, lik barnet i Kejsarens nya kläder. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka (SvD) med flera hjälper till att klä av den kapitalistiske kejsaren ordentligt.
Liksom förra gången är behållningen intervjuerna med engelska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Även om man läst boken ( Jämlikhetsanden) så blir man än mer övertygad av att höra dom tala. Budskapet är enkelt :

Ökad jämlikhet är inte en angelägenhet för utsatta, det är allas angelägenhet, alla vinner.

Ett samhälle som bygger på ständig konkurrens på alla områden blir inte jämlikt.

Team Rwanda

Jonathan (Jock) Boyner var den förste amerikanen att tävla i Tour de France. Efter ett struligt liv, med bl.a fängelse, hamnar han 2006 i Rwanda, påhejad av en gammal cykelkompis. Det blir början på ett nytt liv, för honom och för de rwandiska cyklister han tar sig an.
Ungdomarna i det som blir Team Rwanda var små 1994, alla har fasansfulla förluster och minnen från sin barndom. Jock tappade kontakten med sin pappa när han var sex, det värsta som hänt honom. Han kommer inte att överge de här grabbarna. Glädjen att få dela med sig håller honom kvar.

Ricing from Ashes är filmen om Jock Boyner och Team Rwanda.
Tim Lewis har skrivit boken, Land of second chances.
Så gripande, så inspirerande.

Team Rwanda

Besviken

Blir mer och mer besviken och förbannad på mig själv att jag lyssnat så välvilligt till Belinda Olsson. När det i själva verket är både upprörande och sorgligt att feminism ännu en gång skall framstå som något katten släpat in. Att välbärgade män är gladare utan feminism är tråkigt men inte så förvånande, men när en ung kvinna får tre timmar på bästa sändningstid för att förlöjliga en rörelse som ytterst arbetar för mänskliga rättigheter så känns det för djävligt. Kvinnor drabbas av lägre löner, sämre karriärsmöjligheter, mycket mer hem - och dubbelarbetearbete, mycket mer våld osv, osv. Istället för att belysa och uppmuntra arbetet att förändra dessa missförhållanden så riktar man strålkastarn mot de " som inte riktigt känner sig hemma i dagens feminism ". Visst, det är bra med debatt, när den handlar om det som är problemet. Att somliga tycker att de får hjälp i sin strävan att inte döma efter kön genom att använda ordet hen, om andra tycker att de sätter fokus på den objektifiering av kvinnor som är så oerhört förhärskande genom att visa brösten offentligt så är det knappast ett problem värt namnet. Utan bara ett uttryck för att man på olika sätt kan försöka föra den här kampen som alla på pappret bekänner sig till. Lika ledsen kan man bli att en debatt om feminism och könsmaktsordning inte ens snuddar vid tanken att detta bara är en del av annan underkastelse, allt annat vi finner oss i. Som ytterst handlar om att acceptera den starkes rätt.
När ilskan lagt sig kan man blicka bakåt. De som nu tycker att Belinda Olsson säger vettiga saker när hon plockar upp uttrycksformer som känns främmande är säkert precis samma människor som för hundra år sedan tyckte det var stötande med kvinnor som tog sig ton och krävde allmän rösträtt.
Fortsätt alla ni där ute och gneta på i kampen mot det som är orätt. Räkna inte med några sympatier idag, de infinner sig först i efterhand, när kampen är över.

Rädd för vad ?

Lyssnar på Nina Björk i Godmorgon världen. Hon talar om tron på evig tillväxt. En tro som egentligen inte är någon tro, utan snarare en praktik. En praktik som vi inrättat oss efter, som innebär att vi producerar , marknadsför och konsumerar varor som vi inte behöver, som inte mer än kortvarigt tillfredsställer oss. Menar Björk.
Ja, så är det. Men varför ? Nina Björk spekulerar inte i det, utan nöjer sig med att konstatera att "huvudet inte längre förstår vad kroppen gör". Men varför fortsätter vi då ? Fortsätter producera, marknadsföra och konsumera mera.

Jag tror det korta svaret är att vi inte vågar annat. På olika sätt.

Om alla politiska partier talar sig varma för tillväxt, talar om det som själva fundamentet för att vi skall klara oss i konkurrensen med andra länder, för att vi skall kunna skapa nya jobb, för att vi skall ha råd med de reformer vi önskar, då krävs det ett visst mod att ha en annan uppfattning. Att ifrågasätta ekonomisk tillväxt och den nuvarande ordningen framstår då som närmast ansvarslöst.

Om alla i ens närhet köper större TV, om alla andra barn får mobiltelefoner vid tre års ålder, om alla andra reser utomlands på semestern, då krävs det övertygelse och mod att göra annorlunda.
Det sista vi överger är nämligen gemenskapen, och jämförelsen, med andra. Utan särskilt mycket överdrift - hellre får världen gå under.

Hur skulle det kunna bli annorlunda ?
Går man på ovanstående linje så kan frågan ställas " Vem vågar först -politikerna eller vi själva ? " Jag tror mer på det sista.
Vi underskattar vår egen makt att förändra, brukar Onkel Olof säga. Men om brist på mod är den felande länken så blir frågan - vad är jag rädd för ?
Kanske är det inte är så farligt som vi tror att avstå från det andra har ?
Kanske underskattar vi glädjen och tillfredsställelsen som det innebär att följa sin egen övertygelse
Kanske underskattar vi möjligheten att andra tar intryck av vårt  mod ?

Arbetslinje

Vilken bra affärsidé !

                                    Stadsbilbliotket vid Medborgarplatsen

Inbromsning (6)

Inbromsningen fortsätter sakta men säkert, ännu ingen tvärnit, utan lugnt och fint med handbromsen.
Känns befriande att lämna butikerna tomhänt, att få uppleva glädjen i att avstå.
Och kanske ännu större njutning är det att trotsa slit och släng, att vårda det man har.
Häromveckan bytte jag skosnörena på mina älskade vandrarkängor. Sådana inköp ger, till skillnad från så många andra, en verklig tillfredsställelse.

Anti - könsmakt

Ordet feminism syftar på kvinnor. Nämligen kvinnors rätt, rätten att inte bli bedömd och behandlad utifrån kön. Men den feministiska rörelsen har till uppgift att kämpa för jämställdhet mellan mellan kvinnor och män. Vore det då bättre att kalla det för något som innehåller även maskulinum ? Så att jämställdhetsmålet framgår klart och tydligt, så att ingen känner sig exkluderad, så att alla farhågor om att byta ut en könsmaktsordning mot en annan kommer på skam.
När man ser och märker vilka aversioner ordet väcker i breda kretsar, även bland kvinnor som dagligen anpassar sig till en värld styrd av män, så kan man undra om just ordet försvårar jämställdhetsarbetet.

Det ligger nära till hands att jämföra med rasism. Kampen emot kallas antirasism.
Rasism motsvaras, när det gäller kön, av könsmaktsordning.
Om kampen mot rasism skulle heta något som motsvarar feminism skulle det bli något i stil med mörkhyism. Dvs ett ord som pekar ut den som förtrycks. Inte så lyckat ?
Men omvänt, vad skulle motsvarigheten till antirasism vara, som inte inte pekar ut den förtryckte ? Antikönsmaktsordning blir det logiska svaret.

Onkel Olof har föreslagit ordet neutrism.
Själv skulle jag föredra något som väcker samma lust till motstånd som antirasism, som inte skrämmer bort, utan lockar till sig, som pekar ut vad kampen gäller. Kommer inte på något bättre än antikönsmakt.

PS
Den 14 februari är det home-party med Gudrun. Det ser jag fram emot.
- Nej, hon hon kommer inte hem till min lya, en annan lya !

Ekots lördagsintervju

Man kan lugnt säga att Belinda Olsson uppnåt sitt syfte att skapa debatt kring jämställdhetsfrågor. Att det här blir det tredje inlägget på samma tema vittnar väl om det.

Lyssnade till Gudrun Schyman i Ekots lördagsintervju.
Skulle vara intressant att höra hur (alla) de som tycker att feminism idag bedrivs på ett sätt som inte går att ta till sig reagerar på Schymans analys. En analys som sätter in feminism i det sammanhang där det hör hemma. Nämligen makt och struktur.

Min egen invändning måste rimligen bli att att jag mer än Schyman klamrar mig fast vid föreställningen att vi själva, som individer, har makten att förändra. ( Se Att leva ett enkelt liv ).  En invändning som håller, och samtidigt inte. Ensam är inte stark.

Kanske blir det bäst så här :
Jag går till mig själv, lyssnar till min inre röst, och jag gör mina val.
Sen berättar jag för andra, tar kontakt, räds inte kritik, söker gemenskap.
Sen går jag tillbaks och lyssnar inåt, och frågar mig själv om jag kan stå upp för det som vi gemensamt kommit fram till.
Sen går jag tillbaks och berättar om min reaktion. O.s.v
En process som syftar till att vare sig trilla ner
i individ - eller grupp

trycks -fällan.


Ekots lördagsintervju med Gudrun Schyman

Samtycke

Många uppfattar att feminism idag "bedrivs på ett sätt som gör den svår att ta till sig".
Idag bedrevs den på ett sätt som rimligen tilltalar flertalet. Hundra eller möjligen tusentals män och kvinnor hade samlats på Medborgarplatsen för att manifestera för en samtyckeslag. Att en sådan lag behövs är förstås ett nederlag, men så är det. Idag möjligör lagstiftningen att den utsatta kvinnan skuldbeläggs, istället för mannen som förgriper sig.
Vi har en bit kvar innan män och kvinnor är jämställda. Våld mot kvinnor är det tydligaste exemplet. Det finns fler ..
Polisbloggaren Martin Marmgren höll ett kort och utmärkt anförande som uppmanade oss icke våldsamma män att vara vaksama på våra attityder, jargonger och sätt att reagera i umgänget med polarna. Bra.
En professor i straffrätt påminde om att lagar har till uppgift att påverka våra tankar och attityder. Hon jämförde med förbudet mot att aga barn, något som vi idag uppfattar som fullständigt självklart. Hon påminde också om att motståndare (läs moderaterna) alltid hänvisar till bevissvårigheter, det gällde även barnagan. Hon menade att en lag innebär att man ställer andra frågor. Idag frågar man kvinnan vad hon hade på sig, istället för vad som rörde sig huvudet på mannen.

Skulle verkligen önska att "feminism" kan återta sin rättmätiga plats som det självklara uttrycket för våra strävanden mot ökad jämställdhet.

Martin Marmgen

Feminism

Bra att Belinda Olsson försöker förstå varför hon, i likhet med många andra, har svårt för att kalla sig feminist. Av det första programmet framgår med önskvärd tydlighet att feminism idag kan ta sig en mängd uttryck, varav somligt kan uppfattas som provocerande. Som t.ex att inte vilja berätta för omgivningen om barnet är pojke eller flicka. Jag kan förstå att somliga låter sig skrämmas, att uttrycken känns främmande. Men ska den rädslan prägla hela bilden av feminism ? Tydligen.

Antirasism handlar om att hudfärg inte skall spela roll.
Feminism handlar om att kön inte skall spela roll.
Hudfärg spelar roll, därför behövs kamp mot rasism.
Kön spelar roll, därför behövs fortsatt feministisk kamp.
Hur svårt kan det vara ?

Har lite svårt att ta programmet på fullt allvar när den enda person som vill prata om feminism i betydelsen jämställdhet helt och hållet klipps bort. Belinda gör sig besväret att åka till Simrishamn, vi får se långa sekvenser från vackra Österlen, men Gudrun Schyman får vi inte lyssna till. Kanske i ett senare program ?

Istället för att bli förskräckt över alla uttryck som önskan om jämställdhet och frånvaro av könsmakt kan ta sig, varför inte bli nyfiken ? Varför blir Belinda, och vi som tittar, så oerhört frustrerade över att inte inte få veta om det fyraåriga barnet är pojke eller flicka. Säger inte det en hel del om hur präglade vi är ?

Man kan diskutera och argumentera länge för och emot hen. Min känsla är att det fyller en funktion. En påminnelse om vad vi eftersträvar - att kön inte spelar någon roll.

Men manligt och kvinnligt då, och de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Har jag inte tidigare framhärdat med att "låt kvinnorna ta makten", eftersom världen skulle må så mycket bättre av "det kvinnliga".
Till synes ett dilemma, men inte olösligt :

1. Män och kvinnor är biologiskt olika, inte enbart fysiskt.
2. Män och kvinnor uppfostras olika. Män uppfostras i konkurrens och hävdelse ,
    kvinnor i omsorg och behaga.
3. Män och kvinnor skall vara jämställda, dvs inte bedömas utifrån sitt kön.
4. Vi borde eftersträva mer omsorg och mindre konkurrens.
5. Kanske har kvinnor större biologiska förutsättningar än män att
    ta ansvar för andra och visa omsorg.
    Kanske har kvinnor större förutsättningar än män att vara kvinnliga.
6. Den som tar ansvar för andra och visar omsorg bör premieras
    framför den som konkurrerar för egen vinning, oberoende av kön.

Fittstim - Min kamp

PS Den som tycker de här frågorna är viktiga missar förstås inte Gudrun Schyman i morgondagens lördagsintervju. I P1.

TV - tips

Mitt TV-tittande består i att jag plockar upp det som andra tipsar om, dvs SVT-play. Medan min gamla dumburk samlar damm.
Igår var det en gudabenådad tysk serie i sex avsnitt om livet 1980 i Östberlin, Weissensee. Tips från rumskompisen. Det blev tre avsnitt igår, ser med glädje fram emot de tre återstående.
Idag var det Fittstim - Min kamp, det första av tre program där Belinda Olsson gör upp sin vacklande tro på feminism. Tips från Onkel Olof. Ser med vissa farhågor fram emot de två återtstående programmen.

Ganska listig idé, tidsbesparande om inte annat, att låta personer man lyssnar till sålla ut godbitarna ur det ofantliga bruset.

Weissensee
Fittstim - Min kamp

Naiv

Blev återigen påmind om att jag gärna lever i en bubbla.
Såg om filmen Hotel Rwanda, och blev sen varse att den verkliga huvudpersonen Paul Rusesabagina intervjuades häromdagen i SvD, med anledning av ett Stockholmsbesök. Kunde till min förvåning läsa att han är persona non grata i sitt hemland, att Rwanda snarast är en polisstat som i allt mindre utsträckning tolererar oppositionella. Sökte vidare på färska texter om ledaren Paul Kagame, och abrupt byttes den rosaskimrande bilden av ett land i fred och försoning ut mot upplysningar om intolerans, förföljelse och instabilitet, och t.o.m spekulationer om ett nytt inbördeskrig.

Tur att det finns de som inte bara låter sig luras eller skrämmas, utan gör något för att sprida glädje. Trailern til filmen om cyklisterna i Team Rwanda värmde otroligt. DVD:n är på väg.

Paul Rosesabagina
Paul Kagame
Rising from ashes

Out of Eden

Med jämna mellanrum kommer suget att ge sig av, att se det man inte sett. Kanske väcktes lusten åter till liv av allt vandrande under sjukskrivningen.
Paul Saulopek är ute på den vandring som mänskligheten gjort, ut ur Afrika. Med start i Etiopien januari 2013, och mål i Chile 2020. Lugnt och stilla, 3 miles per hour. Man kan få gåshud för mindre.

Men huvudparten species skulle även i det innersta önskelivet endast följa tre livsströmmar; hungern, kärleken, motionslustan. Och önskningarna skulle väl i stort sett i tusentals variationer handla om livsförnödenheter, sexualitet, rörelselusta, omsatta i ömsevis krassa, religiösa, humanistiska eller konstnärliga species.
Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.
(Harry Martinsson, Resor utan mål)

Out of Eden

Gaby

Jag är dig evigt tacksam för all den kärlek du gav Sofie.
Du skall alltid finnas med oss, älskade Gaby.
Saknad

Som man tänkt sig

Några få dagar sticker ut, på grund av sorg eller lycka, men de flesta är vanliga dagar. Och ändå inte, om man tänker efter.
Idag var det vinter för första gången i år, jag övergav mina tanker på cykling och begav mig ut på stan efter litteratur om Rwanda, landet mitt i Afrika som försöker försonas med sin blodiga historia. Söderbokhandeln, Akademibokhandeln, Stadsbiblioteket vid Medborgarplatsen, alla gick bet, det blev tunnelbanan till Sergels torg. På "plattan" blir jag stående mitt i en klunga av kurder som trotsar vinter och snö för att hedra mördade kamrater, kvinnan som talar gör mig till kurd på nolltid. Tar några kort, och vänder mig om. Där sitter någon i rullstol som jag känner igen, hon säger detsamma. - Du har opererat mig, men jag mår inte bra. Hon får hjälp av sina vänner att tolka, vi försöker reda ut, jag föreslår ett återbesök. - Jag har tid till dig på måndag, nu på måndag ! - Va bra, då ses vi !
Jag lånade boken Hundra dagar (om folkmordet i Rwanda) på Kulturhuset. Men det var den kurdiska kvinnan som var dagens behållning.
Hur ofta blir det som man tänkt sig ?

Att leva ett enkelt liv

Brukar inte slå på TV:n på helgerna, men så blev det idag. Det var bra gjort.
Kommer mitt i ett program kallat Att leva ett enkelt liv (Kunskapskanalen). Den unge och sökande kyrkoherden Pete Owen Jones har dragit ner på konsumtionen och levt ett halvår på egna grödor, men känner sig ändå inte tillfreds. Han ger sig ut på en vandring i Franciskus fotspår. Utan pengar, mat och husrum tigger han sig till. 20 mil västerut väntar ett möte med den legendariske indiske aktivisten Satish Kumar, mest känd för sin Peace walk.
Det blir smärtsamt och berikande. Men han övertygas om att det ligger ett värde i sårbarheten (to be vulnarable), både för den som tigger, och för den som får möjlighet att ge. Det skapar ett beroende (to be dependent), som inte är av ondo, utan av godo. Tvärtemot vad vi får lära oss.
Trött och omtumlad kommer han fram till Batish Kumar. Som berättar om hur vi alla hör ihop. My action is deeply connected to the wellbeing of others. Enkelt och självklart, och något som kan tillämpas i varje ögonblick.

På Schlaug.se läser jag sedan att Birger tagit ställning för V, det enda parti som vågar sätta ner foten mot ett system byggt på girighet. Och sen alla beska kommentarer och påminnelser om det kommunistiska arvet, om valstrategernas överväganden att satsa på vinster i välfärden och tona ner feminism och miljö, osv, osv.
Nej, just nu går jag mer på Olofs linje. Det är vi själva som har makten att förändra. Förändringen sker när jag är hygglig mot mina medmänniskor, stannar upp istället för att titta bort, och lämnar avund och självupptagenhet hemma. Och gläds åt att vara sårbar och beroende av andra.
Jag lägger troligen också min röst på Vänsterpartiet, men det känns inte särskilt avgörande.

Att leva ett enkelt liv - programmet är tillgängligt till den 17 januari 
Satish Kumar
Schlaug

Att SE

Tycker de här bilderna är en bra påminnelse. Och samtidigt skrämmande.
En påminnelse om hur svårt det är att vara människa. När detaljerna gör intryck är det stört omöjligt att se, eller ens föreställa sig, att de i första hand kan vara delar av en helhet. Och när helheten är begriplig är man ointresserad av beståndsdelarna. Båda är lika illa ?
Själv har jag stor fallenhet för det senare misstaget.