Willbur Can

Pappa hade som konsult några stödord han ofta återkom till. Vill - Bör - Kan. Dvs, det gäller att få ihop de där tre, att hitta balansen. Av en fyndig uppdragsgivare fick han t.o.m namnet Willbur Can.

Jag får inte riktigt ihop det. För att det (fortfarande) finns ett avstånd mellan vill, bör och kan ?

BILD:
Philippe Petit går på vajer mellan Twin Towers, 1974 (Man on Wire). Fram och tillbaka går han under en halvtimma, till synes orädd och road, medan folk samlas på marken och i tornen.
En vacker bild av fullständig balans.

Mål

Lyssnar på Tendens.
Bengt Gustavsson, senior professor i astronomi, berättar hängivet om månen. Det framgår att han påbörjade sina astronomistudier vid 12 års ålder.
I samma program berättar äventyrerskan Renata Klumska (snart den första svenska rymdturisten) att hon har för avsikt att klättra upp på ett månberg före år 2030.
Jag blir avundsjuk på deras målmedvetenhet. Samtidigt som jag helst vill vara mindre besatt, och ta det som det kommer.

We are all connected

Einstein lär ha sagt någonting i stil med " Förenkla så mycket som möjligt, men inte mer ".
Säkert en bra regel för en vetenskapsman. Men Einstein var mycket mer än så, kanske syftade han på livet i stort.

Lyssnar till en (engelsk ?) EU-tjänsteman i radion, som kritiserar Sveriges vargpolitik. Förväntar mig några byråkratiska floskler, men han låter så förnuftig, så där som just engelsmän kan göra. Han efterlyser en diskussion som tar hänsyn till alla aspekter, såväl filosofiska som praktiska. - Visst kan det vara skrämmande med stora rovdjur i vår närhet, men vad har vi människor för rätt att utrota det som skrämmer oss ? We are all connected.
I radiostudion avfärdar den svenska vargkommisionens ordförande pratet som "beskäftigt".
För en gångs skull hamnade mina sympatier i Bryssel.

Vet inte hur, men kom sen att tänka på Lena Andersson, som för en månad sedan utlovade en mer utförlig betraktelse om doping. Kanske apropå att inte förenkla mer än tillåtet ?
Den här gången tycker jag hon når ända in i mål. När hon argumenterar för att olika verksamheter har olika moral, olika essentiella värden, och att den som är inne respektive utanför verksamheten inte sällan har olika uppfattningar vari de består. Inom cykelsporten finns en mängd oskrivna regler som cyklisterna respekterar till fullo, men som åskådarna har svårt att förstå. När det gäller doping gäller det omvända förhållandet. Cyklisterna dopar sig för att orka med jobbet, som Andersson uttrycker det.
Hon säger det inte rakt ut, men indirekt tar hon Lance Armstrong i försvar. Under alla förhållanden vill hon undvika att förenkla frågan mer än vad som är möjligt.

Men gudarna skall veta, att om det finns åtskilliga exempel på att vi förenklar för mycket, så finns det tiofalt av det motsatta förhållandet. Komplexiteten, byråkratin och regelverken svämmar över alla breddar, utan att ta hänsyn till enkla och grundläggande villkor för liv på en begränsad planet.
Att undvika tävling och konkurrens är en av dom …

Kanske har man nytta av att både se det stora i det lilla, och det lilla i det stora.
Dvs, den lilla oförargliga företeelsen idrott och konkurrens är ohållbar i det stora sammanhanget. Och den stora företeelsen att vi vanvårdar vårt enda jordklot bottnar ytterst i att var och en inte tar sitt ansvar.
Hur som helst, EU-tjänstemannen har rätt : We are all connected !

I AM

Vad är det vi mäter ?
Doping för att orka arbeta.

Tillsammans

Svårt att skriva om det som ligger närmast. Men det skulle kännas fel att helt låta bli.
Ibland ligger det smärtsamma och det meningsfulla tätt intill varandra. I helgen tog vi ännu ett farväl av en älskad familjemedlem. Det blev så fint. Du finns alltid med oss Gaby.

XXL - extra extra large

Köpte tidningarna i morse för att läsa om gårdagens match. Inget nytt. Förstås.

Både SvD och DN innehöll samma tjocka annonsbilaga från XXL sport och vildmark.
Bläddrade igenom de färgglada sidorna, fulla med lockande erbjudanden, allt till extra billigt pris.
Och kunde konstatera att det inte fanns en enda pryl av allt de erbjöd som jag behövde. Det kändes såå skönt !

Slutsats :

1. Jag har det för bra ?
2. Jag är en kapitalistisk katastrof ?
    (Och oansvarig, som inte tänker på jobben ..)
3. Jag är ett föredöme ?
    (Och ansvarsfull, som inte tänker på jobben ..)

In the future
we will buy things we need,
for money we have,
to make impression, that lasts,
on people we care about.

Ensamhet

Inte riktigt slumpen, lite inställd var jag.

Har flera gånger sett en äldre man i rullstol på innergården framför kyrkan. Personalen på Mariahemmet rullar ut honom att sitta där när solen skiner. Vad de själva gör under tiden kan man bara gissa.
När jag gick ut ifrån jobbet idag, i solskenet, hade jag bestämt mig.
 - Sitter han där idag så ska jag stanna. Det gjorde han.

John är engelsman, kom till Sverige efter kriget, hustrun är död sedan många år. Efter en stroke pratar han helst på sitt modersmål, men det gör han med den äran. Han har glimten i ögat, och är hela tiden uppmärksam på folk som passerar, och säger åt mig att kliva undan när det kommer bilar. På en halvtimma hinner vi bli överens om det mesta.
Man skulle önska han slapp sin dementa omgivning, och istället fick ta del av livet i våran kåk.

Nästa gång skall han visa mig sina tavlor. - It´s a good therapy.

Så kändes det

Skönt att se Sundhage i närbild de sista minuterna av matchen, och efteråt, när förlusten stod klar.
Kommer inte på vilket ord som passar bäst.
Harmoni och balans kanske.

Sport handlar om mer än vem som vinner.
Det kanske t.o.m är ointressant.
Så kändes det i kväll.

I film och böcker kan vi sätta värde på allt från gråt till skratt, från tragedi till komedi, från vinst till förlust. Det kan gälla även på en fotbollsplan ?
Satte värde på en förlorad fotbollsmatch, och en enastående ledare.
Så kändes det i kväll.

Semifinal

I kväll är det semifinal mellan Tyskland och Sverige i fotbolls EM. Det ska vi se. Liksom matchen i morgon, mellan Danmark och Norge.

Men allt tjat om ett samhälle fritt från avund, tävlan och konkurrens, och Realists ständiga påminnelser om att vi istället skall leka och glädjas åt andras bedrifter, det tar jag med till TV-soffan.
Jag önskar mig själv lycka till !

- Bryr du dig inte om vem som vinner ?
- Jo, det gör jag ..
- Jag fattar ingenting !
- Nej, det räknade jag inte med ..
- Du kanske kan förklara lite bättre.
- Jag hejar nog mest på Pia Sundhage ..
- Jaha, och ?
- Hon är en sådan där person som man vill att det ska gå bra för ..
- Så om Pia Sundhage tränade Tyskland så skulle du heja på tyskarna ?
- Nej, jag skulle heja på Pia Sundhage.
- Äh, du är hopplös.
- Ja, kanske det.

Förneka inte din storslagenhet !

Nu har jag lyssnat flera gånger på filmerna från Arbetskritiskt forum (ABF) 2012.
Roland Paulsen är klockren i sin analys av vår själsliga död, men jag vill även slå ett slag för barrikad- kämpen Lasse Ekstrand, Mr Medborgarlön. Yvigt, passionerat, och ändå realistiskt ?

- Varje människa är en konstnär . Förneka inte din storslagenhet ! (Fassbinder)

- Varje människa borde födas med en dra-åt-helvete-kassa (Gunnar Nilsson, LO-ordförande)

- Hur kan vi veta att människor passiviseras om man genomför en grundtrygghet för alla, när vi inte vågat prova ? 

Lasse Ekstrand - video nr 4

Mer om arbete ..

Sant och poetiskt

Det är något visst med dokumentärfilmer.
På Number One hittade jag ytterligare en pärla av Stefan Jarl. Han har en enastående förmåga att levandegöra.

Den första filmen, från 1985, berättar om Ricky Bruch och hans förberedelser för att göra comeback i OS 84. Olympiska kommittén tålde inte kritiken de fick utstå, och svarade med att inte nominera honom, han fick vackert sitta hemma i Malmö och titta på TV.
Året därpå, när pressen saknades, kastar han världsrekordlängder 10 - 20 tävlingar i rad. Där slutar filmen ..

Den andra är ett underbart porträtt av Stefan Jarls mentor Arne Sucksdorf. Han lever sina sista dagar när filmen görs (2001), men är alldeles klar, och oerhört vis. Filmen inleds och avslutas med hans önskan att hitta balansen mellan den dokumentära och den poetiska sanningen. Han instämmer i Dostojevskij ; Det är skönheten som skall rädda världen, vilket också är filmens namn.
Blir mest tagen av inslagen från "En djungelsaga" (1957), gjord i Indien. Som berättar om "det lyckligaste samhället på jorden", befriat från vår avund, tävlan och konkurrens.
Vad jag inte visste var att den unge rebellen, och jägaren, var ytterst nära att skjuta Hitler, han hade möjligheten (siktkorset inställt på tinningen), men avstod i sista stund.
För det har han i efterhand " kanske dåligt samvete "..

Den sista filmen skildrar hemlösa några iskalla februaridagar 1999. Sant och poetiskt, på samma gång.

Naturens hämnd

Glömsk

Solen har precis gått ner, nordanvinden viner runt knuten, i stugan är det varmt och gott.

Släcker törsten efter cykelturen,
tänder några kvällslampor, 
slår mig ner i soffan, 
och öppnar datorn. 
Vad mer kan man begära ?

Men säg den glädje som varar. 
Jag har glömt läsglasögonen i stan ! 
På skärmen flimrar bara obegripliga krumelurer. 

Nu orkar jag inte kisa längre. 
Utan lutar mig tillbaks, njuter av den vackra kvällen,
och övar mig i förnöjsamhet.


Det blev förstås radion som räddade mig. Repris på Maria Svelands sommarprogram. Som jag gillade, för att det var så fullt av tillförsikt och styrka, och så lite av bitterhet och självömkan.

Home sweet home

Skönt att gå på en utställning där man inte behöver lägga pannan i djupa veck, utan bara insupa och njuta. Det gjorde vi igår, på Liljevalchs. Home sweet home, salar fyllda med alster av designens giganter. Det värmde.

Konsten kan bidra med mycket. Det viktigaste kanske är att hjälpa oss se saker från oväntat håll.
Men skönheten har ett värde i sig ?
Och fulheten ett pris ?

Harmoniska vindar

Be yourself

Blev ståendes en god stund vid Slussen häromdagen. En vacker lättklädd människa låg på huk och ritade blommor och texter på trottoaren. Det var (helt) omöjligt att avgöra om den sköna var en man eller kvinna. Vilket stämde väl med vad hen skrev på marken : Be yourself. You are the only one.

Många, kanske flertalet, inlägg på den här bloggen är uttryck för hävdelsebehov. Som bottnar i bristande självkänsla. Något som är lätt att se ner på för den som begåvats med en "sked utan hål".

Lotten faller olika (arvet), men vi kan hjälpas åt att skapa samhällen som inte jämför, tävlar och konkurrerar, där mångfalden uppfattas som en rikedom. 

Att inte känna sig hemma i det biologiska kön man fötts till, det måste vara oerhört prövande. Om hen kan, och vågar, så borde jag också kunna.

En sked med hål i

I skuggan - av arbetssamhället

Snart är semestern slut.
Det behöver inte voven på Katarina bangata tänka på. Hen ligger där i skuggan framför husses ramverkstad och kastar lite förstulna blickar på oss som passerar. Inte utan att man blir lite avundsjuk.

Nu har jag inte bara läst, utan även hört och sett Roland Paulsen (video nr 3).
Det borde alla göra, såvitt man inte är hund förstås ..

In the future

we will buy things we need,
for money we have,
to make impression, that lasts,
on people we care about

?

Inspiration: Tim Jackson

Ur minnet

Bilder från barndomen finns ständigt närvarande, vissa platser återkommer hela tiden.
Det är femtio år sedan, ganska exakt, vi flyttade från radhuset i Upplands Väsby. Men vägen, ängen, stenarna och björken (som jag klättrade upp i för att imponera på Lena) dyker ofta upp i minnet.
Igår var jag där. Allt var sig likt, men den långa branta backen var inte lika brant som då ...

Sovrumsfönstret till höger på ovanvåningen representerar  för alltid kreativitet. Från det hängde pappa ut ett snöre med en klädnypa på, tidningsbudet visste vad som gällde.

Garagedörren är längtan, lycka, och infriade löften. Varje morgon under flera månader smög jag ner för att se om cykeln, som jag skulle få ärva efter min kusin i Göteborg, hade kommit. En morgon stod den där ! Sådant glömmer man inte.

Backen är skammen. En kväll cyklade jag i mörkret med en kompis, har ett svagt minne av att vi var ute olovandes, och att han inte sågs som något bra sällskap. Så körde han omkull i backen, bakom mig. Men jag stannade inte, utan fortsatte hem. Senare på kvällen stod jag i vardagsrumsfönstret och tittade upp mot backen, och undrade hur det gått för honom.
Hur kunde jag vara så ynklig ? Varje gång feghet och brist på kurage gör sig gällande, så är jag tillbaks i den där backen.

Three of us

                                         From Phil Evans, YAK - attack (Nepal) on Facebook.
                                         It´s great. It is enough ?

Planlöst

En planlös semesterdag.
Det börjar med ett banalt ärende, som påminner om ett annat, och ett tredje, plötsligt har jag hamnat i Vasaparken, som väcker minnen från våra första turer med barnvagn, Odenplan är numera kronisk arbetsplats (Citybanan), men övre delen av Drottninggatan håller stilen, klara Parisvibbar. Är det inte Sacre Coeur där borta i gatans förlängning ? - Nej, det är ju Katarina kyrka - att jag inte tänkt på det förut. Stockholm tycks ta ett helt liv i anspråk att upptäcka.
På hemväg, i kyrkans riktning, köper (usch) jag en Blue-tooth högtalare på Claes Ohlson, som packas upp och programmeras på Helgeandsholmen, framför riksdagshuset, sen får turisterna i Gamla stan stå ut med att lyssna på mina favoritlåtar.
Så kan det bli.

Balansen mellan plan - och planlöst är tveklöst en av utmaningarna ..

Ofönuft och känsla

Lyssnar på P1 (!), Helena von Zweigbergk och Oförnuft och känsla (vilket bra namn på ett radioprogram ).
Helena avslöjar  att bland journalister finns en tumregel som säger "kolla aldrig upp en bra story", eftersom risken är stor att den visar sig vara osann. Man får tro att det är ironiskt menat, osanning bör väl vara journalistens fiende nummer ett ??
Hur som helst ger hon ett exempel som heter duga.

Filmen Festen av Thomas Vinterberg är Danmarks största framgång på filmduken, ett familjedrama om incest som äter sig in under skinnet. Vinterberg hävdade till en början att den var ren fiktion, men tillstod senare att han några år innan hört ett radioprogram om en man (Allan), som likt huvudpersonen i filmen ställt sig upp på pappans sextiårsfest och inför alla gästerna berättat om övergreppen på honom och systern. Vinterberg blev så tagen av berättelsen att han beslöt gestalta den på film, och kanske rentav ge andra i samma situation upprättelse och mod.
Några år efter filmens framgång (världen över) ville en dansk journalist göra ett radioprogram om Allan, även Vinterberg var med. De ville veta allt. Sakta men säkert visar det sig att hela historien var påhittad, det fanns ingen syster, ingen sextioårsfest, och ingen incest.

Spelar det någon roll ?
Vet inte, filmen som sådan blir i alla fall inte sämre för det.
Vår svenska motsvarighet kanske är Call girl - fiktion, eller sanningen om Olof Palme ? En jämförelse som förstås haltar på flera sätt, men Zweigberk tar upp det generella problemet, nämligen att fokus och intresse flyttas från huvudfrågan ( incest och prostitution ), och istället kommer att handla om något enklare, ofarligare och mindre laddat - vem är skyldig ? Och i den förflyttningen förringas och överges de drabbade, dvs de våldtagna och utnyttjade.
Detsamma kan man säga om åtskilligt. T.ex, istället för att fortsätta diskutera USAs världsomspännande övervakning ligger allt intresse just nu på var Snowden skall få asyl.

Att flytta fokus från det som bränns till det ovidkommande är en smitningsstrategi. En annan är att bita sig fast vid det som uppenbart är en fiktion. Som t.ex att konsumera av jordens tillgångar som om vi hade ett par reservklot att ta till, när oljan tagit slut. Snacka om oförnuft, och dålig känsla.

För att knyta ihop säcken, ibland är det bra att hålla fast vid fiktionen, nämligen när den har något att lära oss ?
Religionernas kärleksbudskap är ett bra exempel !

Följ ditt hjärta ?

Jan Cederquist gör sig ständigt påmind : slumpen är ingen tillfällighet ?

På kort tid har jag stött ihop med två av mina gamla chefer. Den ena går mot sjuttio, den andra mot de åttio, båda till synes fulla av iver och nyfikenhet. Den yngre på språng mot Arlanda för vidare transport till  Tiblissi (Georgien), där hans företag har satt upp ett sjukhus. Den äldre, på hemväg från en ansenlig cykeltur, deklarerade att han inte haft en tråkig dag sedan han pensionerades för tretton år sedan. När vi möttes i eftermiddags hoppade han av cykeln och släppte fram sitt ungerska temperament från andra sidan gatan. - Det är helt otroligt, helt otroligt, det är bara en minut sedan jag tänkte på dig !

För att ytterligare förstärka intrycket att de gamle just nu gör sig påminda så hade jag strax innan semestern ett givande meningsutbyte (med anledning av en debattartikel i Svensk Kirurgi) med en av drakarna för svensk cancerkirurgi. Imponerades av hans djupa engagemang för allas rätt till samma goda vård.

Följer jag Cederquist i hasorna så bör jag fundera över om det finns någon mening i de här tillfälligeterna. Helt klart är att det sammanfaller med att jag för tillfället stångas med frågan hur mitt återstående arbetsliv skall te sig. "Följ ditt hjärta" ser ut som en gemensam nämnare ?

Jan Cederquist

Preludium

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat "Stanna! vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."

Och det finns en båt som vill lägga till - försöker just här - den kommer att försöka tusentals gånger.
Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret, in bland partygästerna som dansat sig varma.

Tomas Tranströmer
Mörkerseende 1970

Arma inspiration

Lilla charmiga Arma di Taggia var sig precis så likt som vi önskade. Kunde sitta timmar på balkongen och meditera framför havet, läsa några rader, följa tennisbollarna, dricka ett glas, och förundras över att detta är ett annat Italien än det vi hör om.

Bengt Hubendick slukade jag på några dagar, och fördes obönhörligen in i drömmar om en annan värld, ett liv på planetens villkor.
I jakt på något nytt läsbart erbjöd stadens lilla bokhandel sammanlagt ett tjugotal böcker på engelska. Ödet ville tydligen att jag inte skulle tappa tråden, och höll fram Into the wild  av John Krakauer (1996). Berättelsen om tjugoåriga Chris McCandless, som övergav civilisationen för ett liv i Alaska. Filmen (Sean Penn, 2006 ) var gripande, boken kommer jag att ha med mig, för eftertanke och inspiration.

Ut i det vilda