Plötsligt, i hissen på väg ut, slår det mig att jag inte sa ett ord i föregående inlägg om mamman till den omkomna tvåringen. Hennes sorg är förstås lika stor.
Det är ovidkommande och ointressant, men vill ändå "be om ursäkt". Kan bara skylla på att jag så starkt identifierade mig med pappan och hans skuldkänslor.