Sverige skulle klara sig bra utan statsministern och kungen, men det skulle bli väldigt tomt utan Lena Andersson. Och i en mindre personfixerad förlängning, alla andra som tänker självständigt.
Dagens krönika i
DN( med anledning av en kritiserad bokannons) är en utmaning mot rådande föreställningar. Och samtidigt ger hennes analys en rimlig och logisk förklaring till varför sverigedemokraterna fortsätter att växa.
Väljer att ( i princip) citera hela artikeln, om inte annat för att enkelt kunna läsa om den.
Det här är liberalism i sin prydo, som inte lika uppenbart som sentida neo-varianter står i konflikt med solidaritet och medkänsla. Den bästa hjälpen man kan ge en människa är att inte hindra henne ?
Kan inte riktigt avgöra om min egen övertygelse, att det mest tillfredsställande man kan ägna sig åt är att ge (
Giving is more fun) egentligen står i motsattsförhållande till Lena Anderssons liberala förkunnelse. Kanske.
Håll till godo :
En generös invandringspolitik och en ogenerös vilar på samma grundval, vår rätt att avgöra människors vandringar.
I debatten som uppstår efter varje publicering av detta slag, också redaktionella, brukar det utkristalliseras några hållningar:
1. Texten borde stoppats för att den har fel i sak och därför är kränkande för den utpekade gruppen.
2. Texten borde stoppats för att den har rätt i sak och just därför är skamlig: man slår inte på utsatta grupper.
3. Texten borde stoppats för att den oavsett fel eller rätt legitimerar obehagliga värderingar.
Alla tre hållningarna går att förstå, men var och en grundar sig i en för mig alltför stor iver att i varje ögonblick ordna samhället till det bästa och göra sig av med det som skaver och stör. Det finns rent av ett egenvärde i att idéer och perspektiv bortom de allmänt omfattade inte hålls undan eller behöver uttryckas i omskrivningar och koder. Det är bra att känna till argumenten för det man inte sympatiserar med och även att försöka besvara dem. Där det aldrig anses nödvändigt att bemöta vissa perspektiv eller idésystem med analys utan räcker att avfärda dem med gälla värdeord och känslor ökar lockelsen i att utmana konsensusmakten och den goda smaken.
I fråga om invandring tas två principer för givna, båda ägnade att förbrylla. Den ena är att det betraktas som okontroversiellt att människors mest avgörande livsval (var de lever och tjänar sitt levebröd, hur de förflyttar sig på flykt eller av längtan efter en annan tillvaro) är en fråga för röstande kollektiv att bestämma över. Den andra är att den nedröstade minoriteten därefter betraktas som oanständig om den diskuterar aspekter av frågan eller propagerar för en förändring vid nästa röstomgång.
En ”generös invandringspolitik” är inget väsensskilt från den mindre generösa siffra som SD förespråkar. Fundamentet är samma, idén om nationell samhörighet och att vi i detta kollektivs namn och på grund av vår gemensamma budget med vilken vi bär varandras bördor ger oss rätten att rösta om andras rätt att bo och leva var de vill. Vurmen för kollektiv gemenskap med möjlighet att utestänga andra än ”den egna sorten” har som bekant många anhängare på olika fält och i skiftande syften.
Kanhända är det inte oenigheten om vad vi med majoritetsbeslut bestämmer som är det mest upprörande i denna fråga, utan beslutsfattandet som sådant; att kollektivet svenskar alls har möjlighet att besluta om var utsocknes får leva och arbeta; att svenskarna (och alla andra nationers medborgare) ser sig som en bostadsrättsförening, en gated community, och att Sverige (liksom andra nationer) betraktar sig som en adelssläkt med en förläning och ett familjeråd där man röstar om vilka som på nåder får gifta in sig och få del av privilegierna och arvet, prisgivna åt släktens avgöranden rörande skälens hållbarhet.
Hur har mänskligheten lyckats med att göra denna stamimpuls till höjden av demokrati? Våra motiv är ett (eller möjligen två): systemet för betalning av varandras kostnader inom gemenskapen (välfärdsstaten) brakar annars.
Sverigedemokraterna livnär sig på att tydliggöra denna konflikt mellan gemenskap och migration, välfärdsprivilegier och öppenhet. Konflikten är reell. Där positiva rättigheter är lagstadgade (rätten att förses med sådant som betalas gemensamt) tvingas man ha en begränsning för vilka och hur många som får komma in i gemenskapen, kort sagt hur mycket det får kosta.
Om pengar sedan görs till olämpligt samtalsämne blir mer av en etikettsfråga. Det är ju för att det kostar som människor hindras. Eller: det är för att det kostar som man kan skylla på pengarna när man vill bevara seder och bruk.
Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. På den följer logiskt Jimmie Åkessons mantra som, eftersom det är logiskt, delas av hans kolleger men inte sägs ut: ”Vi kan inte hjälpa alla.” Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.
Det är lätt att föreställa sig hur bisarrt det skulle upplevas att låta exempelvis Stockholms kommuninvånare rösta om vilka av rikets medborgare som hade rätt att flytta till och arbeta i Stockholm. Men på global nivå finner vi det naturligt och nödtvunget. Annars bryter ju transfereringarna samman. Eller om det var släktkänslan och kulturgemenskapen.
