Syrien har ordet.

I storpolitiska konflikter brukar jag nöja mig med att jag inget förstår, att det mesta är propaganda och att man inte kan lita på någon. Men hemskheterna som kablas ut från Syrien blir lika omöjliga som Utöya att hålla ifrån sig, och att inte åtminstone försöka förstå blir plötsligt liktydigt med känslokyla och egoism.
Så jag finkammar SvD och DN och Fria tidningen, där Ulla Johansson bemöts av Arash Hakimnia, och dessutom fått möjlighet att svara. Massor av information, mycket kunskap, men svårt att veta när tyckande och grundläggande värderingar tar överhand.

Den korta historien lyder : Det börjar med arvstvisten mellan shia och sunni efter Mohammeds död på 600 - talet. Resten handlar om makt, prestige, och olja.
Sunni dominerar i den muslimska världen, så även i Syrien, men Assad är allawit, en gren av shia.
Iran är det dominerande shialandet.
Saudarabien är det dominerande sunnilandet. Saudarabien, Quatar och Turkiet lär stödja och utbilda rebeller som vill störta allawitregimen.
Israel och Iran är dödsfiender.
Stormakterna är (förstås) ointresserade av religiösa meningsskiljaktligheter, men desto mer intresserade av hamnar och olja.
I Syrien finns kriminella grupper, shabiba - milisen, som stödjer den sittande allawitregimen. Men bland shabiba finns även sunni.
Svårt att bli klok på alla uppgifter om vem som stödjer vem och varför. För den som helt saknar egen erfarenhet och bara har att förlita sig till andras uppgifter blir knäckfrågan hur man uppfattar USA. Att stater som Kina, Ryssland, Iran och Saudarabien skulle ha något annat än iskall realpoltik för ögonen är uteslutet. Som Chomsky-anhängare har jag svårt att inte köpa Ulla Johanssons framställning.

SvD skriver om Kofi Annan, som 74 år gammal tagit på sig den tuffa uppgiften som fredsmäklare.
Han har väl inget kvar att bevisa efter sina år som ledare för det internationella samfundet och med Nobels fredspris i sin ägo. Å andra sidan menar många att Kofi Annan helt enkelt är passionerat engagerad för fred, frihet och rättvisa i världen. Fred Eckardt som skrivit en biografi om Annan säger att han har ett unikt sätt att helt utplåna sitt eget ego, att alltid kontrollera sina känslor och enbart fokusera på lösningen.
Kofi Annan inger ett enormt förtroende, bara hans uppsyn. Samtidigt får jag intryck (varifrån?) av sansad kreativitet. Kanske finns det möjligheter att skapa en ny "kontaktgrupp", med USA, Syrien och grannländerna Iran, Saudarabien och Turkiet ?

Idag hade jag tänkt lägga några tusenlappar på en begagnad segeljolle att ha i Hammarbysjön. Halvvägs genom bilkaoset i City märker jag att mobiltelefonen är kvar hemma, vilket gör uppdraget omöjligt. Tar det som ett tecken. Och sätter istället in pengarna på Läkare utan gränsers konto. Inte kan de göra mycket för att bryta det storpolitiska dödläget. Men att inte göra något, med bilderna från Al-Qusayr för ögonen, känns oförsvarligt.