I nöd och lust ?

Så kom båten äntligen i sjön. Försedd med en ny mastfot hänger den säkert med ett tag till. Lite skrovligare för vart år, men en riktig seglare är hon, min Soling.
Mycket kan man anklaga sig för, mycket kan man ångra. Mycket kan man vara stolt över, och alls inte ångra. Hela afrikaturen gick någonstans ut på att få ro i den rastlösa kroppen och den otacksamma knoppen. Att sluta anklaga, och inte ångra.
Målet är inte längre hopplöst ur sikte.
Lite skrovligare blir vi för vart år. Men kärleken består. I nöd och lust ?

Lighthousekeeping

Det är rätt tomt i skallen just nu. Tur det finns andra som kan ta till orda. Ulf Lundell t.ex, han inledde starkt som årets förta sommar-pratare."All you need is love"..
I brist på egna tankar så får det bli ett citat av en ruggigt bra författarinna, som jag hittills undgått:

.. sen frågade mig den trevlige psykologen vid Tavistock ideligen om varför jag stal böcker och fåglar, trots att jag stulit bara en av varje. Jag sa att det hade med mening att göra, och han föreslog, mycket artigt, att det kunde röra sig om sorts psykos.
- Menar du att meningen är en sorts psykos?
- Att vara besatt av mening på bekostnad av det vanliga livet, kan uppfattas som en psykos, ja.
- Jag accepterar inte att livet har en vanlig form, eller att det är något vanligt med livet överhuvudtaget. Vi gör det vanligt, men det är det inte.
( Ur Fyrvaktaren av Jeanette Winterson.  I orginal heter den Lighthousekeeping - vilket är en fyndigare titel.)

Magic

Har ett vagt minne av en film där en dödsjuk kvinna ligger och tittar ut mot ett hösträd där löven faller av. Så länge löven finns kvar finns det hopp, tänker hon. Till sist är det bara ett löv kvar. Nästa morgon mår hon bättre. Och det enda lövet hänger kvar.Vad hon inte vet är att någon målat ett löv på fönstret, egentligen har det sista lövet fallit.
Nog vore det rationellt att gå två trappor ner till mottagningen och göra en ny längdmätning med en annan måttståck. För att få reda på att de där 177,8 istället är 175,4. Men jag vill inte. Rör inte min illusion!
Trodde ett ögonblick jag fråntagits magin. För något år sen hade vi nämligen en vattenläcka på avdelningen och golvet fick brytas upp, torkas och reglas om. Golvläggarna  kanske inte lade ner någon större möda på att det nya golvet skulle hamna i samma nivå som det gamla, bara för att vi skulle slippa flytta måttståcken på väggen. Så han smackade på en rejäl regel och simsalabim så var vi alla tre cm längre. Men så var det inte, rummen intill ligger fortfarande i jämnhöjd. Så det så.
En pinsamhet i sammanhanget är att det bedrivs kvalificerad ämnesomsättningsforskning med hjälp av den här måttståcken. Längre patienter med samma vikt betyder för låga BMI. Ett metodfel.
Livet är fullt av metodfel. Jag tycker det är helt OK.
Men det är jag rätt ensam om.

På tillväxt

Det är aldrig för sent, brukar pappa säga. Då handlar det mestadels om missförstånd, förvecklingar, långsinthet och liknande. Nu har jag fått erfara att det kan gälla även fysiska tillkortakommanden. Ni tänker förstås omedelbart på vad plastikkirurgerna kan åstadkomma i makeoverns tidevarv, men det här är mycket charmigare. Och märkligare.
I korridoren där jag har min expedition sitter en måttståck, en sådan som skolsköterskan hade för att mäta  hur mycket vi vuxit . Lite gulnat trä, en skena med centimeterangivelser och en pinne vinkelrätt ut från väggen som kunde föras upp och ner. Minns hur det kändes när man sträckte på sig, i förhoppning att putta pinnen någon millimeter uppåt.
I lördags var jag jour och spankulerade lite förstrött förbi den gulnade måttståcken. Vågen är man ju uppe på titt som tätt, men hur kort i rocken har jag blivit ? I lumpen lyckades jag sträcka mig till 176 cm,  men ytterligare tjugotre år i upprätt ställning har nog inte precis befrämjat tillväxten.Tar av skor och strumpor och kryper in under pinnen. Och förnimmer den speciella känslan när den läggs an mot hjässan. Så en liten fåfäng sträckning, precis som hos skolsköterskan. Sen ett försiktigt steg framåt, som om man vore rädd att pinnen skall få för sig att rutscha ner för skenan. Döm om min förvåning! Detta alltigenom tillförlitliga instrument på ett av Karolinska Institutets mest ansedda forskningsinrättningar visar, hör och häpna, 177,8 cm. För säkerhets skull tar jag på mig läsglasögonen och gör en ny mätning.177,8 cm, inget snack!
Jag är fortfarande kortast av kollegorna, det kan jag se med egna ögon. Men eftersom jag tydligen fortfarande växer så vet man inte hur det slutar.
Det är aldrig för sent, som pappa brukar säga.

Inshallah

Ur sista numret av Illustrerad vetenskap läser jag med andakt: "Artros drabbar åtta av tio människor. I regel upptäcker patienten sjukdomen först när smärtorna anmäler sig, men med med ett avancerat mikroskop (atomic-force-mikroskop), kan läkarna nu ställa diagnosen innan patienten själv märker något av den." Till vilken nytta, undrar jag stillsamt.
Jag avundas dom som känner tillit. Som kan leva gott i ovisshet.
In shallah.

Svar på gåtan: Mannen är kortvuxen och når inte upp till knappen för femtonde våningen. (Vi förväntar oss normala individer som beter sig konstigt. Här är den en onormal person som beter sig adekvat.)

Lydnad

Så har den naive u-landsresenären fått sig en riktig snyting. Det var inte könsstympningen som fick mig att ta ett steg tillbaka. Utan Gillis Herlitz utläggning om "vi och jag-kulturer". Nog är det lockande med all den gemenskap som "vi-kulturerna" erbjuder. Men tycker jag verkligen att priset som individen får betala är rimligt? Påhittighet, kreativitet, okonventionella lösningar och lämpliga doser av olydnad är enligt Herlitz inte precis något som premieras i vi-kulturerna. Jag som älskar påhittighet, okonventionella lösningar och olydnad!
Nu blev det svårt igen...

Svar på förra veckans gåta: En stol, en säng och en tändsticka.(!) Tydligen ett självklart svar - i vissa kulturer.
En man jobbar på femtonde våningen i en skyskrapa på Manhattan.Varje morgon tar han hissen till tionde våningen.Därefter går han i trapporna de återstående fem våningarna.På kvällen tar han hissen från femtonde våningen ner till bottenplan. Varför gör han på "detta viset" ?

En gåta

Fullt av folk i alla åldrar på Ex-libris. Inte den där vanliga lomma-runt-och-titta-stämningen utan mer nu-måste-vi-hitta-något-stämningen. Det var nämligen mors dag. Och vad passar bättre än en bok.Om man nu inte gör det som väl egentligen är meningen - ser till att mamma får en dag utan trista hushålls-sysslor.
Typ 38-åringen och hans tio-årige son slet tag i Sonjas godhet av Owe Wikström. (Fick för mig det berodde på att mamman ifråga hette Sonja). En snabb titt på baksidan och de kom fram till att det var inget bra val. Klart jag ville lägga mig i och säga att det var en alldeles osedvanligt läsvärd och tänkvärd bok som jag precis har läst, men det är faktiskt inte meningen att man skall lägga sig i andras förehavanden på det viset. Så jag tittade ner och fortsatte sköta mig själv.
Det blev Karin Thunborgs kärleksfulla krönikor från Svenska Dagbladet. I fegaste laget kanske. Skam å sägandes blev jag själv inte lottlös. " Kulturgrammatik  -hur du ökar din förmåga att umgås över gränserna " av Gillis Herlitz. Tydligen en klassiker, från det bevingade året 1989, som nu omarbetats. Säkert nyttig läsning för en naiv afrikaresenär. Mitt på sidan elva skriver Herlitz "Jag ber dig nu besvara följande gåta.Vad är det jag sitter i på kvällen, ligger i på natten och tänder pipan med på morgonen? " Det tål att tänka på. Svar i nästa blogg.
Imorgon flyger vi till London för att träffa dotter Sofie och hennes Gaby. Vi ses bara några gånger om året. Dagen vi prickat in behagar kabinpersonalen på SAS att strejka för längre lunchraster. Inte särskilt schysst. Lågprisbolaget Ryanair har varit gentila nog att tillhandahålla en lågprisbiljett för 6120 kronor, med buss från Centralen till Skavsta kl 03.55.
"Värre saker kan hända " låter klyschigt. Men inte desto mindre sant.

Hua,hua

"Det omöjliga dygnet" hette en skrämmande artikelserie i DN för något år sedan. Unga föräldrar i karriären som slits i stycken av alla krav. Som t.ex när det uppdagas vid frukostbordet att lillebror saknar lämplig vinteroverall till idrottsdagen. Mamma rusar ut på stan mellan två förmiddaghsmöten, utan framgång. Pappa rusar ut på lunchrasten, utan framgång. Pappa gör ett  nytt försök efter arbetets slut. Halv åtta, när resten av familjen inte orkat vänta med middagen, kommer den tappre fadern hem med sitt byte. Väl kämpat. Synd bara att det är fel storlek!
För en tid sedan besökte jag fyra kompisar på det gamla båtvarvet. Och blev påmind om vad tiden gör med oss. Tre av dem hade fått prostatacancer och en gick på täta kontroller. Två strålade, en opererad. Hua, hua.
Några veckor senare lomade jag lättad ut från det stora sjukhuset med beskedet att (PSA)värdena inte krävde några omedelbara åtgärder. Ny kontroll om tre månader. Hua, hua.
Glider in på Pressbyrån för att stärka mig med en Dajm.På tidskriftshyllan faller ögonen på på Newsweek-omslaget." Travel-issue, Slow is beautiful." Resebyrån Andante Travels har nischat in sig på långsamma resor. Todays tourists don´t want to come home with pictures and objects.They want to come back with a story...quality and depth of experience matter far more than crossing hot spots off checklists....Todays tourists want to interact with locals who can take them inside a particular word.
Peter Englund, stol nr 10 i Svenska Akademin, har skrivit en historisk essä om tiden. Snett framför mig bakom datorn på jobbet har jag ett demoraliserande citat från denna essä . Att arbeta åtta timmar per dag är givetvis vansinne. Människans naturliga arbetsrytm verkar vara högst ojämn och bestå av stråk med mycket hög aktivitet blandad med perioder av stilltja och lättja." Hua,hua.
Vad finns att tillägga? Det skulle förstås vara ett citat från Afrika. In Europe they have watches - in Africa we have time.

Profeten

Försöker träna mig i positivt tänkande. Se möjligheterna istället för att "leta fel". lnte så lätt minsann. Men av och till går det riktigt bra. Läste i bladet om EU;s avfallshierarki . Det var ganska trösterrikt, och lite skilt från antingen eller-tänkandet. Avfallshierarkin innebär: I första hand ska uppkomsten av avfall minimeras, näst bäst är återanvänding, i tredje hand återvinning, i fjärde hand energiutvinning, och i sista hand läggas på tippen.
Drar mig till minnes när läkarkollega Per och jag för åtskilliga år sedan blev ombedda att sitta med i en arbetsgrupp för bättre operationsplanering. Min vana trogen satte jag mig på kammaren och snickrade ihop den "perfekta lösningen". Gruppen hade åtskilliga, som jag tyckte, ovidkommande och inskränkta invändningar. Kollega Per hade istället ett mer pragmatiskt förhållningssätt som tog hänsyn till dessa invändningar. När Per märkte att jag kände mig missförstådd och underskattad sa han på sin insmickrande skånska. - Eric,vi skall inte låta det bästa bli det godas fiende. Förstod den gången inte alls vad han menade. Nu, åtskilliga år senare, inser jag att han  hade en poäng.
Drar mig också till minnes att Hjalmar Söderberg skrivit något på samma tema.-" Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst". Hua,hua så sant. Förklarar nästan allt från lyxkonsumtion till krig.
Fortsätter träna på positivt tänkande. Bort från antingen eller. Inte så lätt. När man tror sig sitta inne med den rena sanningen:-).

Skitdrömmar

Just nu rasar en välkommen debatt i media. Den kallas för "väskdebatten" och handlar om lyxkonsumtion. Men egentligen handlar den om all slags konsumtion. Svenska Dagbladet interrvjuade i söndags danska konsumtionskritiska Gitte Jörgenssen, som i höst kommer ut med boken Simple living." Danska socialforskningsinstitutet kom nyligen fram till " att den ökade känslan av stress är skapad av vår matriella rikedom". Det har jag också kommit fram till, alldeles på egen hand.
Man kan också uttrycka sig som Nina Björk gjorde i DN söndagen den 25 mars.

"Vi har inte råd med att vi går omkring och är matriellt nöjda .Ty ingen konsumtion av de onödigheter som Överideologin fått oss att begära leder till ingen tillväxt, som leder till ingen glädje på börsen, som leder till ingen pension som leder till DÅLIGT FÖR SVERIGE. Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt".

Väskdebatter passar, förstås, som hand i handske för den som återvänt från den fattiga kontinenten med den glada uppsynen. Och så kommer jag osökt att tänka på TV-programmet Planeten och den stilige auktionsmäklaren från London som frivilligt bosatt sig i ett tält. Och trivdes förträffligt med det. Och sen kommer jag lika osökt att tänka på alla underbara åsnekärror jag sett i Afrika.
Och sen kommer tvivlet. Jag är förstås en naiv och priviligierad västerlänning som har råd med lite lagom klädsam avhållsamhet? Eller ?

Spegelblankt

Var sak har sin tid brukar det heta. Det kan man säga för att trösta sig, t.ex när det blir uppenbarat att jag inte längre klarar av det jag utan svårighet klarade av för några år sedan. Eller när man märker att man inte hinner med det som förväntas av en. Nämligen att göra allt på en gång. Och helst samtidigt som alla andra. Det är just det där sista jag fastnat på - samtidigt som alla andra.
Klockan 17,28 väller det in hemvändande tvärbanefolk på Konsum i sjöstan. För att handla två liter mjölk och tvättsåpa. Alla på en gång, samtidigt. Klockan 12.28 är det nästan tomt på Konsum men då trängs troligen tvärbanefolket istället på någon lunchrestaurant i stan. Alla på en gång och samtidigt. En fräck tanke, om man inte gillar det här stressiga flockbeteende, är att inte göra var sak på sin tid. Man handlar, i lugn och ro klockan 12.28 och beställer in dagens lunch klockan 17.28. Typ.
Men då får man,bildligt talat, "kliva av tåget". Och det är inte så lätt.
Igår var det, tack vara växthuseffekten, en helt enastående vacker och varm aprildag. Med goda vänner, som blivit lyckliga ägare till en långsamgående motorbåt, åkte vi ut i skärgårn. Inte till den där skvalpiga, skräniga, algblomsklädda juliskärgården. Utan till en spegelblank, tyst och avklädd övärld. Till någonting jag trodde inte fanns längre. Det är då man känner sig som vinnare. Man har liksom lurat systemet. Flock-stress-alla på en gång-samtidigt-systemet. (Som egentligen har ett mycket finare namn...på K...).
Slutsatsen är,trots alla tänkbara invändingar om asocialt beteende, alldeles självklar. Var sak har sin tid - och det ska man försöka strunta i.

Rehabilitering

Nog var jag lite skraj att han skulle komma smygandes bakifrån, Herr Ågren. Och viska envetet -"Du gjorde fel som åkte hem, din lilla ynkrygg".Men icke. Idel vänliga och förstående röster når mitt öra. Och det känns ju bra. Tur var det nog , för den delen, att jag inte blev kvar längre. Det är ju inte bara kroppen som som skall återhämta sig utan huvet skall återanpassas också. Till en värld där väldigt,väldigt många är väldigt,väldigt självupptagna. Eller, om man så vill, där väldigt många ser väldigt olyckliga ut. Trots att vi har det så bra - som det brukar heta. Ewa tycker jag är naiv och glömsk. - Vet du till exempel hur de behandlar kvinnor i ditt älskade Afrika? - Har du hört talas om kvinnlig könsstympning? - Jo..nej,det vet jag inte så mycket om..men dom ser glada ut i alla fall......En sak är jag i alla fall helt säker på.TV-tittande är inte något grundläggande mänskligt behov.Två månader utan reklam, påannonser, trailers, flashiga intron och falsettreportrar är en lisa för själen. Så det så!  Däremot kunde jag inte låta bli att snegla när uppvärmningsambassadören Al Gore och sveriges stolthet Henrik Larsson gästade Stina Dabrowski. Al Gore har gått charmkurs. Dock inte den svenska upplagan misstänker jag för han var snubblande nära att kalla Stina för typ "lilla gumman". Ytlig, småcharmig underhållning om vår hotande undergång. Sorry Stina - nej tack! Sen kom något emellan - som det så lätt gör norr om Sahara.Så jag missade Henke, som var inbjuden för att berätta hur det går till när man väljer familjen framför karriären. Vet inte om jag missade något…
Till Henrik Larsson har jag annars numera ett speciellt, närmast respektfullt, förhållande;
Ensam svensk man på cykel kommer till en liten by i Afrika. Med aluminiumram, kolfibergaffel, gortexkläder, camelbag på ryggen och energybars runt midjan. Närmast att likna vid ett besök från en annan planet. Men sekundsnabbt krymper världen ihop. Och den vite mannen står plötsligt på samma fläck som de svarta barnen. När det blir uppenbarat att han kommer från samma land som -just det -Henrik Larsson.Och så är det i varenda afrikansk by.Så det så!

The Indian ocean

Tar natt-tåget från Nairobi till Mombasa för att få en skymt av den indiska oceanen.Smalspårigt och till synes oförändrat sedan 20 talet, då Karen Blixen klev på tåget. Fyrarätters middag på vita linnedukar ingår i priset. Presidentens bil är med på tåget. I helgen är det nämligen världsmästerskap i country-cross marathon vilket tycks engagera hela kontinenten. President Kibakis skottsäkra BMW anses inte tåla de dåliga vägarna i Kenya utan den transporteras, tillsammans med min Eddy Merckx, i en särskild godsvagn. Tar några bilder bakom ryggen på vakt-gorillorna.
En timmas cykling söderut till Tiwi och en remsa sand mot den indiska oceanen. Vykortsvackert. I baren (väntar..?) Peter och Stefan. Tva österikiska tredjeterminare som tillbringat fem veckor på ett litet missionssjukhus i Ortum nära gränsen till Uganda. Framför dem ligger "Haben oder sein" (Att ha eller att vara) av den tyske forfattaren Erich Froom. Det är nästan lite väl magstarkt sammantraffande - när man är mitt uppe i en rejäl bearbetningsfas: På en liten strand i Afrika sitter två österikiska medicine studerande, födda året mellan våra döttrar, och läser den bok som 1979 (för alltid) förändrade min världsbild(!). Vi blir snabbt överens om att den står sig väl. Vi har en trevlig kväll tillsammans. De kommer helt sichert bli riktigt 'goa' doktorer. På morgonen vandrar de stranden bort till närmsta sjukhus då Peter har några otäcka lymfknutor i nacken som jag inte kan bortförklara. Håller tummarna. Själv återvänder jag till Mombasa.
Nu rejält trött på illamående och diarée. Skönt med British Airways måndag morgon...?

Listen to your body

Till slut blev det ett ganska enkelt beslut. Man skall gå hem från festen när det är som roligast ! Är så otroligt nöjd med allt jag fått uppleva, med cyklingen, tävlandet och inte minst erfarenheten att det är roligare att inte vara ensam på vägen. Och det känns fantastiskt att ha goda vänner i bl.a Cap Town, Montreal, Seattle, Edinborough, Zurich, Bryssel, San Diego och Australien.
Ledar- Jack berättade nyligen för oss om danske Kim som vann Tourdafrique 2005. Ledde stort efter Etiopien, blev krasslig i Kenya, men pinade sig till Cap. Det tog honom ett år att återhämta sig fysiskt och mentalt. Worth it?
Chris, som tillsammans med hustru Janet driver ett tränings och nutritionscenter i San Diego, föreläste i början för oss om pulsmätning och kroppsfysiologi. Massor av kurvor och samband hur den genomsnittlige atleteten uppför sig. Med lika många individuella undantag. Så slutsatsen blev, och det har vi upprepat under resan för varandra som ett mantra: " listen to your body ".
Kan inte låta bli att jämföra med min maratonlöpning i slutet av åttiotalet. 42 kilometer var ett kvalificerat självplågeri som mina knän aldrig accepterade, medan 21 kilometer ( halvmaran ) was for fun.
Om huvudet räknas till bodyn (och det gör det väl), kan man också jämföra med Stockholms filmfestival. Efter att i en vecka sett 2 filmer om dagen är det fullt i inkorgen. Man längtar efter tid att smälta och begrunda.

Kanske kan man säga att det handlar om det stora projektet. Lite mindre "röd" (från A till B till varje pris) och lite mer "grön" (förnöjsam). Efter att ha träffat barnen i Kibera borde det inte vara så svårt att leva efter.
Skalar man av ända in till kärnan står det säkert skrivet
- Älska mig för den jag är. Och inte för mina prestationer .

Enough is enough??

Trots tre vilodagar i Aroscha Tanzania kunde jag inte förmå mig att kliva upp på cykeln igen. Soppa-torsk kanske man kan säga.  Fysiskt och mentalt. Det blev bussen tillbaks till Nairobi och vårt gamla läger Upper-Hill-campsite. Där begrundar jag nu mitt öde. Nya tag eller flyget hem?  Försöker lägga i vågskålarna, men det blir väl som vanligt, känslan avgör. Skall sova en natt till på saken.

Efter alla horder av stenkastande barn blev det tyvarr lite anti-Etiopienstämning i gruppen. Bäst klarade sig forstås Deryl, som stannade överallt och pratade och skämtade med barnen.Vid lägerplatserna kunde han jaga barnen med cykel över ängarna eller, till deras hejdlösa förtjusning, strippa ner till kvällsbadet (lake Langano).
En kväll satt jag i skuggan av tourbussen och läste ur Lonely-planet-guiden om Afrika. Tio meter bort, på andra sidan det oranga repet runt vårt läger, stod ett hundratal etiopiska barn. Och tittade nyfiket, medan jag läste om Afrika. Kändes lite fel, liksom. Fick hjälp av vår etioipiske guide Addis att få kontakt med hövdingen - den gamle - som fanns mitt i barnahorden. Kunde jag inte få följa med hem till hans hydda? Självklart. Sina 88 ar (?) till trots vandrade vi raskt över fältet till hans boning. Mörkt, trångt, rökigt och gemytligt. Tog plats i besöksstolen, och vi drack av den söta mjölken och försökte språka om livet. För sina bymedlemmar hade han råd i alla svåra fragor. Efter fotografering av hela familjen marscherade vi tillbaks till vårt läger. Och jag tog plats igen bakom det oranga repet.Väldigt nöjd med min utflykt.
I norra Kenya skulle vi tampas med hopplösa vägar och somaliska banditer. Vägen patrullerades lite sporadiskt av kenyansk militärpolis för att skydda oss. Kändes lite småpirrigt där ute i skogen, men det enda hotfulla som korsade min väg var en stor babianhanne. Märkligt hur resande i grupp invaggar en i en känsla av ( falsk? ) trygghet, och t.o.m osårbarhet. Vägarna, däremot, var precis sa fruktansvärda som vi befarat. Små stenar, stora stenar, små gropar, stora gropar. Utan dämpning på cykeln var det ganska kvalificerat plågeri i sex dagar. En oerhörd lättnad att på väg till Nairobi få passera det vackert snötäckta mount Kenya på asfalterat underlag.
I Nairobi slog jag följe med Marc Coté. Hans kompis Claude fran Canada hoppade av "tåget" för några år sedan och lämnade sin affärsrörelse i Montreal. Tog värvning hos några katolska präster som jobbar i slumomradet Kibera. Vi besökte den skola (St Cecilia Academy) de varit med att starta för barn vars föräldrar dött i AIDS. Att se energin, livsvilja , livsglädjen hos de här barnen var nog det starkaste hittills under resan. Fick även tillfälle besöka dr Charles Wanjiri på det lilla Masaba hospital. Hans historia var lite osanolik. Trots uppväxt i Kibera lyckades han tack vare en kombination av tur, tillfälligheter och ett gott huvud komma in på  en medicinarutbildning i Ryssland. Diskjobb på somrarna i Stocholm! Nu var han aktad kirurg i Nairobi som ställde platser på sjukhuset till förfogande för sina bröder i slummen. Vi gick rond och tittade bland annat på en HIV-smittad kvinna han operarerat veckan innan för sammanväxningar i buken pga av tuberkulos.Tydligen klassiskt fall..
På sjukfronten i övrigt är Gerhards tå läkt. Magsjukorna kommer och går. En av cyklisterna började kissa blod på de skumpiga vägarna. Tack vare Douglas (var blinde kompis som är från Nairobi) och lite lägga-huvet-på-sned-framfusighet lyckades vi utverka sonografi,cystoskopi och transuretral resektion av den lilla blaspolypen inom ett dygn. Dagen därpå cyklade han som aldrig förr.
En dag tillbringade vi i Ngorongora Crater nationalpark utanför Aroscha. Även i en nationalpark kan man få lite zookänsla när man åker runt tillsammans med de andra safarijeeparna. Men vi fick en riktig safarikick. Vid vattenhålet låg en grupp lejon och dåsade i solen. De stördes inte det minsta av vår närvaro. Plötlsigt är fyra av dom på benen. Tre hundra meter bort strö var en ensam buffel. Andaktigt, på första parkett, får vi bevittna hur de organiserar sin attack. Två " yttrar " som halvkryper upp på flankerna och två " centrar " som följer strax bakom. Huu så spännande. Den här gången blev buffeln varnad, för den gav sig i väg och lejonen lomade tillbaks till vattenhålet.
På tävlingsfronten har Gunther flyttat fram sina positioner med flera etappsegrar på de oländiga vägarna. Chris och Adri får se upp. Lyckades, efter att ha varit nära några gånger, vinna en av de skumpiga grusetapperna.
Återgår till kvallsandakten och Brott och straff.

For you - no!

Inte helt lätt med Blogger här i Etiopien. Efter fem misslyckade försök under dagen har jag, förhoppningsvis, lyckats blidka cybermakterna. Blev inte precis lättare av att luftvägsinfektionen jag dras med kommit in i hoststadiet. Naturligtvis, ungefär som på operan, hostattacken kommer när man som minst önskar det. Efter fyra utrusningar på gatan fick jag lämna caféet för att istället uppsöka medicinshopen strax intill. Där köper man antibiotika (erytromycin) och hostmedicin över disk för 4 kronor. Tydligen imponerade mina upphostningar och utrusningar, cafépersonalen är nu valdigt måna om att jag inte sitter i drag från ytterdörren. Annars har det lugnat sig på kräk och diaréefronten med något enstaka återfall. Pierre fortsätter att tvätta händerna och är i toppform.
Gunther och jag har strövat omkring i Addis under dagen. Det är eländigt här och folk har långt till ett smile. Tar vi upp kameran blir det mest avvärjande gester. Lätt att förstå om vi vill dockumentera hur de plockar matrester ur en avfallshög. knepigare med mannen utanför restaurangen som hötter avvärjande när vi vill gå in - For you - no! I bookshopen, någon slags akdemibokhandel, blir vi lullandes i över en timme. Crime and punishment(Dostojevski.), english-english dictionary och sportphysiology för min del. Engelsk litterantologi och filosofikompendium for Gunther. Trots vårt uppenbart stora intresse for litteratur lämnar vi butiken utan ett leende från personalen. Tröstar oss med en praktlunch på fjärde våningen i ett fallfärdigt hus. Spagetti bolognaise med hamburgare till efterrätt avbrutet av några hostattacker på terassen. Gunther berättar att han läste medicin ett år som tjugoåring. Men det kittlade aldrig ordentligt, blev mest skönlitteratur och filosofi, och sen afrikanska språk, bla. Sista åren jobbat som takläggare för att inte fastna i böckerna. Förståndig grabb.
Veckans höjdpunkt var förstås passagen av den mäktiga sprickbildningen, the Rift Valley, som skär kontinenten i nord-sydlig riktning från Röda havet ner till Zambia. Här kallas den for the Gorge. Först 18 km nerför och sen 22 km uppför, på en väg som val knappast kan kallas väg. Uppförsbacken var i form av en time-trial dvs en och en mot klockan. Hittade en fin rytm och slutade fyra på 1.46. Ledar - Jack var imponerad. For två år sen, när han  själv körde var det bara vinnaren som kom under två timmar. Väl uppe möttes vi av en bedövande vacker utsikt. Annars kan man nog säga att tävlandet blivit lite väl hysteriskt. I förrgår när det drog ihop sig till spurt började Adri dricka ur sin vattenflaska på ryggen. Inte av törst, utan för att spotta ut innehållet så att ekipaget skulle bli några gram lättare (!).
I eftermiddags berättade Tom från Kalifornien att han åker hem imorgon. Han har tröttnat. Har tillhört de som alltid cyklat ensam och mest suttit för sig själv och varit lite irriterad över att det inte varit som hemma.
Vi andra håller ångan uppe och drar vidare mot Kenya.

God save the restdays

Vi har kommit till Bahir Dar vid Tana-lake efter sex dagars cykling i det ohyggligt vackra etiopiska höglandet. Böljande och grönt, kommer mest att tänka på massif central i Frankrike. De första etapperna på steniga grusvägar men de sista på gudomlig asfalt. Etappen fram till Gondar var nog det jobbigaste hittills med riktigt elaka stigningar, fyrtio grader varmt och extatiska barn som kastade sten när vi inte visade tillräckligt intresse. Efter den urladdningen var det tänkt att vi skulle vila upp oss på hotel Goha, beläget på en kulle med utsikt över staden och det gamla huvudstadspalatset. Men de afrikanska kräkbacillerna ville annorlunda. Det blev ett riktigt sjukläger på drygt 2000 meters höjd. Tror bara det är Pierre som kommit undan hittills..Pierre har tvärsäkra uppfattningar och menar att det beror på att han tvättar händerna nogrannare än vi andra! Han menade ocksa att man inte behöver solkräm i Afrika, men där fick han ge sig, när skinnet blev alltmer russinlikt. Han har även fått tillstå att hans gamla sextitalsracer med smala däck inte är helt idealisk i grus och sand..Själv trillade jag dit andra dagen i Gondar med kramper, frysningar och kompakt illamående. 20 timmars sömn , två glas rent vatten räckte förunderligt nog för att häva den attacken. Där kom jag undan busstransport med en hårsmån.
Men ibland är det något välsignat med restdays. Som vanligt finns det kostsamma utflyktsmål i varma bussar. Denna gång Tana vattenfall (bl.a nilens källa) och klostren i lake Tana. Men då är det så befriande att istället loda runt på cykeln, ensam och helt planlöst. Begav mig idag till utkanten av stan. Framfor ett litet affarstånd sitter en man med sin symaskin. Slår mig att blixtlåset till yttertältet havererat. (inte bra när vi kommer till regniga trakter). Jusef, som han heter, säger att jag är välkommen tillbaka med tältet. Atervänder senare på eftermiddagen och får veta att han gått i far och farfars fotspar. Mitt blixtlås blir förstås en baggis för honom. Men för att få bukt med metallbläcken i änden av låset får han låna en bättre platt-tång av cykelreparatören tvarsöver gatan. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. För att åter vara innehavare av ett helt tält och för upplevelsen att det kan vara så enkelt. Strax intill ligger ett öppet fält med hundratals människor som är i färd med att projektera en ny marknadsplats. Alla mäter, gräver och slår i pålar. Jag får äran att fotografera den kvinnliga projektledaren som paraderar runt under sitt färggranna solparasoll. Ett trettiotal nyfikna samlas runt cykeln. Utbyter adress med Ayanaw, 24 år,och arbetslös från en av öarna i lake Tana. På väg hem passerar jag ett center for birthcontrol. Helt oanmäld blir jag guidad runt i en timme. En etiopisk familj har i genomsnitt 5-6 (5,8) barn. HIV-förekomsten hos de som som testad sig sista tre åren har legat  kring 10%. I ett av undersökningsrummen står en våg. Svidar av allt utom jeans,t-shirt och kamera (?) och blir lugnad av utslaget pa 68 kilo(??)
Kämpar vidare i tävlingen. Gunther och jag har hittat ett lagom upphetsat spår bakom de helstirriga Ardri och Chris. Var krafterna kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men det är kanske extraturerna med Anders Thorell pa Tranebergsbron..
Om två dagar tar vi oss an the Gorge som skall vara Tourens tuffaste etapp. Fem dagar till Addis. Men det mesta hänger på vad de afrikanska kräkbacillerna behagar ställa till med.

Wellcome to Sudan

Brukar inte gilla folkmassor och trängsel. Men myllret i Kartoum är något speciellt. Hur kan så mycket människor och bilar förflytta sig så friktionsfritt? Som om allting hängde samman likt en människokropp,  kontrollerad från centrala nervsystemet. Eller är det månne Allah? Igår fick jag prova på ordentligt. Athmahed visade mig vägen till kamerafixaren då min inte längre vill vara med, efter alla duster med sanden. Han cyklade före och jag efter. Rakt in i folkvimlet. Utan minsta incidens. Fråga mig inte hur. Kameramannen satt inklämd i ett litet skyffe mellan en miljon apparater. Han verkade förhoppningsfull men sandangreppet visade sig elakartat och kameran stod inte att rädda. VISA-kort är inte mycket värt i Sudan men Athmahed guidade mig till sina kompisar på resebyrån som kunde förlösa 400 US-dollar. Annars kan jag säga det var lite skönt vara utan kamera några dagar. Uppstår lätt någon slags photomania. Inte utan att jag tänkt på japanerna på Fjällgatan som rusar ut ur bussen och börjar knappa. Mycket kort och lite upplevelse.
Om Sudan visste jag bara att det är väldigt stort och det pågår ett inbördeskrig. Kunde inte ana att denna öken befolkas av sa genuint vänliga och snälla människor. Athmahed kunde inte begripa varför jag skulle låsa cykeln hela tiden. Jag lovade honom skriva på bloggen att det behövs inte i Sudan(??).
Imorgon bär det vidare med sex nya etapper innan vi når Gondora i Etiopien. Har varit roligt med tävlandet sista veckan. Slutade femma på gårdagens time-trial, alltsa ensam körning mot klockan (18 km 26 min), slagen med fyra sekunder av min bästis Gunther. Annars varit otursförföljd med punktering tre dagar i rad, och då är det ingen som väntar. It is in the games.. Eller som Gunther uttryckte det - One flat tire(puncture) a day keeps the doctor away! Har ända blivit några tredjeplatser och en andraplats. Hi,hi.
Häromkvällen berättade Marcus, Howard och Adri om sina insamlingsprojekt. Marcus fått ihop flera hundra tusen till ett skolbygge i Zambia. Adri samlar pengar för att stötta ALS - forskningen då han miste sin bästa vän i den sjukdomen för några år sedan.
Annars är det lugnt på sjukfronten. Pinsamt nog har vi inga gipsmöjligheter, vilket annars hade kommit väl till pass efter att Janet ådragit sig en rejäl handledsstukning.
Tog frukosten i morse på hotellet där paret Chris och Janet tagit in. Rent, snyggt, gott och dyrt. Och bara sura västerlänningar som stirrade bort eller ner i bordet. Kändes skönt att komma ut i det vanliga vimlet igen.

King of Nubia

Vilodag i Dongula efter fem dagars cykling i Sudan. Mer varierat och mycket vackrare än jag trott. Men vägarna är otroligt dåliga, är förvånad att min odämpade cykel överhuvudtaget tar sig fram. Hittills fyra punkteringar och en knäckt sadel. Fått låna ny sadel av Gunther, som blivit en god kumpan.

Har så sakteliga sugits in i tävlandet, svårt att låta bli. Blir lite färre timmar i solen då…

Sudaneserna är osannolikt "vanliga" och generösa. Häromdagen efter cyklingen blev jag vilsen i byn vi bodde utanför. Blev då inviterad till en familj utmed vägen, och bjuden på en måltid full av delikatesser. Det var två stolta kusiner i sextioårsaldern, släkt i direkt nedstigande led till kungen av Nubia. Båda pratade bra engelska, och vi hade en god stund tillsammans i skuggan. Avbrutna en gång av att böneutroparen, som beordrade tvagning och en bön mot Mecka.

Droppar mina saker här och var, men tack vare (?) Åsas lyckomaskot kommer allt till rätta.
Mycket strul med mina dubbla pass, som väckte den egyptiska polisens misstankar vid överfarten till Sudan. Slutade med att jag fick muta kommisarien med 20 Us + 50 pund för att inte hela touren skulle fastna i Egypten. You troublemaker…
Revanscherade mig när vi efter båtfärd över Nassersjön skulle blidka tullen i Sudan. Den tjänstemannen drev oss till vansinne, och deklarerade ganska omgående att vi inte skulle få passera om han inte fick hjälp med sina medicinska problem. Hustrun hade någon oklar buktumör och själv hade han diabetes och en vårta på fingret. Och så ville han ha något för sin halsbränna..The doctor gjorde sin plikt och vi fick tillträde till ett av världens mer otillgängliga länder.
Gerharts nageltrång ser fint ut, en liten "granulationsknopp" som egentligen borde etsas.
Alltfler som har problem med skavsar. Idag hade vi (manlig) rumpmottagning bakom ett buskage. Tack till den som tipsade mig om Inytiolsalvan några dagar före avresan!

Kroppen i ordning (efter fulldos med Ciproxin-Flagyl och Imodium), knoppen stabil. Cykel ua - ett litet underverk (Tack Pelle).

Don´t spoil them

Två avslutande dagar i Egypten i lugnt tempo. Slagit följe med Marc Coté, och tillsammans har vi gjort avstickare från den stora vägen. Helt plötsligt står vi omgivna av ett trettital oerhört glada och nyfikna barn, som kommit springande som om vi vore från en främmande planet. Militär-och turistpolisen är oss annnars hela tiden i hasorna, och det dräller av s.k checkpoints, där vi av och till blir stoppade. Det är mycket pengar som står på spel för tusristlandet Egypten, och några nya terrorattacker mot de gästande västerlänningarna vill man inte se.
Har skiftat till lite bredare däck som skall klara sanden i Sudan. Mina är inte mer än 35 mm, medan de andra har upp till 60mm. Men vår trevlige mekaniker, Dean from Canada, menar att om det är ett tunnare sandlager ovanpå hårdare mark ar det bättre med smala däck som skär ner i sanden. Kompisarna skrattar gott, och utgår ifrån att jag kommer att få promenera med cykeln i sanden.Vi får se...

Fikade häromdagen utmed vägen tillsammans med broder Markus. Kaffet kostade två pund, typ två kronor. Jag gav en femma, och tyckte att det var det turkiska kaffet värt. Markus blev mäkta upprörd, och gav sig inte förrän jag bett att få 2 pund tillbaks på femman. - We shall not spoil them. Vet inte om det är någon av hans tjugofem sponsorer som tutat i honom den uppfattningen...Nästa gång ger jag 10 pund för kaffet.

Tre stycken åkte ner i samma grop i förrgår, vilket resulterade i en rejäl vurpa och lite småblesyrer. Gerhards nageltrång ser riktigt fint ut. Själv dras jag efter den kalla kvällen i Karnaktemplet med en rätt elak halsinfektion, och diaréerna vill inte ge sig. Så det passar bra med en vilodag.

Kartoum (Sudan) nästa.

Falluka on the Nile

Vilodag i Luxor efter sex dagars cykling.
Hästdroskor överallt, alltid någon i hasorna som enträget vill erbjuda sina tjänser.
Hoppade över bussresan till Kungarnas dal. Sex dagar tätt inpå andra människor är mycket för en ensamvarg.
Cyklat runt i stan, suttit lite varstans, snackat med mycket barn, som förundras över mitt cykelvidunder.
Dagens höjdpunkt var en halvtimmes segeltur på Nilen, i en vacker tradionell träskuta (falluka..?). Med ett gigantiskt sprisegel, som jag tidigare sett på Genevesjön. Jag var inte sen att ta över rodret..
I kväll slår jag följe med Marc och Pierre på ett tempelljusspel.
I förrgår var det racing igen, med en inledande klättring pa 40 km av totalt 140. Trea efter Chris och Adry.
Vi närmar oss sanden och hettan, så nu gäller det att ta det lugnt.

Kropp u.a. Cykel u.a. Knopp fortsatt upp och ner.

In the darkness

Vi har kommit till Safago utmed Röda havet. Så vackert.
Dusch ! En del fuskar och sover i riktig säng.
Tre dagar fin medvind. Bra sammanhållning i gruppen. Väldigt ringrostig med engelskan, sydafrikanerna har jag riktigt svårt att förstå. Jack, Shanny och Duncan är true leaders alla tre.
Har verkligen vant mig vid campinglivet. Glad för det uppblåsbara sovunderlaget.
Litet missöde i natt när jag skulle göra mina behov under stjärnhimlen. Så det blev lite nightwashing...
Gerhards nagel under kontroll. Inga andra uppdrag for the doctor.
Marc Coté skriver oavbrutet på sin hemsida, han har en egen satellittelefon.
Pierre, ursprungligen från Egypten men boende i Canada, 65 år, är en riktig campingräv. Han placerar helst sitt tält på lite avstånd från oss andra. Mais, il est très, très gentil.
Gunther, 30, från Belgien, är lite lönnfet och röker, men åker ändå ifrån nästan alla.
Igår lite racing, där jag klantade mig i spurten. Annars tre dagar lugn körning. Mycket nöjd med beslutet att inte vara anmäld för tävling.
Pannlampan känns som den viktigaste prylen i packningen. Hua vad det blir mörkt.

Vi bävar alla lite för sanden och hettan i Sudan. Jack säger att även mina breda däck är i smalaste laget. Will see.

Kropp u.a. Cykel u.a. Huvudet lite upp och ned.

Unguis incarnatus

Nu är alla samlade.
En del verkar vara som man trodde, och andra inte.
Howard, som kallar sig för wanderer, har redan hållit en lång utläggning om vad livet går ut på. Blev lite väl teoretiskt, t.o.m i min smak.
Jämnårige Tom (born 55) från Los Angeles, L.A, är välbärgad och redan pensionerad, men saknar av och till ett jobb (!)
De enda som verkar vara riktigt inställda på "racing" är amerikanska paret Christopher och Janet, och deras följeslagare/hjälpryttare? Nels.
Alla andra pratar mer eller mindre flummigt om att racing skulle förstöra hela grejen. Får se.
Vår kombinerada taxidriver och guide, Allahi, har tittat på min gulafeberstämpel, och kommit fram till att den ser trovärdig ut. Känns bra.
Mina sjukvårdsinsatser hittills har inskränkt sig till Gerhard, som har ett ganska elakt nageltrång (unguis incarnatus), som vi lägger om tre gånger om dagen på mitt rum. The foot-clinic. Borde väl egentligen opereras, men det skulle nog äventyra hans start på lördag.

Yellow fever

Det blev en liten vattenpipa igårkväll efter pizzan.
Dagens uppdrag blir vaccination mot gula febern. Dunkan från Tourdafrique-ledningen har gjort efterforskningar vart jag skall vända mig. Harman hospital. Mannen i receptionen på vårt femstjarniga hotel ringer för säkerhets skull och talar om att jag är pa väg. - Nej,någon vaccination mot gula febern finns inte här...Dunkan går inte att spåra. Mannen i receptionen ringer några samtal, till sina "vänner", och skriver baklänges på en liten papperslapp.-Vi skall ordna en chaufför som hjälper dig till rätt ställe, det enda som har vaccin mot gula febern.??
I en fallfärdig byggnad, som näppeligen är något sjukhus, slingrar jag mig tillsammans med chauffören in på en mörk bakgård. Dags att avvika? Tre sköterskor och en doktor(?) som utger sig för att vara vaccinationspersonal. Snyggt, rent och prydligt, vaccinationskort i ordning. Det blir en injektion Stamaril i vänster överarm. Och en fin stämpel i kortet.
Vi kryssar hemåt i den vansinniga trafiken. Förhoppningsvis vaccinerad mot gula febern.

Cykeln är i ordning. Kairo National museum of Cairo på eftermiddagen. Markus har tagit befälet och vi andra följer efter.
Gerhard blev väckt i natt av sin fru som läst pa Markus hemsida att Gerhards cykel var borta. Men hon hade läst slarvigt, det var min cykel ! Sen kunde inte Gerhard sova. Markus skriver bl.a for Der Spiegel, så för den som kan tyska är nog hans hemsida givande. Men tro inte allt han skriver om oss andra..
I morgon genomgång för avresan lördag.

Smile

Strul in i det sista. Hade ju lovat familjen att inte packa sista kvällen. Men cykelkartongen jag skaffat, i god tid, var för liten. Hur jag än vände och vred gick inte cykeln ner.- Du får ta av bakhjulet och bakväxeln, sa cykeldoktorn på telefon. Men inte gick det för det. Istället gick gängen till bakväxeln i ramen sönder. Katastrof ! No more bike !
Taxi med trasig cykel till cykeldoktorn. Två timmar till avskedsmiddag. Min doktor är en ängel, han borrar upp en ny gäng. Men var hittar man en större kartong? En timma till middag.
Cykloteket på Norra stationsgatan kanske. Cyklar dit i ilfart. För hundra kronor får jag en riktig bamsekartong, inklusive nerpackning. Thanks God. Taxi hem. En kvart till middag.

Svårt med farväl...

Nästa snyting på Arlanda.-Ditt pass är trasigt, duger inte !
Till passpolisen - med 45 minuter till avgång. Men först skall cykeln betalas och lämnas till specialbagagfolket.
Buss 10. Nytt rosa emergency-pass. 30 minuter till avgång. Buss 10. En kvart kvar...jag hinner !

På planet bläddrar jag lite förstrött i vaccinationscentralens reseguide. Gula febern.., har jag verkligen fått det?
Plockar nervöst upp vaccinationskortet. Är det möjligt, efter fyra besök och minutiösa diskussioner om att inte ta några risker, att jag sitter på planet utan gulkafebernvaccination? Det verkar inte bättre. Ringer hem från Frankfurt. Ewa kontaktar vaccinationscentralen. Dom kan inte säga säkert om jag fått eller inte!

Skön stämning på Kairo flygplats. Vilket tryck !
Sarah från Ohio kommer samtidigt. Hennes cykel har utan svårighet klarat tre byten från USA, men min har förstås fastnat någonstans på vägen. Något annat var inte att vänta en dag som denna.
En hisnande bilfärd till femstjärniga Cataract Pyramid Resort. En extrem hotellanläggning, mitt i slummen.

Idag blev det en guidad tur bland pyramiderna tillsammans med Marcus och Gerhard från Tyskland. To much tourists, men visst baxnar man. Hur bar dom sig åt?
Kairotrafiken är (däremot) en riktigt genuin upplevelse. Folk, inklusive små barn och gamla kvinnor, går helt respektlöst rakt ut på sexfiliga gator. Några liv måste den orädslan kosta.
Gerhard är lite åt det filosofiska hållet, trevlig prick kort sagt.
Shanny (the tourleader) och Dunkan verkar inte vara särskilt skärrade över mitt vaccinationshaveri. Det ordnar sig.
Men frågan just nu är - vad händer om jag tar dubbel dos? Den som vet-ring eller skriv gärna !
Cykeln lär vara på ingång, så det artar sig till en bra dag. Allra helst som man får fler leenden här i Kairo på en dag än man får ihop under ett år i Stockholm. Kanske firar med en vattenpipa i kväll ?

Practical joke ?

Det har inkommit ett korrrekt svar på det efterfrågade citatet. Anders Kjellman, vetgirig kollega på Ersta, visste att det var Åsa Moberg som tänkt till om lusten att lära. Grattis !

För övrigt är allt som väntat två dagar före avresa. Resväskan är för liten, pengarna tryter, kom-ihåglistan är oändligt lång.
Och nerverna ligger utanpå.

Per Loftås, f.d Erstakirurg och garvad Afrikaresenär, ringde och tipsade om Fasigyntabletter (antibiotika) mot små odjur kallade Gardia, salttabletter, öronproppar, silkeslakan, fet salva (när diareerna frätt upp skinkan) och vattenreningsdroppar. Och så några varma lyckönskningar. Tack!

Skingrat tankarna tillsammans med Åsa, som kört fast i en minst sagt tung text om TV-mediet."Diskursiv makt" enlig Foucault (!) Om hur institutionerna, vare sig det är är staten som i TV;s barndom eller proffs-expert-medieetablissemanget som idag, ser till att publiken förblir tämligen maktlös. Inte alls ointressant.

Dagens bästa från svenskan; om den nya vetenskapen "neuroekonomi". Hur hjärnan bär sig åt för att jämföra åpplen och päron. Så att känslomässiga överväganden kan vägas mot krassa ekonomiska.

Igår gick det inte att komma in på Tourdafriques hemsida. Samtidigt kom det ett lite kryptiskt lycka-till-mejl från tourledningen och ett tillhörande kort med några nakna cyklister i öknen. Vi spekulerade i att Tour d Afrique kanske bara är ett bedrägeri av några skojare i cyberrymden.
Jag är i alla fall inställd på att åka till Kairo på tisdag för att kolla upp om så är fallet....