Det är aldrig för sent, brukar pappa säga. Då handlar det mestadels om missförstånd, förvecklingar, långsinthet och liknande. Nu har jag fått erfara att det kan gälla även fysiska tillkortakommanden. Ni tänker förstås omedelbart på vad plastikkirurgerna kan åstadkomma i makeoverns tidevarv, men det här är mycket charmigare. Och märkligare.
I korridoren där jag har min expedition sitter en måttståck, en sådan som skolsköterskan hade för att mäta hur mycket vi vuxit . Lite gulnat trä, en skena med centimeterangivelser och en pinne vinkelrätt ut från väggen som kunde föras upp och ner. Minns hur det kändes när man sträckte på sig, i förhoppning att putta pinnen någon millimeter uppåt.
I lördags var jag jour och spankulerade lite förstrött förbi den gulnade måttståcken. Vågen är man ju uppe på titt som tätt, men hur kort i rocken har jag blivit ? I lumpen lyckades jag sträcka mig till 176 cm, men ytterligare tjugotre år i upprätt ställning har nog inte precis befrämjat tillväxten.Tar av skor och strumpor och kryper in under pinnen. Och förnimmer den speciella känslan när den läggs an mot hjässan. Så en liten fåfäng sträckning, precis som hos skolsköterskan. Sen ett försiktigt steg framåt, som om man vore rädd att pinnen skall få för sig att rutscha ner för skenan. Döm om min förvåning! Detta alltigenom tillförlitliga instrument på ett av Karolinska Institutets mest ansedda forskningsinrättningar visar, hör och häpna, 177,8 cm. För säkerhets skull tar jag på mig läsglasögonen och gör en ny mätning.177,8 cm, inget snack!
Jag är fortfarande kortast av kollegorna, det kan jag se med egna ögon. Men eftersom jag tydligen fortfarande växer så vet man inte hur det slutar.
Det är aldrig för sent, som pappa brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar