Så kom båten äntligen i sjön. Försedd med en ny mastfot hänger den säkert med ett tag till. Lite skrovligare för vart år, men en riktig seglare är hon, min Soling.
Mycket kan man anklaga sig för, mycket kan man ångra. Mycket kan man vara stolt över, och alls inte ångra. Hela afrikaturen gick någonstans ut på att få ro i den rastlösa kroppen och den otacksamma knoppen. Att sluta anklaga, och inte ångra.
Målet är inte längre hopplöst ur sikte.
Lite skrovligare blir vi för vart år. Men kärleken består. I nöd och lust ?
1 kommentar:
Hej Eric, jag sökte efter din e-postadress men lyckades inte hitta den så jag prövar att använda den här vägen istället. Ville bara säga tack för din kommentar på http://denblekakonsulten.blogspot.com Ja, visst är det konstigt hur man dras till livets skuggsidor. Men det går inte sluta fascineras över hur människor inte bara överlever under omständigheter som är rent obegripliga för en svensk, men också försöker göra det bästa av den mest hopplösa situation. Det är inte utan att man utvecklar en liten smula ödmjukhet i mötet med sådan livsvilja och uthållighet :-)
Skicka en kommentar