Ph.D

B har kämpat i minst tio år. Kastats mellan hopp och förtvivlan, tappat sugen, tagit nya tag, tappat sugen igen. Nu är han äntligen vid målet.
I morgon skall han disputera, bli riktigt stor doktor, filosofie doktor. På en avhandling om utredning och behandling av reflux-sjukdomen. Sådant som dom flesta av oss kan känna av ibland. Lite surt efter maten, lite surt dagen efter en fest. Men som somliga drabbas mycket värre av. Varje framåtböjning innebär att magsyran sköljer upp i munnen.
Det finns inget om detta tillstånd som B inte känner till. Och det finns ingen som lika fulländat kan operera denna åkomma som B.
Jag hoppas verkligen att han blir rikligt belönad i morgon.

Vi tänkte sjunga en sång..."Du är den ende.." (men det är en hemlis...)

Finn Malmgren

Hammarbyhöjden är numera en central plats.
Där cyklar jag förbi tidiga morgnar, där spenderar jag lördag förmiddag, på Mias cafe, choklad och äppelkaka, och där sitter jag helst och intar söndag middag, på Malmgrenska krogen.
Och nu har jag blivit varse, sent omsider, att mitt i detta gemyt ruvar en tragedi.

Året var 1928. Italienaren Nobiles ledde en luftballongexpedition till Nordpolen. Den unge svenske metereologen Finn Malmgren var vice expeditionschef. De nådde Nordpolen, men på väg hem störtade gondolen. Några omkom i fallet. Mariano, Zappi och Malmgren upprättade ett markläger, varifrån de försökte ta sig till Spetsbergen. Malmgren dukade under och dog i armarna på sina italienska vänner. Mariano och Zappi klarade sig.

Detta gripande öde står staty mitt på Finn Malmgrens plats. (Elsie Dahlberg,1980). Vackert upplyst för tidiga morgoncyklister.
Den oregelbundna stensättningen framför statyn föreställer isflak, berättar Mia på caféet.

Flow

Georg Klein, cancerläkaren som höll på att drunkna i en vak och som skriver Sveriges bästa essäer, har ett fint namn på det där med dagsform. FLOW. Ett slags transtillstånd, där alla bitar faller på plats. Man handlar omedveten om tid och rum, och kommer på fantastiska idéer, utan att egentligen tänka.

Idag var det lite flow-känning. Ett riktigt digert operationsprogram, ett kraftigt överbokad telefontid, ett stort antal oväntade telefonsamtal, och kollegor som inte var särskilt behjälpliga. Men när dagsformen infunnit sig är det inga problem. Kan inte minnas när jag opererade så flinkt och raskt. ( Tur att patienterna inte anar att deras kirurg är precis lika beroende av dagsform som Henke Larsson ).
Det sitter mer i huvudet än i händerna, eller fötterna. Någon slags absolut närvaro, där man hela tiden gör de små justeringar som omständigheterna kräver.
Surgery is 75 % decision-making, and 25 % dexterity (händighet),
som någon sa.

Jag är inte lagd åt forskning. Mer åt skönast-att-inte-veta-hållet.
Men lite kul vore det att förstå. Det där med flow och dagsform.

Planeten

Programserien Planeten har förhoppningsvis inte undgått någon. Även om andra inte blivit lika fanatiska som undertecknad. ( Äntligen )

Torsdagar klockan 21.00 har blivit veckans heligaste klockslag. VHS-bandspelaren har gått varm, och nu ska det brännas ner på DVD. För att nötas in, för att påminnas, för att trackassera nära och kära.
Är man otålig, eller bara måttlig motiverad, skall man se det sista, fjärde, avsnittet. Det som handlar om våra värderingar, vår livsstil, och vårt förhållningssätt.

Någon, som jag nu glömt namnet på, skissade på fyra tänkbara förhållningssätt.
1. Tekniken kan lösa alla problem (Star-trek).
2. Det går ändå åt helvete (Mad-max).
3. Omvärdera vad som är viktigt. Förändringen kommer underifrån (Ecologia).
4. Förändrade politiska system som förmår åstadkomma tillräckligt snabba och drastiska förändringar. Förändringen kommer uppifrån (Global democracy?).
Under det sista alternativet diskuterades diktaturer, som i sanningens namn har bättre förutsättningar att åstadkomma nödvändiga, snabba, och drastiska förändringar. Från ena dagen till den andra kan det t.ex vara förbjudet att skaffa mer än ett barn. (Kina)

Will Steffen fick sista ordet i programmet.
Vi kan inte vänta tills det är riktigt illa. Då är det för sent.

Andreas Carlgren, vår nya miljöminister, fick sista ordet i studion, med ett kinesiskt ordspråk.
Det finns många små människor, på många små platser, som fattar många små beslut. Som gör skillnad.

Det tror jag på. Vill tro på. Måste tro på.

Många kloka ord. Men som vanligt gör handling större intryck än ord.(Ecologia) :
En trettiårig engelske auktions-förättare, som jobbade i överklassmiljö på dagarna, för att på kvällen ta bussen ut i skogen, där han kröp ner i sin sovsäck. Tänkt som ett-årsexperiment, som överklasspojken knappast trodde var genomförbart.
But instead ; I feel so much better, I´ve got peace if you like. (!)

Det är väl någonstans här mitt lilla afrikaprojekt kommer in i bilden.

Fixare

Södermalmstidningen är väl ungefär som Aktuellt och Rapport. Inbrott, olyckor och färska våldtäkter.
Men jag hittar faktiskt ett glatt, landetruntliknande, reportage.

Gamla stan och Maria - församling har sedan i somras en man som hjälper pensionärer med det där som dom inte klarar själva i hemmet. Eller kanske snarare, skall låta bli att försöka klara själva. Pensionärsskelett är nämligen omtåligt för stötar.
Ring istället på Fixar-Lasse . ( I Katarina-Sofia heter han Fixar-Per.)
Fixar-grabbarna har fullt upp. Inga stela hemtjänst-regler, gränsen går vid ommålning.
Maj-Britt på Hornsgatan har blivit stamkund, berättar tidningen. Hon längtar efter Lasse. Naturligtvis är det så. Generations-bariärerna , ibland likt vattentäta skott, skapar inte bara behov av någon som byter glödlampor .Utan också av mänsklig värme.

Pappa och mamma har varandra, men Fixar-Per har redan fått rycka ut till Mosebacke några gånger.
Jag kanske börjar bli överflödig?

Dagsform

Det hänger på dagsformen.

Inte bara med jobb, relationer och cykling. Det gäller även film. Tre filmer (för nittinio kronor) utan att någon faller i smaken. Då är det nog inte filmerna det är fel på. Utan dagsformen.
Dagar i dålig dagsform har jag en rastlös oro som trogen följeslagare. Psykologen skulle väl kunna härleda det till något som hänt, eller något som pyr under ytan. Kanske undermedveten ågren för gårdagens skolk ?
Ett kort spinningpass i källarn ger lite andrum. Men bara tillfälligt.

Tur jag har en god nattsömn. I morgon är en ny dag.
Med bättre dagsform ?

Östra station

Dagens tips.

Om man råkar förirra sig till norrsidan av staden, där krogarna inte duggar så tätt, och ändå behöver något i magen - hur gör man då ? Valet är ganska lätt. Östra station. Inga långsamma, ringlande brickköer, utan nästan omgående proffsig servering vid vita dukar (nåja..plast). Man får leta lite efter plats att sitta, då åtskilliga bord är reserverade. För lunch!
Billigt, välsmakande och trevligt bemötande. Kan man begära mer ?


Tänk att stångkorv kan smaka så ljuvligt.

Lasse Hallström

Det är populärt att anlita folk från sportens värld när man vill få fart på arbetslivet. Inom sporten finns förebilderna när det handlar om fokusering, och den svåra konsten att tro på sig själv.
Men det kanske finns förebilder från andra områden?

Är för närvarande lätt fixerad vid det här med ledarskap, eller avsaknad av ledarskap. Så när jag läser i bladet om Lasse Hallström, som precis fått Life Achievment Award för sin regissörsinsatser, trillar jag dit direkt. Går det att tänka sig något mer utmanande i ledarskapsbranschen än regissörsyrket? Att blidka lynniga skådespelare, svårflirtade producenter, ett knippe andra motsträviga, och samtidigt göra sin egen grej.
Så här säger Lasse Hallström om sin syn på regissörsjobbet.
Läs, översätt till din egen bransch, och njut:

Ja, jag är verkligen intresserad av skådespelarna. Jag använder mig av min envishet, prestigelöshet och en generositet med tid. Det kan se ut som om jag ger dem lösa tyglar, men det gör jag inte. Jag lirkar och där finns en viss manipulation. Men jag ger aldrig kritik, utan arbetar bara med uppmuntran. Och jag vet hur jag skall klippa fram det bästa.


Missa inte LH;s sista - "The Hoax". " Nytändning " stog det i bladet.

Ambassaden

Dagen har innehållit ett besök på den etiopiska ambassaden.
Det skulle inte vara något problem att ordna visum hade jag hört. Ifylld ansökan, foto, pass och 250 bagis. That´s all.
Den etiopiska kvinnan i luckan pratade knappt svenska, knappt engelska, men säkert bra etiopiska. Otålig, arrogant västerlänning möter välmenande, sävlig, stolt afrikan. Det gick snett direkt.
Det var något som inte var korrekt med min ansökan, så mycket förstod jag. Kastar vädjande blickar mot hennes chef som sitter i båset bakom. Men han har fattat agg. Han pratar enbart engelska, dålig engelska.
-Please sit down, write new paper, this one no good.
Fattar ingenting. Jag som har med mig fina papper från Tour d Afrique- kansliet , det måtte väl duga.
-You have any contact in Addis ? Where you stay ?
Fan, vi skall cykla och bo i tält, det står ju i brevet !

Räddningen blir en synnerligen svensktalande etiopier, som också är på ambassaden för att ordna visum.
Strunta i det där brevet. Du skall bara söka turistvisa för 60 dagar, det är vad de försöker säga till dig, men du lyssnar inte !
Nu börjar poletten långsamt trilla ner. Jag måste coola ner och lägga bort min otålighet och arrogans om det här skall gå vägen.
Ny ansökan, nummer tre, som blir till allas belåtenhet. Något högdjur bakom lykta dörrar ordnar en fantastisk stämpel i mitt pass. Det tar förstås åtskilligt med tid. Allra helst som ytterligare tjugo visumsökande etiopier invaderat ambassaden och kräver uppmärksamhet. Men det gör inget, jag har coolat ner. Språkar med min nyfunne vän, som bl.a berättar om sina släktingar i hemlandet.
Känns som jag lärt mig något. Och fått något att tänka på inför vad som komma skall.

Skolk

Det tog 45 år innan jag gjorde det. Det som folk gör allt som oftast nuförtiden, om jag förstått rätt. Att stanna hemma från skolan eller jobbet när det tar emot.
Tar emot gör det ju allt som oftast. Men det har blivit en sport att hasa sig till jobbet, hur illa däran man än är. En machogrej. Naturligtvis ingen som tackar en för det, men machokänslan har varit belöning nog.
Många gånger har jag varit nära, men skam-eller-skuld eller någotannat-känslan har alltid satt stopp. Men nu kändes det bara skönt. Att stanna hemma, ta det lugnt, fixa lite ärenden, finnas på plats när Ewa kom hem från sin dagoperation av axeln.( Dagoperation år 2006 är inte så sällan en operation som 1985 motiverade tio dagars inläggning.)
Sådana anledningar gör inget intryck på en pressad arbetsgivare, så jag tog till det som man brukar ( ? ) ta till ."Lite magsjuk." Klart det gjorde ont när jag hörde kompisen i andra änden av luren bekymrat undra hur det skulle gå med vår gemensamma operation. Men det gick fort över. Gud vad skönt. Inte OFFER, utan FRITT VAL.

Får väl hoppas det inte är som med det första blosset. Att man trillar dit. En gång skolkare - alltid skolkare.

Vinterkyss

Svårt det där med tycke och smak.
Ernst Billgren, grabben med guldbyxorna, har gjort en film om konstetablissemanget, om konsteliten som bestämmer vad vi andra ska tycka (om). Självupplevt får man tro, from inside.

Ewa brukar säga att film ska man bli upplivad av. Neråtlivad blir man så det räcker - av livet.
Jag vill att det skall vara "riktiga" människor, äkta vara. Och jag är barnsligt förtjust i slut där dom "riktiga" människorna försonas. T.ex "Sista dansen med Regitze", om den hetlevrade cancersjuka kvinnan, Gitte Nörby -vem annars, som till slut når fram till sin konflikträdde man. Eller "Bröder", om den chockskadade officeren och hans himmelska danska kune. Och tv - serien " Matador " förstås. Omöjliga relationer, där uthållighet och respekt segrar över snäv egoism. Danskarna verkar kunna det här med äkta vara, och försoning.
Oj..glömde visst "Festen" -hua,hua, vilken rysare.

I eftermiddags var det dags igen. Svensk-norsk försoning, "Vinterkyss". Förlåtfilm när det är som bäst. Aldrig har jag sett Göran Ragnerstam i en så naken, vardaglig roll. Lysande ! Och för en gångs skull - ett trovärdigt läkarporträtt (Annika Hallin).

PS. Har förstås några franska favoriter i visa-varandra-respekt-branschen: " Änkan från St Pierre" ( Daniel Auteuil och Juliette Binoche) och Kieslowskis " Den röda filmen" ) DS.

Vägverket II

Nu har jag anpassat mig.
Det fanns inte en sportslig att få in den yviga namnteckningen i Vägverkets ruta. Efter lite betänketid, avslappnande medel ( whisky ) och en god nattsömn, drog sig upprorsandarna tillbaka. Klart jag vill ha mitt körkort.
Återstod bara lite makeover av karaktären. För att bli välordnad, prydlig, opersonlig, och innanför linjerna.
Inga yviga namnteckningar, och inga åsikter på intranätet. Jag jämrar mig, och känner mig kränkt.

Men, slår det mig plötsligt, är jag nu inte snubblande nära att trilla ner i den vanligaste av svenska fallgropar? Jag är ett OFFER. Offer för olyckliga omständigheter, dåliga chefer, taskiga medmänniskor och onda makter. Gud bevare mig. Här gäller det att snabbt komma upp ur gropen. Jag har SJÄLV VALT att sluta skriva på intranätet, och jag har SJÄVV VALT att prioritera körkortsinnehav framför en uppslitande och sannolikt fruktlös batalj med myndighetssverige. Precis så!

Hur afrikanerna förhåller sig till offermentalitet vet jag inte. Man kan kanske befara att det är ett av deras verkliga problem, efter århundranden av kolonialstyre.

Oro

Min arbetsplats forts.

Jättestora chefen, stora chefen, lilla chefen och professorn är nu helt eniga. Spridning av åsikter på intranätet måste omedelbart stävjas. Det skapar oro. Det finns de som tar illa upp, som känner sig "kränkta". Att det rör angelägna frågor, och att avsikten är god, spelar ingen roll. Det skapar oro. Men naturligtvis vill vi att det skall vara högt i tak.

- Är det något dom är rädda för, cheferna ?
- Ja . För att bli kritiserade.
- Kritiserade för vad då ?
- För att inte lyssna.
- Lyssna på vad då ?
- Oss förstås!
- Har ni något att säga då?
- Kanske..tror det..jo,det är klart vi har!
- Törs ni inte?
- Nej. Jo, på intranätet .
- Men inte annars ?
- Nej.
- Är ni rädda?
- Ja.
- För vadå?
- För cheferna förstås!
- Men dom är ju också rädda. Är alla rädda på det här stället ?
- Det verkar så...

Släpp taget

Timern till kaffebryggaren knastrade betänkligt imorse, till slut slocknde den helt.
Kaffe kan man ju inte avvara utan vidare. Så kaffebryggaren flyttas över till andra sidan av köket, där det finns en hederlig kontakt, utan timer.
- Vad luftigt det blev på diskbänken !
- Vad bryggaren gör sig bra på stenskivan !
Poängen är glasklar, och klockrent taositisk. Tro på tillfälligheterna.

Här följer några rader på samma tema, från den taoistiska källan.

En gammal man levde tillsammans med sin son i en övergiven fästning högst uppe på en kulle. Deras enda värdefulla ägodel var en häst. En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla.
"Det var verkligen olyckligt" sa de.
" Hur vet ni det?" sa den gamle mannen .

Nästa dag återvände hästen, och den hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över.
"Det var verkligen tursamt" sa de.
"Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.

Nästa dag försökte sonen rida en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom över så fort de hörde nyheten.
"Det var verkligen otur" sa de.
"Hur vet ni det?" undrade den gamle mannen.

Dagen efter kom armén förbi och tvingade alla byns unga män att bli soldater, för att kämpa i ett krig långt borta mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig komma att återvända. Men sonen kunde inte följa med, eftersom han hade brutit benet.


Det är nog så man skall tänka i Afrika.
Släpp taget.

Kostvanor

Kom på mig själv imorse med att jag läser inte tidningen så mycket för att få dagens nyheter, utan för att få nya infallsvinklar. Nya infallsvinklar på det här att vara människa.

Jag bläddrar snabbt förbi rubriker om olyckor, övergrepp, terrorism, banala missförstånd, avtalsrörelser, annonser, och förseningar i trafiken. På TV är det svårt att bläddra förbi, men jag har valt att spola Aktuellt och Rapport till förmån för Landet runt.
Skall erkänna att det kan bli besvärande, när alla andra pratar om något jag inte ens hört talas om.

Dagens fynd i Svenska Dagbladet var Charlotte Erlansson-Albertsson, professor i biomedicin. Det handlade om kostvanor, ett ämne som jag i för sig gärna bläddrar förbi. Men när orden "längtan" och "belöning" skymtar i texten, då stannar jag upp. Här har vi något för en sökare !

Hjärnan måste få belöning, det är ofrånkomligt. Men istället för omedelbar behovstillfredsställelse med en stor chokladkaka, så kan man, menar Albertsson, tillfredsställa hjärnan med att längta efter en chokladkaka. När kvällen väl kommer är man rätt nöjd med en liten bit. Listigt !

Låter gnälligt, men så levde vi väl förr ? När frestelserna inte var lika många, när överflödet inte var uppfunnet.
Dags för ett hedersamt återtåg ?

Vägverket

Tio år går fort. Barnen har blivit stora, håret blivit tunt, ögonen skrala, och rynkorna flera . Och körkortet måste förnyas.

Ett foto och en namnteckning är vad som krävs. Som tur är krävs ingen förnyad uppkörning, då skulle jag säkert stå mig slätt.
Har många gånger hört att passfoton och liknande skall tas lite snett från sidan, så att ena örat syns. Någon EU-regel, kan man ana, som jag aldrig förstått, men heller aldrig ifrågasatt.
Cyklar i ösregnet ner till Centralens fotoautomat, och vänder vänster öra mot linsen. Blir förskräckt av bilden, har jag blivit så gammal ?
Väl hemma läser jag instruktionerna, ingen kan missa det fetstilta: Fotot skall vara taget rakt framifrån!. Hoppsan !
Ringer upp Vägverket. Efter lång väntan får jag höra att " just nu gäller övergångsregler, även kort snett från sidan kan godkännas ." - Tack snälla !
Namnteckningen kvar. Detta signum, som kanske i någon bemärkelse illustrerar den utveckling man genomgått på tio år.
Den är numera oläslig, kraftigt förenklad och ganska yvig. Men det är en utveckling som Vägverket tycks ogilla. Man är nämligen hänvisad till en liten söt ruta, och mycket stränga instruktioner att hålla sig innanför linjerna. Hjälp!
Jag tjuvtränar, enligt verkets rekommendationer, några gånger på ett kladd-papper. Dags för " uppkörning ". Men det går som det ofta går vid uppkörningar. Dåligt. Den där yviga kroken,som jag annars är rätt stolt över, hamnar 2 mm utanför körfältet.
Ringer upp Vägverket. " Det var inte bra. Då skickar vi en ny ansökningsblankett. Stämmer adressen?"

Längre än så har jag inte kommit. I väntan på ny ansökningsblankett funderar jag - förstås - allvarligt på att revoltera.
- Antingen tar ni min högst personliga, självständiga och lite yviga namnteckning - eller så får det vara ! Jag behöver inget körkort. Jag cyklar!

Armsvett

Det här är någonting att bita i, för den som gillar vardagspsykologi, för den som fascineras av hur svårt det är att umgås, för den som vill vara ärlig, utan att kränka.
Facts.
Kollegan luktar armsvett. Inte lite grann på nära håll, utan hur mycket som helst på långt håll.
Jag gillar honom, men vi känner inte varandra särskilt väl.
Comments.
- Det är inte något jag har rätt att läggga mig i ?
- Han märker väl själv vad det "lider" ?
- Ligger närmare till hands att hans fru säger åt honom ?
- Spelar det egentligen någon roll med armsvett. ?
Men..
- Skulle kanske göra honom en tjänst, vara den förste som vågar säga "sanningen" ?
- Om jag ger honom en deodorant, med glimten i ögat, skulle det fungera ?

Att kunna kritisera utan att kränka verkar vara en vår tids stora utmaningar.
(Nåja, det kanske var att ta i..)

Pelle

Taoisten gillar det här med tillfälligheter och slump. Istället för att kämpa med näbbar och klor, så inväntar man lugnt vad som kommer i ens väg. Livet kommer s.a.s till mig, istället för att jag jagar livet (ur mig).

Häromdagen svarade "Pelle", en bloggare jag inte känner, på mitt inlägg om "Stålis", och tanken på att cykla genom Afrika med en gammal rosthög. Köp en cykelcross så gör du i alla fall en bra affär, skrev han.
Samma dag berättar min mekaniker H, cykeldoktorn, att han tänkte sälja sin cykelcross. Begagnad, men i toppskick. Tio lakan.
För taoisten blir det ett lätt beslut. Cykelcrossen kommer till mig. Inte tvärtom.
Nu står den i hallen, väl fastlåst i elementet. Om den skall cykla genom Afrika återstår att se. Lite för flashigt för den fattiga kontinenten, kanske..?
Men det beslutet kommer väl också farandes - någonstans ifrån...

Will

Ewa tycker att jag har lite för lätt att höja vissa männsikor till skyarna. Dom blir Idoler, som har rätt i allt. För att efter en tid bytas ut mot nya Idoler, när jag tröttnat på dom gamla . Som man gjorde i tonåren.
Är nog bara att erkänna, att så är det.

Nu har jag fått en ny idol. Professor Will Steffen. Ni kanske har sett honom i TV:s domedagsserie Planeten. En genomsympatisk australiensare, som varje torsdag klockan nio så övertygande förklarar för oss att nu är klockan slagen. Samtidigt som han inger oss hopp.
Den positiva grundhållning kanske förklaras av att Will ( jag är redan Will med honom...) ursprungligen är amerikan. Amerikansk optimism, uppblandad med öbons skepticism, blir till en hoppingivande varning.

Och så säger han det som jag vill höra, om och om igen, av alla personer med inflytande:
Lösningen på mycket av våra problem ligger delvis på ett filosofiskt plan - vi måste börja skilja på materiell standard och livskvalitet .

Will är gästforskare i Sverige några veckor om året. Ett givet projekt för en projektorienterad person; en date med Will.

Freedom

Kompisen hade inbrott häromveckan. Dom jävlarna tog rubbet av värde. Inklusive det som verkligen var av värde. Semesterbilderna och minnessakerna. Nu är lägenheten en smittohärd. Inte tömd på ägodelar, utan en plats full av ondska.

Inte lätt att trösta. Kommer bara på det som står på Åsas "ångestreduktionspärm" från gymnasietiden;
Freedom is just another word for nothing left to loose. (Joplin).

Men det är nog ingen tröst.

Ronden

Det var något högtidligt, nästan ödesmättat, med sjukhusronden förr i tiden.
" Nu kommer ronden ".
Patienterna låg andaksfullt och väntade i sina sängar. Stora doktorn först, med livrädda, uppstramade medarbetare i släptåg.
Det är inte riktigt så nu. Vi rondar lite när det passar oss. Vimsigt, rörigt, och oorganiserat. Men också avslappnat, mer förtroligt, och av och till riktigt roligt.

Bilden (klicka) är gjord 16.35 på nyårsafton 2004. Några dagar efter den största röran vi skådat, tsunamin.

Sankt Bernhard

Det är tid för upplysning, och eftertanke. Inte bara det här om global uppvärmning, utan också på ett personligt plan.

Igår hade vi besök av våra gamla grannar S och M. Som så ofta, delade vi upp oss efter middagen. Tjejerna från Venus fördjupade sig i vardagsbekymmer och grabbarna från Mars ventilerade sina pågående projekt. S är rätt ointresserad av sport och bedrifter, men en baddare på ledarskap och psykologiska gruppmekanismer. När han fick höra om mina afrikaplaner klack det till.
- Har du hört talas om FIRO ? Fundemental interpersonal relations orientation.
Gick bort till datorn och gogglade ett varv. Men det var överflödigt. Det här kunde S på sina fem fingrar.
Psykologen Will Schutz studerade under Koreakriget varför olika grupper, med liknande utbildningsnivå och med samma uppgift framför sig, presterade så olika. Bl. a fann han att gruppens liv genomgick tre faser. En tillhörande fas, där man vill känna sig betydelsefull, en rollsökningsfas, där man vill känna sig kompetent, och en samhörighetsfas, där man vill känna sig omtyckt. Medlemmarna, som skall igenom dessa faser, kan grovt sett vara antingen eftertänksamma typer, kritiska uggletyper, rakt-på-sak-tigertyper, eller ha-det-bra-sanktbernhardstyper. Alla med olika självbilder.
Man kan intuitivt förstå att 1+1+1 kan bli både 2, 3 och 4, beroende på gruppens sammansättning.

Vad kan inte hända under fyra månader i gassande sol ? Långsamt blir jag varse, att mitt projekt inte i första hand är en fysisk utmaning, utan snarare en mental. Vilket nyligen bekräftades per telefon av danske Kim, som lämnade alla andra bakom sig i 2005 års upplaga av Tour d afrique. Folk bar sig väldigt märkligt åt efter ett tag !

Jag vill gärna vara som en Sankt Bernhard. Men som enda doktor (??) kanske det är en annan roll som väntar?
Betydelsefull, kompetent, och omtyckt ?

Bulten

Det mesta är förgängligt. Man gör bäst i att inte ta något för givet.

Min dagliga cykelrunda på några mil bjuder inte på några hisnande överraskningar. Men nästan varje dag är det något som tillkommit. Eller försvunnit. Nu senast några nya fräcka villor vid Ältakrysset, en uppgrävd avloppsledning i Lännabacken, en ny livsfarlig dubbelfilig cykelväg utmed Tyresövägen, och en magnifik skogsröjning i Erstareservatet.
I en så "orolig tid" är det skönt att vissa saker består.
Vid Trångsunds pendelstation finns en rondell. I innerfil av denna rondell, i den södra delen av denna rondell, mot stenkanten som vetter mot den centrala gräsplanteringen av denna rondell, där ligger - en bult. En hjulbult. En sådan där som alla som slitit med att byta till vinterdäck känner igen på långt håll. För några veckor sedan var det vinterväder och bulten var osynlig. Men jag var aldrig orolig att den inte låg där under snön. Och jag är inte heller orolig för bultens framtid. Bilisterna som trängs i denna rondell har annat att tänka på. Och gångtrafikanter, kvinnor och barn skulle aldrig våga sig dit. Att även vårstädningstrucken inte rått på denna klenod beror nog på att den, som alla andra, har lite för bråttom och bara vispar lite i rondellens ytterkant.

Jag har aldrig stannat i rondellen. Det skulle liksom bryta magin. Jag bara morsar lite.

Ju oansenligare man är, desto större chans att få vara ifred.
Eller som det stod i nån taoistisk skrift; I stormens öga är det kav lugnt.

Stålis - på bild

Varken Stålis eller hans ägare gör sig på bild.Men verkligheten skall väl inte förskönas(?)

Stålis

Vad för slags cykel lämpar sig bäst i Afrika? Det lär ju bli allt från slät asfalt till knappt farbara kostigar.
Och så skall det ju tävlas också, gubdevars. Men det gör man nog bäst i att bortse ifrån. Alldeles tillräcklig utmaning att bli kvar på sadeln och inte krypa upp i följebussen. Och sen skickar man ju ut signaler och skapar förväntningar genom valet av farkost. Att komma till Kairo med en sprillans ny aluminiumhoj verkar klart otaktiskt. Köpte en sådan för några veckor sedan, men ångrade mig snabbt och sålde den billigt. (Dåliga affärer har alltid varit en mina starkaste sidor.)
- Nej, i solidaritet med den fattiga kontinenten börjar det luta åt den gamla stålhingsten som jag fick av Ewa i julklapp för snart femton år sedan. En riktig trotjänare, som jag delar många vägminnen med. Vore kul för gamla Stålis att se Afrika, innan han pensioneras.

Äntligen

Och så har det då äntligen hänt.
Media har satt klorna i klimathotet . Naturligtvis, på sedvanligt mediamaner, genom att skrämmas. Men hellre det än inte alls.
Halva Aktuellt häromkvällen handlade om konsekvenserna av global uppvärmning. En västgötabonde berättade förskräckt om åkrarna som kan komma att ligga under vatten. Och stora torget i Lidköping, min gamla födelsestad, skulle också dränkas.
Som tur var fick vi lättskrämda också stifta bekantskap med borgmästaren från en liten stad utanför London. Stolt berättade han om alla, många gånger enkla, åtgärder man vidtagit för en hållbar utveckling. Nu är borgmästaren anlitad som konsult i London, där man får gigantiska problem om havsnivåerna fortsätter stiga. Inslaget värmde, om man får säga så.
Förra året läste jag boken Oväder av den engelska miljödebattören Mark Lynas, som rest runt i världen och med egna ögon sett hur glaciärerna, som är en förutsättning för vattenförsörjningen i flera mångmiljonstäder, långsamt smälter bort. Det var en fruktansvärt skrämmande läsning. Jag kunde i flera veckor inte prata om något annat, inte ens under mina operationer. Men det gick snart över. Eftersom alla andra verkade opåverkade kanske det inte var så farligt ? Och det blev september 2006 och vi gick till val. Mycket fick vi höra om våra välfärdsproblem, mycket om kronor och ören och den beramade tillväxten. Inte ett ord om den stundande översvämningen av stora torget i Lidköping. Tack gode Gud att jag höll huvudet kallt och fortsatte rösta på Maria Wtterstrand. Även om Fredrik Reinfeldt har en sympatisk ledarstil.
Proffessor Norman Myers (intervjuad av Niklas Ekdal i DN 3 mars 2005) säger, bl.a;
Det som avgör vår framtid är mängder av små personliga val. Varje gång vi kokar vatten till tre koppar kaffe fast vi bara dricker en, så bidrar vi till att halva Bangladesh kommer att översvämmas.
Mark Lynas har slutat flyga , och kommit fram till att familjen har lika roliga semestrar hemma i Wales. Själva har vi sålt bilen och kör maten i en hemmagjord cykelkärra.

Det finns hopp. Kanske till och med för stora torget i Lidköping.

Teknikens under

Alla var där. Jättestora chefen, stora chefen, professorn och stora delar av pressen. I Svenska Dagbladet blev det dagen därpå nästan en helsida om det stora som hänt. Att Ersta invigt en ny operationssal. En operationssal för titthålskirurgi med det allra senaste som tekniken kan erbjuda. Mycket skärmar, mycket knappar, mycket valmöjligheter. Grönt eller rosa ljus i salen efter tycke och smak. Professorn menade att patienten (som sover) mår bättre i det gröna ljuset.
När jättestora chefens nära anhörig skulle opereras var det ett starkt önskemål att det skulle ske på den nya operationssalen. Med det senaste som tekniken kan erbjuda. Mycket skärmar, mycket knappar,mycket valmöjligheter.

Varför denna övertro på teknikens betydelse? Jag ägnar stora delar av min tid på mottagningen varje vecka åt att förklara för människor att titthålskirurgi inte är något slags trolleri, utan ett potentiellt livsfarligt ingrepp.
Nej, den goda vården handlar om så mycket annat än teknik. Framförallt om goda beslut. Beslut som grundas på kunskap, förtroende och omtanke. Och det vet alla som jobbar med sjuka, oroliga patienter.
Men visst är det kul med knappar och skärmar.Och lite bubbel.

Ser fram emot den dag när jättestora chefen, stora chefen, professorn och stora delar av pressen kommer för att fira att undersköterskorna på Ersta tack vare rogivande massage drastiskt har minskat behovet av Valium och Sobril.

Arbetsplatsen

Min arbetsplats är nog som andra arbetsplatser.
Chefen försöker vara chef. Men chefen har en egen chef som talar om vad som gäller. Om chefen verkligen försöker vara chef så är han inte chef så länge till. Chefer säger gärna att det skall vara högt i tak. Men även vi småväxta tycker nog att det är knappt ståhöjd.
CNN-chefen lär ha sagt att chefen skall leda, annars står han/hon i vägen. Led mig,eller flytta på dig. Någon annan har yppat; -trivs man inte med chefen skall man byta arbetsplats. Lättare sagt än gjort.
Och för övrigt är nog, som sagt, andra arbetsplatser inte bättre än min arbetsplats.

En pelare

NCC har byggt in en tre dm bred, rund pelare i vårt vardagsrum.
Om det flödar vatten , urin eller el i den, det vet vi inte.

Pelaren är charmig och pittoresk. Så pittoresk att den kanske borde framhävas med lite färg ? Men vilken färg? Det skall ju i sådana fall matcha den gula mattan, de svarta stolarna och den blåa soffan.

Välj du älskling, du är bra på färger! Whups,hick...!
Fredells färg levererar en röd som garanterat inte är tomteröd.
Men istället blir pelaren - illrosa.
Nya val, kval och våndor på Fredells. Vis av skadan blir det en vända hem med färgkartan.
Den djupröda blir perfekt älskling.
Men istället blir pelaren - illröd.

Solen går ner, solen går upp och det är en ny dag.
Nu ser man inget annat än pelaren. Den är alldeles för dominant.

En soluppgång senare, och några kronor fattigare, är pelaren, med det okända inanmätet, åter NCC-vit.

Cykeldoktorn

Min cykelmekaniker H är fantastisk. Alltid till hands, vänlig, och väldigt flink . Han vårdar ömt min älskade cykel.

Ibland frågar H mig om mina operationer. Lite generat, som om det vore något överjordiskt . Jag berättar om gallor, magmunnar och cancer. Och hoppas i tysthet att jag är lika tillgänglig, vänlig, flink och omtänksam mot mina patienter som H.

Bästis

Han bor tvärs över viken. Jag kallar honom för min bästa kompis.
Men vi träffas nästan aldrig. Han har det jobbigt på "hemmafronten".

När det kniper - t.ex hur man skall rösta i folkomröstningar - då ringer jag min bästis.
Skulle det riktigt skita sig någon dag - då tar jag färjan över viken.

Le Monde

Som läkare vill jag gärna tro att jag kan umgås med alla slags människor.

I Hammarbyhöjden ligger Malmgrenska, en kvarterskrog i yttersta världsklass. Där spisade jag häromdagen.
Biff stroganof, banana split och Monopol till kaffet, allt var lika gott.
Bredvid mig satt två grabbar i min egen ålder.

I min ensamhet förkovrar jag mig med Le Monde.
Mina bordsgrannar pratar om ventilation, TV, såpa, IT, trav, mer ventilation, mer såpa, och om en illojal arbetskompis .
- Så enfaldigt, tänker jag, och läser vidare i Le Monde.

Vuxna

Dotter Åsa undrar varför jag inte svarat på mobilen.

Nej, jag har inte cyklat omkull. Du behöver inte vara orolig. Ville bara vara ifred.

Tänker i mitt stilla sinne, som den curlingförälder jag är, att det är lite klädsamt när de små liven oroar sig för oss.

Inte utan Niklas Ekdal

Det är inne att "ta befälet över sitt liv". Det finns annars, nuförtiden, en rätt stor risk att man fyller sin dag med en massa måsten.
Och i värsta fall infinner sig den obehagliga känslan av att vara - lurad.

För någon månad sedan ringde en grabb vid middagstid och undrade om vi inte ville prova Svenska Dagbladet i sex månder.
Hur tänker man mitt i matsmältningen?
Pojkspolingen i luren fick som han ville.
Ajöss med det befälet - över mitt liv.

Har nu försökt anpassa mig till den nya tillvaron. Att näringslivsdelen i svenskan är lika tjock som resten av tidningen, och att sporten smugits in redan i första delen, det kan jag verkligen leva med. Men att gå miste om skribenterna som blivit en del av familjen - det svider. Jag har t.ex svårt att leva utan min veckodos av Niklas Ekdal. (Hur bär karl´n sig åt för att hitta fräscha vinklingar på utjatade ämnen ?)

Men det har löst sig. Grannen mitt emot är en sjusovare, och prenumererar på DN. Som ligger så fint i trähyllan utanför dörren.
Jag tassar försiktigt över hallen, tar in bytet till mitt köksbord, och smygläser det senaste från Niklas Ekdal-fabriken.
Och känner att jag åter är Herre över mitt liv.

Om jag fick välja

Unga kvinnor håller sig väl framme på ett område; psykisk ohälsa.
Den sortens ohälsa brukar bero på att man inte lyckas leva upp till omgivningens krav. Orimliga krav.
Under småbarnsår och dagisgull invaggade i föreställningen att det räcker med att vara söt. Tio, tjugo, år senare skall man vara söt, smart, karriärsugen och barnsugen. Samtidigt.
Jag har följt två döttrar genom tonårssnaran, och samtidigt sett de jämnåriga grabbarna luta sig tillbaka och invänta rätt tillfälle.We call them streetsmart.
Jag känner en stor tacksamhet att vi förskonades från anorexia, tunga droger och självmordsförsök.

Imorse fick jag mejl från en desperat, och tydligen maktlös, kvinnlig läkarkollega. Och tänkte, som så många gånger förr, att det är så mycket enklare att vara grabb.

Bara en cigg till..

En gång nikotinist - alltid nikotinist. Ack så sant.
Mitt uppe i förberedelserna att bygga upp kroppen så att den ska klara fyra månaders påfrestningar på cykelsadeln, har jag trillat dit igen. Det känns ynkligt. Och samtidigt mänskligt. Man är väl ingen lance-armstrong-robotmaskin heller!
Men när jag letar mig ut i höstmörkret på Fjällgatan för att leta fimpar, då börjar det faktiskt bli förnedrande.
I morgon slutar jag - igen.