Det är inte förnuftet som driver dem mot Nordpolen, det är lusten och lyckan. Och det är den som driver Bea Uusma att ägna femton år av sitt liv och bli läkare för att förstå. "Jag försökte resonera med mig själv, men jag var som en vampyr som för första gången fått smaka människoblod. Det blev min expedition."
Denna expedition fungerar som ett brännglas för hur förnuft och känsla är tvinnade kring varandra i ett och samma medvetande.
När de ska börja vandra måste de hiva kilovis med packning. De har släpat åtskilligt med sig i ballongen som inte var viktigt för att nå polen men väl för den sinnliga njutningen på vägen.
När de tvingas bestämma vad de ska lämna bakom sig och vad de ska släpa över vidderna behåller de: kravatter, bordsduk, portvin, champagne.
Mina egna prioriteringar är nog ungefär lika oförnuftiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar