En lite märklig känsla, att pengar blir ogiltiga. Men så är det, efter den 30 juni går de inte att köpa minsta fika för en tjugolapp med Selma i hatt. Nu gäller det alltså att sätta sprätt på 6 gånger 20 kronor på bästa sätt. Eller ?
Märklig känsla, men samtidigt tilltalande, det där att något plötsligt är ogiltigt. Vi klena själar, som har så svårt att på egen hand leva som vi lär, behöver hjälp på traven. Det är ett (oerhört) sorgligt konstaterande, men det verkar inte bättre. Få rökare har karaktär nog att avstå från att röka ner andra på krogen så länge det är tillåtet. När det inte längre är tillåtet är, vilket är ganska fantastiskt,
alla nöjda, även rökaren.
Hur många sådana exempel finns det, att man egentligen både vill och bör, men (av någon anledning) inte kan ? Kanske väldigt många, och kanske inte minst när det gäller de frågor som betyder mest.
Hur många är det inte som vill dra ner på sin konsumtion, som vill leva mer hållbart, som vill känna sig uppskattade och betydelsefulla utan att behöva sälja sig själva i mördande konkurrens, men som inte förmår. För att alla andra ..
För egen del står jag (som OO påpekat) med brallorna nere när jag ena stunden vurmar för omställning med stort O, för att sedan sätta mig på ett flygplan till andra sidan jordklotet. (Kompensationen till solkraft i Katrineholm duger inte som ursäkt, när jag egentligen borde avstå helt eller förflytta mig på annat sätt).
Alltså. Vi står inför stora och brådskande utmaningar där man å ena sidan kan tro att det råder en stor enighet om att vi
borde ändra vår livsstil (som kräver 3,7 jordklot), samtidigt som det stora flertalet inte
förmår det av egen kraft. Den mänskliga hjärnan är påhittig, men inte särskilt klok.
Alltså. Jag skulle välkomna alla förbud som omöjliggör en ohållbar livsföring. Det kommer att svida (ordentligt) och kännas ovant, men det kommer det att vara värt. Enklast vore någon form av motbok, dvs det finns ett tak för hur mycket avtryck jag får göra.
