Jag vill ha en förlåtande inställning till människor. Dels för att det så ofta finns förlåtande omständigheter, dels för att jag tror att världen blir bättre om vi hellre förlåter än hämnas.
Men det finns en gräns, så känns det, när förlåtelsen inte är ärligt menad, när hatet tar överhand.
Jag tycker Norge, både de anhöriga som drabbades och nationen som helhet, klarade av att tygla sitt hat på ett helt fantastiskt sätt. Känns fruktansvärt att de nu skall behöva uppleva en ny rättegång där massmördaren, som aldrig varit i närheten av att ångra det han gjorde, gör anspråk på en "mänskligare" behandling i fängelset. Det kokar inombords bara av att skriva de här raderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar