Läser i ETC hur Maria Svealand ondgör sig över män som håller låda och kvinnor som vackert lyssnar, med anledning av TV-serien där Horace Engdahl och Liv Strömquist åker på bildningsresa i Europa. Och det är lätt att nicka instämmande, Horace är precis så överlägsen och precis så ointresserad av sin samtalspartner som Sveland påpekar. Ändå är det märkligt. Dels för att Liv Strömquist är medveten om patriarkala strukturer mer än de flesta, kalla det gärna feminism, dels för att hon verkar så uppriktigt road. Hur tänker hon ?
Vi är vana vid att man antingen tar avstånd från eller angriper den som är annorlunda. Att bara mötas och vara nyfiken på känns främmande, det leder ingen vart, det ger inga resultat.
Jag är inte så säker på det. Inte Liv heller, tycks det.
Liv och Horace
4 kommentarer:
Hade en gång en diskussion med min chef om att andra tyckte jag tog för stor plats på mötena. Hennes kommentar till detta var: "Men det är deras problem".
Alltså. Är problemet att män tar stor plats, eller är det att de tillåts ta stor plats?
Farlig mark ..
Liv låter Horace ta plats. I samma ögonblick blir han delvis förlöjligad. Alldeles säkert har hon en gräns för vad han kan tillåtas.Utgår t.ex ifrån att de får samma arvode.
Höll du med chefen ? Eller hade medarbetarna en poäng ?
Jag höll med chefen.
Hon satte fingret på en viktig punkt: att alla har ett ansvar. Har man inte förstånd att på sittande möte komma med synpunkter eller tydligt förklara för den som man tycker tar för mycket plats, så hjälper det än mindre att gnälla i kulisserna.
Liv är lika tuff som någon annan, om inte tuffare, så jag tror hon säger det hon känner att hon behöver få fram.
Till saken hör iofs att jag fått omdömet att vara en bra lyssnare med...
!
Skicka en kommentar