En fälla

Forskare hävdade tidigare att jordbruksrevolutionen var ett stort språng framåt för mänskligheten. De berättade en saga om framåtskridande drivet av mänsklig hjärnkraft. Evolutionen gav undan för undan upphov till alltmer intelligenta människor. Med tiden blev människorna smarta nog att kunna dechiffrera naturens hemligheter så att de kunde tämja får och odla vete. Så snart de lyckades med det lämnade de glatt det hårda, farliga och ofta spartanska livet som jagare-samlare och blev bofasta för att njuta av det behagliga, välnärda livet som jordbrukare.
Denna saga är en fantasi. Det finns inga belägg för att människan blev intelligentare med tiden. Jägare-samlare kände till naturens hemligheter långt före jordbruksrevolutionen eftersom deras överlevnad hängde på en ingående kännedom om de djur de jagade och de växter de samlade. Istället för att förebåda en bekvämlighetens nya tidsålder kastade jordbruksrevolutionen ut bönderna i ett i allmänhet svårare och mindre tillfredsställande liv än det som jägar-samlare hade haft.
De senare tillbringade sin tid på mer stimulerande och varierade sätt och löpte mindre risk att drabbas av svält och sjukdom. Jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes inte i bättre kost eller mer fritid. Det omsattes istället i befolkningsexplosioner och övergödda eliter. Den genomsnittliga bonden arbetade hårdare än den genomsnittliga jägaren-samlaren och fick i utbyte sämre kost. Jordbruksrevolutionen var historiens största svindel.
Vem bar ansvaret ? Inte kungar eller präster eller köpmän. Bovarna var en handfull växtarter, däribland vete, ris och potatis. Dessa växter domesticerade Homo Sapiens, inte  vice versa.

Evolutionens valuta är varken hunger eller smärta, utan kopior av DNA-spiraler. Precis som ett företags ekonomiska framgång mäts enbart i antalet kronor på bankkontot, inte efter de anställdas lycka, mäts en arts evolutionära framgång i antalet kopior av dess DNA. När det inte finns några DNA-kopior kvar är arten utrotad, precis som ett företag utan pengar är bankrutt. Om en art kan uppvisa många DNA-kopior är den framgångsrik, och arten frodas. Ur detta perspektiv är 1000 kopior alltid bättre än 100. Det är detta som är kvintesssensen av jordbruksrevolutionen: förmågan att hålla fler människor vid liv under sämre förhållanden.
Men varför skulle individer bry sig om denna evolutionär kalkyl ? Varför skulle någon överhuvud taget sänka sin levnadsstandard bara för att öka antalet kopior av Homo Sapiens genom ? 
Ingen skrev under ett sådant avtal. Det var en fälla.

Med tiden blev "veteavtalet" en allt tyngre börda. Barn dog i massor och de vuxna arbetade i sitt anletes svett. Genomsnittsmänniskan i Jeriko 8500 f Kr förde ett mycket hårdare liv än genomsnittsmänniskan i Jeriko 9500 f Kr eller 13000 f Kr. Men ingen förstod vad som hände. Varje generation fortsätter att leva som sina föräldrar med bara små förbättringar här och var. Summan av en rad "förbättringar", som var och en skulle göra livet lättare, blev paradoxalt nog en kvarnsten runt dessa bönders hals.
Varför gjorde människan en så ödesdiger felkalkyl ? Av samma anledning som människor genom hela historien gjort felkalkyler. De var oförmögna att se den fulla konsekvensen av sina beslut. Varje gång de beslutade att arbeta lite extra - låt säga med att hacka fälten först i stället för att sprida fröna på ytan - tänkte de : " Jo vi måste arbeta hårdare, men skörden kommer att bli så riklig att inte behöver bekymra oss om magra år längre. Våra barn kommer aldrig behöva gå och lägga sig hungriga. Livet kommer att bli fantastiskt." Det verkade vettigt. Om man arbetar hårdare kommer man att få ett bättre liv. Det var planen.
Den första delen av planen gick friktionsfritt. Människor arbetade verkligen hårdare. Men de förutsåg inte att antalet barn skulle öka, så att det extra vetet skulle behöva mätta fler. de tidigare jordbrukarna förstod inte heller att barnens intag av mer gröt och mindre modersmjölk skulle försvaga deras immunsystem, eller att de permanenta bosättningarna skulle bli smitthärdar för infektionssjukdomar. Der förutsåg inte att de genom att bli beroende av en enda näringskälla skulle vara mer utsatta för torkans härjningar. Bönderna förutsåg inte heller att deras bågnande kornbodar under goda år skulle locka till sig tjuvar och fiender, vilket skulle tvinga dem att resa murar och gå vakt.
Men varför övergav människorna inte jordbruket när planen baktände ? Delvis för att det tog generationer för de små förändringarna att ackumuleras och omvandla samhället. Och delvis för att folkökningen brände alla broar. Om plöjning ökade en bys befolkning från 100 till 110, vilka 10 skulle frivilligt ha svultit för att de övriga skulle kunna återvända till den gamla goda tiden ? Det fanns ingen väg tillbaka. Fällan hade slagit igen.
Jakten på ett lättare liv ledde till svåra umbäranden, och inte för sista gången. Något liknande händer oss. Hur många nyexaminerade akademiker har inte tagit krävande anställningar på framgångsrika företag och dyrt och heligt lovat att de skall arbeta hårt för att tjäna ihop så mycket pengar för att kunna sluta arbeta vid 35 och då äntligen kunna ägna sig åt sina verkliga intressen ? Men när de nått den åldern har de bolån, barn som ska studera, hus i förorterna så att familjen behöver minst två bilar och inställningen att livet inte är värt att leva utan goda viner och semestrar utomlands. Skulle de återgå till att gräva upp rötter ? Nej, de fördubblar sina ansträngningar och fortsätter att slava.
...
Vi trodde att att vi sparade tid, i stället har vi skruvat upp hastigheten på livets grottekvarn till det tiodubbla och gjort livet ängsligt och spänt.

Teorin om lyxfällan rymmer en viktig lärdom. Mänsklighetens sökande efter en bekvämare liv frigjorde enorma förändringskrafter som förvandlade världen på ett sätt som ingen hade föreställt eller önskat sig. Ingen planerade jordbruksrevolutionen eller strävade efter att människor skulle bli beroende av spannmålsodling. En rad små vardagliga beslut, som mestadels syftade till att mätta några magar och skapa en smula trygghet, fick den ackumulerade effekten att tidigare jägare-smalare tvingades framleva sina dagar med att bära vattenhinkar under brännande sol.


Ur Sapiens, Yuval Noah Harari