torsdag, november 06, 2014
Emotionsdriven
Man fattar en massa beslut, hela tiden. De flesta är omedvetna, de går inte att klä i ord. Om alla beslut vore medvetna skulle vi, bildligt och bokstavligt, inte komma ur fläcken. Det skulle gå för långsamt, och sluka alldeles för mycket energi.
För det mesta har man på känn om det blev bra eller dåliga beslut ? Det förutsätter inte att man känner, för det går av sig själv med hjälp av det limbiska systemet, en äldre och djupare del av hjärnan som vi har gemensamt med andra däggdjur.
Eller är det tvärtom, att känslan lurar oss, eftersom den hjärna vi är utrustade med, är anpassad för ett liv i små grupper på savannen ?
Till den eventuella (läs uppenbara) missanpassningen kan man förhålla sig på olika sätt. Genom resignation, protest, eller anpassning.
Åsa Nilsonne uttryckte den så här, i Fredrik Lindströms programserie Vad är en människa (2008) :
Människan är ett emotionsdrivet djur som fått förnuftet som en tveggad bonus. Förnuftet sitter ytterst som en liten mössa. Den lilla mössan har fått storhetsvansinne.
Det låter som resignation och protest på samma gång.
Kristoffer Ahlström, som skrivit boken Magkänslans anatomi, om hur vi bör tänka, och när vi gör bäst i att låta bli, är full av förslag på anpassning, som utgår ifrån ;
Vår magkänsla är en kvarleva från en tid väldigt olik vår.
Det som känns rätt frestar.
Det som känns rätt är ofta fel.
Det som är rätt känns ofta fel.
Att vi faktiskt är missanpassade varelser märks nog främst i våra rädlsor. Vi blir rädda för fel saker.
Eller hur skall man annars förklara att vi blir vettförskrämda för svininfluensa och ebola men struntar högaktningsfullt i klimatet, trots all enighet om att det hotar hela vår existens ?
MEN, att göra våld på det som driver oss, emotionerna, betyder samtidigt att man släcker ner känslan av mening. Och då kan det kan det lika gärna vara, med alltihop.
Eller mer vardagligt uttryckt . Jag tappar fullständigt lusten att arbeta om det bara går ut på att följa regler och vårdprogram. Jag vill känna lust och engagemang, oro och medlidande, mina patienter vill känna att jag bryr mig, de vill känna tillit.
Jag lever i illusionen att djupt liggande känslor kan leda mig/oss rätt, även på 2000-talet.
Eller kanske snarare, det måste vara så. Annars kan det kvitta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Att du känner så, betyder inte det att du har det väldigt bra?
Du har råd att vara emotionell.
Darwin lär ha sagt att ett mått på en hög civilisation är att man har råd att vara snäll mot djuren. Ligger en del i det...
Nej, det tror jag inte.
För att undvika missförstånd : Självklart inser jag att jag har det väldigt bra, är extremt gynnad, befinner mig längst upp på behovstrappan. Men den mänskliga hjärnan kommer ingen undan, var vi än befinner oss på stegen. Alla är vi emotionsdrivna, alla har vi behov att samhörighet, alla har vi ett behov av att livet skall kännas meningsfullt.
Hej Eric
Då och då tittar jag in på din blogg, den uppfattning jag får är att du - medvetet eller omedvetet - gärna skuldbelägger dig för att du får möjlighet att leva och utvecklas i den kultur och miljö som du nu befinner dig i.
Känslor av skam och skuld är av låg nivå, vilket visar att människan är ofri. Ofri är den som själv inte har förmåga att bestämma motiv till känslor, tankar, ord, handlingar och beteenden. Den som är ärlig mot sig själv inser att vi har eller har haft känslor och tankar som dömer, förtalar, kränker egna Jaget, andra och annat liv, vi använder ord och gör handlingar som vi ångrar, vi har beteenden som inte är bra etcetera. Jag är ganska övertygad om att den som lyssnar till sitt inre inte vill skada sig själv eller någon annan. Men så länge som individen är ofri gör vi många misstag.
Fri är den som själv kan bestämma sina motiv.
Genom självtillit, lagtillit och livstillit kan man inse vilka förmåner det är att just nu få leva i Sverige med den kultur som där ska utvecklas. Det som kommer till en ska man vårda ömt. Var och en har fri vilja, vad vi gör med den fria viljan är något annat. Var och en har som uppgift att bidra till utvecklingen i den kultur man befinner sig. Skam, skuld och se ned på andra är av låg nivå.
Boktips: "Med livet som insats", skriven av Krister Lind.
Christer
Christer,
Du har med varsam hand försökt övertyga mig tidigare. Det är svårt.
Det som kommer till en ska man vårda ömt. Men jag kommer inte ifrån skam och skuld, att mina förmåner(delvis) beror på att andra utnyttjas.
Att ständigt leva med skam och skuld är naturligtvis att vara ofri. Men en lagom dos dåligt samvete är en inskränkning i friheten som jag välkomnar.
Samvete betyder rättskänsla, för mig handlar livet, åtminstone som det ser ut 2014, i stor utsträckning om moral.
Du har tidigare (tror jag) talat om mognad, hur vi mognar som personer, men också som kollektiv. Den/de som kommit långt på den vägen gör inte andra illa. Vi är inte där, och är inte på väg.
Jag är egentligen en tålmodig person, men har svårt att vara det när rovdriften och ojämlikheten ökar. Vilket känns sorgligt, med tanke på männsikans goda förutsättningar att leva egalitärt på jordens villkor. men det börjar bli några år sedan ..
Eric, min mening är inte att övertyga, förhoppningsvis ge annan infallsvinkel.
Både du, jag och många med oss har en önskan om att förstå livets mening, därför söker vi kunskap. Ett steg är att ta livet mer på allvar, vilket jag inser att du gör.
Fysiska livet är en fantastisk gåva, vad vi gör av möjligheterna är en annan sak. Livet är inte orättvist - det är rättvist - däremot finns det massor av orättvisa människor.
Med förtåelse för reinkarnationens betydelse får vi insikt om att alla människor placeras i miljöer med situationer som gör att de kan utvecklas på bästa sätt. Därför ska vi vara glad åt den kultur som vi får vara med och utveckla. Vi ska göra det vi kan för att må bra och framför allt ska vi hjälpa de som är i behov av hjälp - där fordras kunskap om vilken/vilka som är i behov hjälp. Exempel, bruten arm behöver läkarvård, oro och rädslor kan vara individens eget arbete. Konsekvenser av tidigare gjorda handlingar kan vara av sådant slag att individen, vi tror behöver hjälp, måste lösa problemet på egen hand.
Förståelse för zodiakepokernas betydelse ger insikt om att vi är på rätt väg - även fast "rovdriften och ojämlikheten ökar -, vilket inte betyder att vi ska strunta i det fina instrument som heter evolution.
Kunskap ska omsättas i handling, men varken du eller jag kan "frälsa" hela världen. Det är bra att börja med sig själv och där man är satt att verka.
Den som lämnar känslor av lägre natur bakom sig, till förmån för högre attraherande känslor, offrar det lägre till förmån för högre. En handling som innebär än större förståelse för medmänniskor, annat liv och meningen med livet.
Kors vad det bar iväg.
Christer
Förstår nog inte riktigt skillnaden mellan orättvist liv och orättvisa människor. Livet beror av (andra) människor.
Du har distans och optimism som påminner om Onkel O. Jag tar intryck, men fortsätter troligen att vara arg och otålig, som Roland.
Vågar inte ha någon uppfattning om reinkarnation. Mer än att det ställer all fortsatt diskussion på ända ..
Naturligtvis är det så att de flesta av oss som lever i vårt land lever gott på andras bekostnad. kan njuta på grund av andras elände, kan leva gott på semestern tack vare andras fattigdom eller dolda slaveri. Vi lever på andras bekostnad både i rum och tid.
Christer, du skriver att livet inte är orättvist, att det är människor som är orättvisa. Så kan jag inte se det, även om jag förstår hur du tänker. Det är svårt att se en liten kille sitta i ett flyktingläger med tomma ögon och än värre när han plötsligt lägger sin hand i min och sitter så en dryg timme för att sedan dö. Det må vara människors fel att han är flykting, men det är inte människors fel att föddes där han föddes, hade den medfödda sjukdom han hade. Naturligtvis kan man, om man tror på reinkarnation, att det vi ser bara är en sekvens av något mycket större och längre och djupare och att rättvisan finns i det där som är så mycket större.
Jag tror inte heller att vi kan lämna mindre trevliga känslor bakom oss. "Känslor av skam och skuld är av låg nivå", skriver du.
Eric skriver: "Men en lagom dos dåligt samvete är en inskränkning i friheten som jag välkomnar." Jag delar den uppfattningen. Tror till och med att en lagom dos av det är en nödvändig del av livet om det inte skall gå över styr fullständigt.
För övrigt vore det ju på många sätt gott om bevis framlades på att reinkarnation förekommer. Nog skulle vi bli mer ömsinta med både varandra och planeten på det sättet - om nu inte själva idén är att fladdra vidare till andra världar förstås, som gräshoppor kan vi då dra fram likt förbaskat.
Apropå fri vilja: jo, den är fri inom de ramar som den gällande normen sätter.
Birger.
Med vilja till eftertanke borde vi förstå att de egenskaper, förmågor, talanger som var och en besitter - i mångt och mycket - är latenser från tidigare liv.
Själva fundamentet - kosmos oföränderliga lagar - tycks lysa med sin frånvaro. Dessa lagar ger förnuftig förklaring på livets mening.
När vi utför rovdrift på naturen exempelvis exploaterar/tar för mycket får det konsekvens/skörd - det är kosmisk lag - naturkatastrofer, krig etcetera ger inte bara individuell skörd utan även kollektiv skörd.
Våra känslor, tankar, ord, handlingar och motiv bakom detta följs av energi som tar form och får konsekvens, det är kosmisk lag.
Reinkarnation - återfödelse - är kosmisk lag som verkar ända till människan kan leva i harmoni med de kosmiska lagarna.
Själva livet är en fantastisk gåva till vidareutveckling, men själva livsinnehållet formas bland annat av människors känslor, tankar, ord, handlingar och bakomliggande motiv. Många anklaga själva livet för de "orättvisor" som uppstår, livet utifrån de kosmiska lagarna är rättvist, det tar tid att gottgöra allt "ont" man tillfogat andra.
Människostadiet är svåraste stadiet. Beroende på var individen befinner sig i utvecklingen är begränsningen och fria viljan olika. Mer harmoni med de kosmiska lagarna innebär att begränsningarna minskar och fria viljan ökar.
Vi människor vet en hel del om fysiska synliga verkligheten, men inte allt. Mycket är okänt. Finns det existens utöver det fysiska? Det finns många fenomen som tillkommer i det fysiska och som har sin grund på överfysisk nivå. Telepati visar på psykisk kontakt mellan människor, människor och djur.
Utomkroppslig upplevelse, exempelvis lämnat sin medvetslösa kropp under operation och varit medveten om vad som hänt under operationen, i operationssalen, i angränsande rum, vilket fått sjukvården att forska kring detta. Med tanke på den "lilla killen i flyktinglägret" är det mycket vi inte förstår, samt att det finns många orättvisa människor.
Skördelagen kan verka hård och grym, men den har absolut giltighet i alla världar, ett uttryck för absolut rättvisa. Det borde vi förstå när vi ser vad som händer när vi skövlar planetens naturresurser.
Varje individ har potential och den ökar när vi lär om de kosmiska lagarna där reinkarnation - återfödelsens lag - är ett faktum.
Christer
Varför kan vi inte lämna känslor av skam och skuld bakom oss? För att vi då skulle sakna samvete?
Ett hopkok av fåfänga, fördomar, vanor osv. Vore det inte skönt att befrias ifrån allt det där? Befria oss själva och världen. Är det inte dessa lägre känslor som gör oss sjuka? Är det inte dessa som demagoger, bl.a. politiker spelar på? Vår fåfänga, fruktan, vidskepelse och inte minst våra dåliga vanor...
På vilket sätt hjälper dessa känslor andra? På vilket sätt hjälper de oss själva eller någon vi håller i handen när den dör? Är det inte själva viljan att närvara som hjälper. Att finnas där. Som du gjorde Birger Schlaug.
Vad är en "lagom dos dåligt samvete?" Du kommer att fortsätta att vara arg och otålig Eric Secher. Inte bara troligen utan helt säkert. Det kommer jag också. Förmodligen länge till.
Men jag önskar att jag kan arbeta bort det. Tror inte att det är nyttigt för mig, eller att det hjälper andra.
Viljan däremot att hjälpa är nyttig (nödvändig) och den har jag och många andra. Känslan av skuld och skam, då jag träffar på en fattig EU medborgare. Den vill jag arbeta bort. Känslan som inte försvinner, då jag ger en slant och definitivt ökar vid en tacksam puss på handen och "Ave Maria tack".
Är glad och tacksam för att det finns viljestarka läkare "Den arga doktorn" behövs. Har av en slump? en sjuk anhörig. Som av en slump? tillsammans med mig, träffade en person som rekommenderade "Den arga doktorn" Björn Bragee. Som visserligen ger ett argt och otåligt uttryck i TV men knappast i verkligheten. Utan snarare ett väldigt samlat lite "kyligt" intryck.
Tack och lov tänkte jag "vi" har kommit rätt.
Till den viljestarka doktorn med ett gott hjärta. Som nu är som uppslukad av att hjälpa. Kanske delvis för, att han varit sjuk själv och har nått viss förståelse för vad det innebär.
Fick ett bra boktips här på din blogg. "Slumpen är ingen tillfällighet"
Knappast en slump att den tilltalar mig. Tack.
Känslor av skam och skuld är på låg nivå för de hjälper ingen. Snarare så kan vi stjälpa. Många är de som "slutar leva" och blir medberoende. Sedan själva sjuka eller sämre själva. Det är något jag arbetar med just nu. Hur hjälper jag bäst och när stjälper jag både min anhörige och mig själv.
Du Eric Secher verkar ha god potential att bli "Den arga doktorn" efter din tid som kirurg.
Lycka till. Var rädd om dig! det behövs många "arga" (viljestarka) läkare.
Lisbeth
Lisbeth,
Jag förstår vad du säger, men håller inte med.
För den tidiga människan var generositet, samarbete och jämlikhet en självklarhet, en förutsättning för överlevnad. Idag lever vi som om det motsatta gällde.
Men vi delar ( i stort sett) ) hjärna med den där ursprungliga varelsen på savannen, det ligger nära till hands att vårt beteende idag betyder att vi gör våld på vår natur.
Samvetet, rättskänslan, är den påminnelse och hjälp jag behöver för att styra i rätt riktning, för att bekämpa egoism och likgiltighet, för att släppa fram generositet, samarbete och jämlikhet. För att det självklara skall bli verklighet, igen.
Tiggarna på gatan hjälper mig, faktiskt.
Har svårt att se hur man blir stjälpt av att ställa upp på andra, känner inte igen det. Den känslan kommer bara när jag sätter mig själv i centrum.
Eric Secher, Tiggarna på gatan hjälper även mig... Påminner mig om att jag har ett samvete. Har inte skrivit att man blir stjälpt av att hjälpa andra. Alltså du har inte förstått vad jag skrivit.
Du "känner inte igen det." Hur ska du då ha kunnat förstått allt det jag skrev?
Det som vi beskriver som det s.k. "samvetet" ser jag som en mix av olika känslor. Det kan kännas gott att ge en slant. Gör det för att det behövs och är nödvändigt. Anser att det är gott. Inte för att det hjälper mig eller känns gott. För jag noterar även andra känslor. Inser att det är som kosmetika ohållbart i längden... Därför så säger jag numera endast hej ibland. Känner då dåligt samvete. Försöker jobba bort det. För jag kan inte ensam rädda världen. Något som jag helt nyligen börjat förstå:) Ingen kan göra allt alla kan göra något.
Det gör inget. Vi behöver inte hålla med varandra. Min anhörige och jag förstår varandra. Hen har signalerat. Att man kan stjälpa mer än man hjälper, dvs. tar över mer än man egentligen behöver och därmed kan känna sig god och behövd.
Det är en skön känsla att känna sig behövd. Medberoende hittar vi lite överallt. Att medberoende människor "slutar leva". Samt att människor slutar försöka, när man tar över har inget med godhet att göra.
Det talade vi om för en stund sedan under promenaden, då min nära anhörige, behövde hjälp att hålla i någon, för att ens kunna ta sig hem på grund av svag kropp.
Personligen så anser jag det är väldigt viktigt hur/varför och när vi hjälper. Samt att vi vill hjälpa. Våra egna motiv bör vi ha något sånär koll på. Det är svårt! Men personligen anser jag det vara nödvändigt om vi verkligen vill hjälpa och inte stjälpa andra och oss själva.
Den ursprungliga varelsen på savannen, vill vi inte se som en kirurg på Ersta sjukhus? Snälla säg inte att du delar hjärna (i stort sätt) med den. Vem skulle vilja lägga sig under den "kniven"? Nej "tror" mer om dig än så. Av det jag läser här inne, så skulle jag känna stor tillit till dig. Detta på grund på ditt "kall"? som läkare att ställa upp på andra.
Får samma uppfattning som Christer att du skuldbelägger dig medvetet eller omedvetet.
Detsamma är min uppfattning att Birger Schlaug gör det. Varför inte vara stolta och glada över så goda liv?
Kanske är svaret enkelt. Vi blir inte glada och stolta om inte alla har goda liv. Samvetet gör sig påmint. Tack för samvetet. Inte det så kallade samvetet. Det bör vi göra oss av med.
Lisbeth
Vara fri från oro, skam, skuld och ett samvete som tynger är ett tillstånd som måste upplevas för att individen ska förstå hur det fungerar.
Det är ett tillstånd som innebär än större förståelse för medmänniskor, annat liv och meningen med livet.
Individen har gjort sig fri från ett lägre tillstånd av medvetenhet till förmån för ett högre tillstånd av medvetenhet.
Allt är satt i förändring förr eller senare får varje individ uppleva förändringen. Förståelse uppstår genom egen upplevelse!
Christer
Christer, då antar jag att du har upplevt det någon gång ibland eller ofta. Vem är väl jag att påstå motsatsen?
Lisbeth
Lisbeth,
Ledsen om jag missförstår.
Du skriver " Känslor av skam och skuld är på låg nivå, för de hjälper ingen. Snarare så kan vi stjälpa. ". Tog fasta på det.
Var klämmer skon, var uppstår meningsskiljaktligheten ?
Kanske handlar det om motiven/motivationen, som du skriver om. Uppfattar du att jag är slav under det dåliga samvetet, snarare än uppriktigt intresserad av att ställa upp på andra, för deras skull, på deras villkor ?
Tycker att (det ev) behovet av skam och skuld måste ställas i relation till den tid vi lever i. Om den rådande kulturen betonar girighet och egen vinning så ökar behovet, i tider av mer solidariskt tänkande så minskar det.
Delar hjärna, och därmed biologiska förutsättningar, med de ursprungliga människorna gör vi vare sig vi vill eller inte. Evolution är en synnerligen (med våra mått mätt) saktfärdig process.
Att lägga sig under kniven för någon som bryr sig mer om andra än sig själv är nog inte så vanskligt.
(Unga kirurger opererar för att få operera, äldre kirurger opererar när det behövs, jag talar av egen erfarenhet)
Christer,
Håller med, verkliga insikter och mognad bygger på egna upplevelser. Jag har varit i vården i fyrtio år (pottkusk 1974), och jag har sett hur vi gott från något som åtminstone delvis innebar till var och en efter behov och från var och efter förmåga mot ett industritänkande som bortser från varje människas unika upplevelse och belägenhet.
Nej, nej! uppfattar inte att du är en slav under det dåliga samvetet.
Uppfattar tvärtom det som, att du är verkligt engagerad och vill alla väl. Läste en artikel, som handlade om att du vill smyga fram lätt och smidigt och se till att alla slussas fram till rätt vård. Som den "arga doktorn."
Eftersom jag vet att många försöker få en remiss till hans klinik, så har jag förstått att han inte kan och hinner hjälpa alla. Trots annan personal. Att väntan kan vara lång.
Att vara läkare och vilja hjälpa alla kan inte vara lätt och smidigt. Även om man rekommenderar andra läkare...
Så jag undrar om det inte är naturligt, att man om man vill hjälpa så många som möjligt, så blir man väldigt målinriktad och effektiv. Mindre känslosam, nästan så att man upplevs som lite "kylig". Men kompetent. Eller så blir man till sist utbränd och kan inte hjälpa någon.
Vare sig andra eller sig själv. Därför skrev var rädd om dig.
Ja evolution är en synnerligen saktfärdig process med våra mått mätt. Men nog har vi utvecklats en del sedan savannen. Fått insikter som bygger på egna upplevelser.
Var skon klämmer? Jag talar och skriver utifrån uppfattningen att vi reinkarnerar, du gör det inte?
Är inte lika säker på det som Christer verkar vara. Men det mesta tyder på det anser jag personligen. Ännu har ingen lyckats få mig på andra tankar.
Lisbeth
Lisbeth,
Visst finns det en risk att den som har orimliga ambitioner att själv göra hela skillnaden (rädda världen) bränner ut sig. Det senaste året har jag vigt åt att ta hand om de olyckskorpar som inte mår bra av s.k gastric by-pass, dvs kirurgi mot övervikt. Hos vissa kortsluter tarmen efter omkopplingen och de får ett helvete. De blir inte tagna på allvar och hamnar till slut på smärt-och psykmottagningen. Vi har lyckats återställa några och ta dom tillbaks till livet. Det handlar, precis som i Bragees programserie Arga doktorn, inte om något trolleri utan om att lyssna, och ta folk på allvar. Jag upplever inte att det är något som tär, tvärtom, det ger mycket tillbaka. Det här är det som den ekonomiserade-teknifierade- och industrialiserade sjukvården är sämst på, den lyssnar inte.
Men inlägget handlar inte om mig eller enskilda människor, utan en allmänt utbredd övertro på den moderna människans förnuft. Varje dag visar att det spelar oss spratt, Ahlströms bok är full av exempel på hur illa anpassade vi är, vilket kanske framförallt tar sig uttryck i att vi blir rädda för fel saker. Hans slutsats är, tillspetsat, att vi skall ge upp det spontana/känslostyrda och istället följer uppsatta regler, även när det känns fel. Min förhoppning är att vi bejakar de sidor, som finns djupt i oss alla, de som en gång befrämjade vår överlevnad, nämligen generositet, samarbete och jämlikhet. Då behövs inga förnuftiga regler. Då blir det en självklarhet att när jag har överflöd och du svälter så delar jag med mig, då blir det en självklarhet att sluta konsumera meningslösa prylar när jorden inte längre tål det. O.s.v
Jag längtar i allt mindre utsträckning efter att själv få göra skillnad, utan bara efter att vi skall återta ett hänsynsfullt samspel, med varandra och jorden som föder oss. Roland kallar det för Klotförstånd.
Reinkarnation ? Nej. Men har heller inte öppnat mig för möjligheten. Det närmaste jag kommit är väl Jung och det kollektivt omedvetna.
Hur kom du i kontakt, det är ju inte precis något vi får i oss med modersmjölken ?
Eric
Grattis till att du har
fått Intelligenta Gäster.
Roland
Det hade jag redan innan !
Skicka en kommentar