Fars dag

Det uppstår en känsla av tomhet när en tung bok är avslutad. Tid för eftertanke, absolut, men ganska snart kommer suget efter en ny utmaning.
Så vad kunde vara lägligare i fars-dagspresent än Stiffed - The betrayal of the American man ( Ställd - förräderiet mot mannen) av Susan Faludi.
Vissa böcker hör man så mycket talas om att man till slut tror att man läst dom. Som feministbiblarna Det andra könet av Simone de Beauvoir, Den kvinnliga mystiken av Betty Friedans och Backlash av Susan Faludi. Men det har jag inte. Nu blir det istället så att jag delvis börjar i andra ändan, och tar mig an 600 sidor om vad som drabbat män under nittonhundratalet. Delvis, eftersom det är skrivet av en kvinnlig feminist.

Har läst första kapitlet, och är redan fast.
Tack Åsa !


(Boken är skriven 1999, två år före nine-eleven, men på ett nästan kusligt sätt förutspår Faludi kriget-mot-terrorismen.

Medan vi en gång levde i ett samhälle som framförallt männen tog del i genom att vara till nytta i det offentliga livet, omges vi nu av en kultur som uppmuntrar människor till att nästan inte spela några funktionella roller alls, utan enbart dekorativa eller konsumtionsinriktade. Manligheten enligt den gamla modellen visade sammanhang och garanterade att deras sociala insatser var priset för inträdet i den vuxna manlighetens rike. Den sortens manlighet krävde ett samhälle för att kunna hävda sig. Alla traditionella områden för mäns auktoritets- och maktanspråk - politiken, det militära, lokalsamahället och hushållet - var samhälleliga.
Den ornamentala kulturen har inga sådana motsvarigheter. Den är en ceremoniell port som ingenstans leder, uppbyggt kring kändisskap och image, glamour och underhållning, marknadsföring och konsumtion. Dess essens är inte bara saluföringen utan saluföringen av jaget, och den uppgiften får varje man i grunden lösa själv. Under kändsiarnas tidsålder har fadern ingen samlad kunskap eller auktoritet att för vidare till sonen. Varje son måste ge upphov till sin egen avbild.
..

Även om få män skulle göra som Shawn Nelson gjorde en vårkväll 1995, så finns det många som kan förstå honom. Den trettiofemårige Nelson, en före detta stamanställd vars karriär i ett pansarförband inte hade lett någon vart, en före detta rörmockare som hade förlorat sitt jobb och bestulits på sina verktyg, en före detta make vars fru hade lämnat honom, bröt sig in i nationalgardets materielförråd, lade beslag på en femtiotvå ton tung stridsvagn och rullade ut på San Diegos gator där han plattade till brandposter, krossade fyrtio bilar, knäckte trafiksignaler och så många ledningsstolpar att femtusen hushåll blev utan elektricitet. Han var i krig med den vardagsvärld han en gång trott att det varit meningen att han skulle bygga, tjäna och försvara. Om en man inte kunde förmå infrastrukturen att arbeta för honom, så kunde han åtminstone riva ner den.
Många män i Shawn Nelsons generation var delaktiga i hans desperation, om än inte i hans handlingar. Om så många män tycktes söka en fiende att kuva, så berodde det på den röra de befann sig i. Alla det manliga paradigmets stöttepelare hade fallit, utom sökandet efter fienden.
Till syvende och sidst var det just vad Det amerikanska århundradet handlade om. Vid seklets slut hade det övergått till ett sökande efter någon att lägga skulden på för det manliga löftets för tidiga död. Ju längre sökandet pågick desto mer ursinniga och desperata blev de sökande.)