En erfarenhet

Förra fredagen cyklade jag hem efter middag med vin. Vägen var hal och jag gick omkull.
Eftersom det hänt två gånger tidigare kände jag direkt att axeln gått ur led. Instruerade dom förbipasserande att dra i armen för att få den på plats, men det gick inte. Dom ringde på  ambulans och låste fast cykeln i ett räcke. ( Hade sinnesnärvaro nog att komma på att jag inte fick tillbaks min nyckelknippa ..)
Ont, riktigt ont, djävulskt ont, ambulansmannen var frikostig med morfin, tack.
Försökte övertala doktorn på akuten att hoppa över röntgen, men det var inte lönt.
Väntan, väntan, en evighet, till slut satt jag och skrek på hjälp
- Det gör för ont, ge mig mer smärtstillande, snälla ! Ingen kom, jag fortsatte skrika, inget hände. Till slut kom en vårdare och sa
- Om jag ger dig mer så förlorar jag min legitimation, och så gick hen därifrån.
Då förstod jag, jag var klassad som ett fyllo. Alla fyllon på akutmottagningen skriker, det hör till, och är inget att bry sig om.

Efter en ohyggligt plågsam röntgenundersökning, som bekräftade att axeln var ur led, fick jag snabb hjälp att få leden på plats. Vilken lättnad.
Låg i korridoren och njöt, i ryggsäcken hade jag Naomi Klein, så väntan på kontrollröntgen blev inte lång.

Sen vandrade jag hem i natten, en erfarenhet rikare.
Som vårdare var det en nyttig erfarenhet.
En påminnelse om att alla har samma rätt - även onyktra.

Och så en sak till förstås. Cykling och alkohol är ingen bra kombination.