Vad gäller kulturpolitikens och kulturministerns så finns här en målkonflikt som vi helst undviker att tala om. Och den ligger mellan kapitalismens krav på ökad ekonomisk tillväxt och konsten. Att bara ta fram en pensel och måla en blomma, eller skriva en dikt, är med kapitalismens logik det mest provocerande man kan göra idag.
Denna konflikt måste vara utgångspunken. För vad som händer är att vi försöker förvandla konsten till ett verktyg i kapitalismens logik. Till spackel för en havererad välfärdspolitik skall den lösa kapitalismens oförmåga att skapa en hållbar utveckling, integration, mångfald och kvalitet.
Och denna konflikt är inget v löser genom att skriva in i de kulturpolitiska målen att konsten ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Det kommer den att göra om den tillåts existera på egna villkor. Vi måste helt enkelt lära oss att hantera ett samhälle där det finns parallella värdeskalor som står i konflikt med varandra.
Så skriver Stina Oscarson i dagens DN.
Nickar först instämmande, för att sen tveka.
Visst är det en tilltalande tanke att olika värdeskalor skall få finnas sida vid sida. Men en värdeskala som betraktar demokrati som snömos, som är oförmögen att skapa en hållbar utveckling, integration, mångfald och kvalitet, vad har den för existensberättigande ? Var drar vi gränsen för det tillåtna ? Är det bara renodlad rasism/nazism, dvs värderingar som öppet gynnar vissa på andras bekostnad, som vi enkelt kan avfärda ?
Att bara måla en blomma eller skriva en dikt är kanske inte så provocerande, så länge jag också tjänar pengar och ser till handla för dom. Värre blir det om jag likt tjuren Ferdinand sätter mig under korkeken och bara luktar på blommorna, och är nöjd med det.
För att anknyta till Naomi Klein :
It ´s not climat and capitalism. It´s climat versus capitalism.
Detsamma gäller kulturen ?
DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar