Uppdragning granskning visade häromdagen ett gripande reportage om Läkare utan gränsers arbete med att hjälpa de ebolasjuka. Första tiden dog alla, ingen kom levande ur tältet. Men efter ett par veckor kunde några lyckliga, till allas omåttliga glädje, kliva ut som friskförklarade.
De som överlever är immuna. Flera av dom stannar kvar eller återvänder för att hjälpa till, och behöver då inte använda all den skyddsutrustning som annars krävs för att inte själv bli smittad. Så är det med den unga kvinnan på den översta bilden, kunde Svd berätta häromdagen. Hon förlorade sin fästman, nu hjälper hon till att ta hand om barnen, som kanske är de som far mest illa av att bli omhändertagna av människor bakom plastskynken och visir.
Att ha en unik egenskap eller förmåga som kan rädda livet på andra. Det låter fantastiskt, och avundsvärt. Men vid närmare eftertanke, är det inte precis den belägenhet vi i den rika världen befinner oss i hela tiden . Födda i länder utan naturkatastrofer, epidemier eller krig och med ett stort materiellt överskott har vi ofantliga möjligheter att hjälpa andra som inte haft samma tur. Men vi ser det inte riktigt så. Utan snarare att vi gjort oss förtjänta, och dom har sig själva att skylla ?
Har OO rätt, när han menar att talet om människors lika är meningslöst ? Jag vill inte tro det.
Hur som helst, oerhört glädjande att det kommer uppgifter om att dödstalen minskar, eller är det antalet nyinsjuknade som minskar ?
