Hilleberg - the tentmaker

Så långt har det gått. Man tar helt för givet att alla affärsidkare tänker kortsiktigt och letar snabba vinster.

Så icke Hilleberg - the tentmaker.
Dragkedjan till yttertältet på mitt två år gamla Afrika-tält var uttjänt. Pga av vanvård och kvalificerad misshandel fr.a från sanden i Sudan.
Naturkompaniet åtog sig att skicka det till Hillberg för reparation.
Idag var det dags att hämta den primitiva boningen. Stod redo med VISA-kortet inställd på ytterligare ett hål i kassan. Döm om min förvåning. - Det står här att det går på garantin. Kostar inget.
Väl hemma kan jag konstatera att man inte bara har sytt in en helt ny dragkedja, utan också lagat riften i innertältet, fyllt på mitt utarmade förråd av korta tältpinnar och reparerat sprickan på den långa stagpinnen. Utan att begära en krona i ersättning.
Skulle bara fattas att de tvättat det också. Men ökensanden var kvar.

Naturligtvis är det här högsta formen av affärsutövning. Hur skall jag någonsin kunna välja något annat än Hilleberg ? Och för hur många kommer jag inte att berätta om denna osannnolika service ?

Dumpster - diving

Om det är ett problem att få tillgångarna att räcka, finns det i princip två möjligheter.

1 Producera mer
2 Konsumera mindre

Men i vår slit och släng-värld finns det faktiskt en tredje möjlighet. Att återanvända. Att ta till vara.
Dumpster diving kallas det när man finner det man behöver i containers.
Friganer kallas de som tar till vara matvaror som affärerna slängt pga av bäst-före-datum.
Är det något av EU-parti-kandidaterna som har den här möjligheten på agendan ?

I de lättkränktas land

- Hon gillade inte min förra bok heller. Det får man ta med i beräkningen.
Säger David Eberhard som sitter på Skrapan och signerer "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Merete Mazzarella på SvD var inte nådig i sin kritik. -Eberhard skjuter på allt som rör sig.
De övriga "bladen" var mer välvilliga, enligt författaren själv.

Vi är överens om att alla diskussioner lätt blir polariserade. Svart eller vitt, antingen-eller, är det som gäller. Exempelvis. När den seriöse danske miljöjournalisten Björn Lomborg med boken "Cool it" försökte se klimathotet från ett mindre domedagspräglat perspektiv. Då blev han omyndigförklarad, ratad och utesluten av det vetenskpaliga etablissemanget, berättar Eberhard.

Författarens hemliga önskan, framkommer det, är annars att bli rescenserad i DN, inte på kultursidan, utan av sin själsfrände Hanne Kjöller, på ledarsidan.
Annars kanske han känner sig kränkt ?

Månstugan

Birger Schlaug ondgjorde sig i vintras över Mats Svegfors och konstnären Mikael Genbergs månstugeprojekt. Kanske kommer det en ny salva imorgon.



Igår placerades, med hjälp av en helikopter, den lilla röda stugan på toppen av Globen. En bit på väg, så att säga.
Stugan vill förstås symbolisera att ingenting är omöjligt.
När man ser den lilla skapelsen på toppen av globen erkänner jag villigt att symboliken håller.

En from önskan, när ingenting är omöjligt, är att att våra starkaste önskningar inte skall handla om mer, längre, större, krångligare. Utan om mindre, kortare, enklare.
That´s the challenge.

Revolutionary Road

Hur kan skildringen av en trist amerikansk förort på 50-talet bli en så laddad historia ?
Vågar mig inte på någon analys.
Vill (nog)inte ha några förklaringar..
Dags att se filmen.

Riddare vid runda bordet

Den här gången är det sex medelålders män som gästar Aubergine på Linnégatan. Som byter öl och surkol mot italienskt vin (för 500 kronor flaskan) och entrecote. Annars är allt sig likt.

Efter en stund vrålar och gestikulerar vi , likt italienaren som rinner i våra ådror. Bl. a avhandlas C:s premiärinsats på Göteborgsvarvet, Anna Odell och definitionen av konst, girigheten, den mordåtalade narkosläkaren, aktiv dödshjälp, golfsnobbism, bodelningstvister, sjukvårdens ledningskris och norgedomaren som gav Barcelona en fribiljett. Det går hett till. Men blir aldrig (riktigt) privat.

Innan vi reser oss från det runda bordet får vi lite dåligt samvete.
" Och hur står det till därhemma ? ".
Nästa gång kom vi överens om att inleda med den frågan.
?

Vår(d)-fotboll

S har tillbringat de sista månaderna på Ersta. Det han saknat mest är kompisarna och fotbollen.
Igår tog jag fram en av våra present-bollar så vi kunde kicka på korridoren.
Bollkänslan hade sjukhustvistelsen inte rått på, och flåset var helt okey.
Fett grymt ! Järvafältet nästa !

Jesus-Christ wannabe

Kan tänka mig att den här bloggen uppfattas som "vem-tror-du-att-du-är-egentligen".
Följande redogörelse kommer att bekräfta det intrycket.

Cyklar, åtskilligt försenad, Hammarby allé mot Skanstull. Passerar en stajlad, manlig cyklist som leder sin punkterade farkost i vägkanten. Trycker på knappen och mobiliserar en ranson empati. "Man vet ju hur det känns". Stannar till och erbjuder mina tjänster. Den stajlade har varken lagningssats,slang eller pengar. Efter lite pyssel sitter min reservslang på plats och hans cykel är åter farbar.
Den stajlade är närmast chockad över att jag faktiskt skänker honom min älskade reservslang. På darriga ben rullar han vidare mot Liljeholmen.
Själv är jag, jesus-christ-wannabe-himself, väldigt nöjd.

Maciej Zaremba i Vojakalla

Kommer ihåg Uppdrag Gransknings reportage för några år sedan från Vojakkala i Norrbotten.. Det var upprörande. Hur människor tvingades utstå ständiga trakasserier från en störd zigenarfamilj.
Likt alla andra, inklusive rättsväsendet, svalde jag hela framställningen.

Det gjorde inte Maciej Zaremba. Han fattade misstankar mot den ensidiga bild som gavs.
Hans genomgång i dagens DN är verkligen välgörande undersökande journalistik. Zaremba har grävt sig ner under decenniegamla, inarbetade föreställningar och fördomar. Och fram träder en helt annan bild av familjen Grönfors. Som ytterst handlar om varför vi så gärna ger oss på redan utsatta. I det här fallet handikappade romer.
Zarembas bästa hittills.

Valborg på årsmöte

Ersta diakoni är en ideell förening som grundades på på 1850-talet när stocholmarna inte hade det så lätt. Man tiggde ihop pengar för att hjälpa de mest utsatta.



Idag finns inte så många riktigt utsatta kvar. Men diakoniföreningen lever vidare.
Igår var det årsmöte och de gamla diakonissorna klädde uppe sig i sina högtidsdräkter.
Valborg, snart åttio, f.d föreståndare för Mariahemmet och piggare i huvudet än många av oss som är i tjänst, kunde skvallra att man valt in Kristina Axen-Olin i styrelsen. Och sen höll hon en ivrig och intressant utläggning om att när man är mitt-upp-i verksamheten ser man bara bekymmer och letar fel. Men sen, när man ser alltihop lite från sidan och på lite avstånd, säger Valborg nästan andfådd, är det lättare att se alla fördelarna och förtjänsterna.
Naturligtvis har hon rätt.

Victor Marx svartbygge

I fredags morse tog jag vägen om Liljelholmsbron. Den bro som det senaste halvåret blivit synonymt med olydnad.
Under det södra brofästet har konstakademistuderande Victor Marx byggt ett hus för hemlösa. Och naturligtvis har det blivit ett himla rabalder. Som det blir om man gör något med anknytning till Liljeholmsmbron. Allra helst om man saknar lov.
Jag blir glad och upprymd och får en stark känsla av, när jag springer omkring med kameran under bron, att egentligen är de stora orättviseproblemen ( i världen) ganska enkla. Om vi gör som Victor Marx. Bygger tak över huvudet till dom som saknar tak över huvudet. Typ.

Den goda viljan.
Mindre snack.
Mer verkstad.
Unt so weiter.

Åke Ortmark 80

Åke Ortmark har ägnat sitt liv åt att granska makten. Han var vår första skjutjärnsjournalist.
Likt sin efterföljare Janne Josefsson är han besatt av att gräva fram sanningen och ge de svaga upprättelse. Trodde jag.
Ända tills jag läste DN:s födelsedagsintervju. (Ortmark fyller osannolika 80.) Åke Ortmark är, får vi veta, i första hand inte sanningssökare eller idealist. Han är TÄVLINGSMÄNNISKA.
"Har jag bestigit en pyramid finns det alltid en som är lite högre som också måste bestigas."
Karate började han med när han var några och sjuttio. För tre år sen tog han svart bälte. O.s.v.

En knepig fråga infinner sig förstås. Mår världen bättre om den befolkas av ortmarkrar, och sechrar ?

Troligen inte.

Fransk visit

Soffan på vårt rum har blivit garderob för klinikens gäster. Där brukar kläderna ligga i drivor.
Men idag var det nobelt franskt besök. Prydliga kostymer i prydliga högar.
Quelle difference !

Humanistisk medicin

Gör mitt bästa för att gå emot det ensidigt ekonomistiska produktionstänkandet. Allt det här som nånstans utgår ifrån att den biologiska människan är en förutsägbar maskin som kan programmeras att göra vad man säger till den.

Idag var professor Robert Hahn och teolog Lena Särnevåg inbjudna till Ersta för att tala om "humanistisk medicin". De har utarbetat ett utbildningsprogram för personalen på Södertälje sjukhus i konsten att se patientens subjektiva behov.
Det kändes bra. Men det blev också uppenbart att vi fortfarande, en massa hundra år efter Descartes, dualismen, 1600-talet och uppdelningen i kropp och själ, sitter fast i uppfattningen att det som kan mätas (med naturvetenskapliga metoder) är skilt från människans behov av mening (som inte kan mätas med naturvetenskapliga metoder).
Som belöning för den hedervärda insatsen fick humanisterna varsin röd fotboll.

(Utbildningsprogrammet är väl sammanfattat i Läkartidningen.)

Burt Munro

Bending the rules - Burt Munro på riktigt.

Nigeria i Sjöstaden

En delegation från Nigeria besöker Hammarby sjöstad tisdag eftermiddag.
Ciceronen berättar om gångbron i helgjutet stål och de andra arkitektoniska finesserna.

Länge leve Sjöstaden.Länge leve Nigeria.
Länge leve världen.

Ko på landet

Alla svenska kossor är inte levande.
Alla levande svenskar är inte kossor.
Alla kossor är inte svenska.
Alla svenskar är inte kossor.


Alla är inte svenskar.
Alla är inte kossor.
Alla är inte.

Alla är.

Examensdags Anna Odell

Har skrivit om den här tjejen 28 januari och 17 mars. Och satsat min peng på att hon har något att säga.

Läser intervjun i lördagens DN och blir stärkt i min uppfattning.

AO berättar att hon själv utsattes för en bältesläggning 1995.
Syftet var att undersöka vems berättelse som äger giltighet... När man är eller har varit sjuk och beskriver vad man varit med om blir man sällan trodd...reaktionen är nästan alltid ´men riktigt så var det nog inte´."

Makthavares distansering till det man utövar makt över.
Den frågan heter duga. Det måste även Hanne K(j)öller tycka.

Imorgon visas examensarbetet på Konstfack.

Bending the rules

Film i morse. The worlds fastest Indian. En sann historia om nyazeeländaren Burt Munro (spelad av Anthony Hopkins) som på 60-talet tar sig till USA för att slå hastighetsrekord på motorcykel. Han har pengarna, åldern och hälsan emot sig. Men det svåraste hindret är alla de som älskar regler.
- Sometimes you have to bend the rules, är Munros favoritreplik. Och han lyckas. Förstås.
För hemresan från Jönköping hade jag köpt sms-biljett hos Swebus. Klockan 10.35 står jag vackert och väntar i regnet söder om Gränna. Nog vet jag att cykeln inte är så välkommen men det har gått fint två gånger tidigare från Västervik. Men det här killen är iskall. Bussen är nästan tom. Men han har bara en sak i huvudet. Reglerna.
Det går en buss från Mjölby 15.50 kan Åsa meddela på telefon. I Ödeshög svänger jag upp på motorvägen för att vinna tid.
Swebussgrabben i Mjölby är svidande close to bend the rules men till sist tar svensken i honom överhand. Tillbaks upp på motorvägen. Några kilometer före Linköping kommer, inte helt oväntat, lagens riktiga väktare med blåljus. Det blir poliseskort, inte till Linköping som jag bönar om, utan tillbaks till Mjölby ! Jag håller en meningslös utläggning från baksätet om hur mycket säkrare jag upplever det som cyklist att bli omkörd på motorovägen med 3 meters marginal av bilar som kör 110 kilometer i timmen jämfört med att med någon decimeters marginal bli omkörd av bilar som kör 90 kilometer i timmen. Dom här väktarna är föga imponerade och inte alls close to bend their rules.
Det blir en trevlig övernattning hos kollega P i Norrköping och en anständig hemkomst till Stockholm klockan 19 dagen därpå.
När vi ser de milslånga fredagsköerna på motorvägen vid Salem känner vi, stålhingsten och jag, oss lite som vinnare.
Inställda på att även i fortsättningen bända på reglerna.

Intuitiv intelligens i Jönköping

En riktigt lyckad dag hos Johannes och hans kirurgkollegor i Jönköping.
Mellan klockan 8 och 9 visade jag mina 298 bilder om känslobaserad kirurgi. Predikanten var i form, publiken var mottaglig och stämningen blev uppsluppen. Att våga lita på sin känsla kanske inte är så flummigt som det låter. Man kommer långt med intuitiv intelligens. Om man lär sig att använda den på rätt sätt. (Rekommenderas; Malcolm Gladwell, BLINK, den intuitiva intelligensen.)
Under dagen smög jag sedan omkring bland smålandskollegorna och det bubblade och puttrade lite varstans i den där grytan som handlar om hur vi egentligen fattar våra beslut. Kul.
Klockren avslutning på Johannes underbara gård utanför Gränna. Grillad fläskkarre, hemstoppad korv och ymnigt därtill.
På morgonen grenslade jag stålhingsten och vinkade farväl till min nestor. Som var i full gång med gårdsarbetet.

Vilse i Sörmland

Jag är ovan att orientera på cykel. Och GPS:en ligger hemma.
För att slippa de röda vägarna,(typ 55, 56 och 57, som är hårt trafikerade och saknar vägren )försökte jag snirkla på småvägar från Katrineholm till Motala.

Till en början är det väldigt charmigt med tystanden och de betade ängarna. Men varje gång det dyker upp ett avtag måste man stanna och pilla upp karta och glasögon. Sånt kan man inte hålla på med. Då är det bätre ett chansa lite.
Med påföljd att efter tre timmars cykling har jag bara avlägsnat mig obetydligt från Katrineholm.
Som gammal vätterunde-entusiast skall jag erkänna att det känns lite extra att komma ner i hamnen och åka spurtsträckan fram mot Folkets hus. Väl över mållinjen var den stora spänningen alltid att titta på klockan och se om man slagit personbästa.
Det där beteendet vill jag gärna lämna bakom mig. Men så sent som 2007, i Afrika, krigade jag som ett lejon för att åka fortare än mina kompisar. Hua, hua.

Mc Donalds - lovin´

Äter Quarter-pounder-cheese på Mc Donalds i Karineholm. På väg till Jönköping, för att predika känslobaserad kirurgi. Min nestor Johannes Järhult har bjudit in.
Efter några mil i sadeln skulle det sitta fint med en äppelpaj efter burgarn. Lyckas gräva fram 11.50 ur ryggsäcken. Men pajen kostar tolv kronor. - Går det månne att pruta 50 öre ? Junior i kassan blir fundersam. - Måste fråga chefen. Efter någon minut kommer han tillbaks. - Nej, det går inte. Då blir det fel i hela kassasystemet.

Och så blir man påmind om vilken omänsklig värld vi lever i. Utan att att nån egentligen vill ha det så (?). Grabben i kassan ville så gärna skänka den där femtiöringen, och säkert hans chef också. Men "systemet" ville något annat.
I´m definitly not lovin it.

Kan själv

Den första alldeles egna lägenheten.
Yes !!

1 maj

Katarinavägen 1 maj. Utan bilar. Bara folk och flaggor.

Djursholm - Tensta - signerar

Pontus Herin signerar sin bok för kollegorna.
Alla verkar glada åt att få gå en match mot sina fördomar om förorten.