Idehistorikern Karin Johannisson, aktuell med Melankoliska rum, skriver söndagskrönika i DN. Om scopofili. Sjuklig kärlek till att bli sedd. (Kultur s 7)
" Det passar nästan alltför väl in i analysen av oss själva, det senmoderna djuret infångat av rastlöst begär att synas."
Den känslobaserade kan inte låta bli att citera Johannissons avslutande fundering i sin helhet:
" Frågan är om det inte vore bättre att använda våra scopofila böjelser - inte till att se oss själva i alltmer ultimata skikt - utan till något enklare: Att se andra? Inte se PÅ dem utan SE dem. Även om ögat alltid varit kungen i sinnenas hierarki och förknippats med intellekt och rationalitet, har det samtidigt varit nyckeln känslor och empati.
För den ambitiösa medborgaren i 1700-talets Europa var förmågan att uppfatta andras lidande centralt. Att SE en tiggares och bölder skulle vara som att KÄNNA samma sår på sin egen kropp. Det var just denna känslans blick som födde dåtidens tolerans och jämlikhetstanke."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar