Hua, hua, det här blir ett djuplodande inlägg.
Då passar det bra med stor bild.
Långt efter alla andra har jag sett Arnfilmerna.
På DVD, uppkrupen med lite godis i TV- fåtöljen.
Inledningen är skakig. Men till slut blir det riktigt bra film.
Mitt problem är bara att jag ser den här filmen efter att ha läst Elin Wägners "Väckarklocka".
Som gjort mig uppmärksam på att det här krigaridealet kanske är ett ganska sent påfund i mänsklighetens historia.
Ur Väckarklocka.
" Ledarskapet under mänsklighetens utveckling har växlat över från kvinnan, som haft det under ojämförligt längsta skedena, till mannen som har det nu."
"Krigaren ger sig i kast med själva tillvarons lag, verksam även inom honom själv. Han har satt sig det fantastiska målet före att bli segrare i den kamp som han tror att tillvaron är. Sina vapen och sin stridsteknik förbättrar han därför i det oändliga, han underkastar sig disciplin och sätter lagar före sig själv, vartill ingen motsvarighet finns i hans blinda och grymma universum. "
"Att moderåldern är fredlig är knappast någon högre moralisk egenskap hos den, blott helt naturligt. Kriget är ett brott mot livets lag och inte lagen själv, hur underligt det än kan låta för oss som lärt att strid är den bärande principen och utvecklingens drivfjäder."
"Det är himmelens konst
att segra utan att strida
att svara utan att tala
att leda utan att befalla "
(Lao-tze)
När Arn med allvarlig blick i filmens senare del talar om sin strävan efter varaktig fred, då tänker jag wägnerskt att han, och oändligt många män med honom, går över ån efter vatten.
Innan Väckarklocka dök upp på bordet försökte jag för en tid sedan sammanfatta i Svensk Kirurgi hur man kan uppfatta begreppet känslobaserad kirurgi. Titeln blev
I huvudet på en känslobaserad kirurg. Feminizing and huminizing surgery.
Ibland infinner sig känslan att trådarna löper ihop. Att man är "uppkopplad", som Jan Cederquist skulle sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar