När Å och jag gör sällskap genom stan brukar hon hoppa upp och ställa sig på pakethållaren och hålla i mina axlar. Det har blivit en praktisk vana.
I Stockholm är man anonym. Jag blir sällan igenkänd och folk verkar inte reagera på min uppenbarelse. Man är ju varken särskilt snygg eller ful, särskilt illa klädd eller påfallande kort eller lång. Och på det hela taget är detta en fördel med Stockholm.
Men det är lite spännande att ett kort ögonblick bryta anonymiteten, känna sig som en kändis.
Alla tittar, de flesta vänder sig om, många ler och några blir upprörda. Det är något med det här "stå-på-pakethållaren-numret" som får alla att reagera. Man hajar till i lunken av konventioner, regler och måsten. Och de flesta, jag kan ha fel, har en uppsyn som säger "varför gör inte vi så där ? ". Vilket är glädjande - i trygghetsnarkomanins hemland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar