Huvudbry

Det är mycket materialsnack bland deltagarna, det hör till, och det brukar jag slå dövörat till. Men nu har de lyckats sätta griller i huvudet på mig. Alla är överens om att man inte klarar sig utan fjädring på åtminstone framgaffeln, jag är den enda som inte har det. Inte här vill säga, det står en dämpad cykel hemma i cykelförrådet på Folkungagatan, men det hjälper inte mycket...

Utmaning

Försöker lära mig av erfarenheten, sa gott det går. En sådan är att man skall vara på sin vakt när allting går som förväntat. Så nu vaktar jag mina prylar, tänker efter en gång till, och håller extra hårt i styret.
YAK - ATTACK är ett cykellopp i Nepal, 12 dagar långt. Idag fick jag en liten hint om vad som väntar oss. Brant, stenigt, och bedövande vackert.
De andra deltagrna verkar ohyggligt starka. Den stora utamningen blir att göra min egen resa, utan jämförelse. Vad kan vara mer mer utmanande ?

Hemtamt

 Katmandu, Nepal. Markligt hur latt det gar att finna sig tillratta ibland, pa vissa platser, i vissa sammanhang. Som om det inte vore forsta gangen, utan bara hemtamt. Det doftar Afrika, men ar lattare med kontakten, man behover inte varja sig. Trafiken ar overkligt hektisk, men koncentrerad, mitt i kaoset kanns det tryggt. Glad att jag har vana.
Har provat cykeln i bergen ovanfor stan, den rullar som den ska.
Att sitta pa fik i ett land man aldrig tidigare varit, jag alskar det .

Saknad

Det går bra att prata vitt och brett om hela världens problem, så länge man har sitt på det torra.
Den tolfte januari förlorade vi vår älskade svärson. Och världen utanför blev ointressant.
Känslan av overklighet och saknad har inte släppt. Men vi kämpar tappert. Påminda om att närhet betyder mest. Tack Gaby, för all vilkorslös kärlek du gav. Du kommer alltid att finnas med oss.

På fredag åker jag till Nepal för att cykla. Jag gläds förstås, men tyngs av ansvaret att vara rädd om mig. Vi behöver varandra.

Blev inte nöjd med gårdagens omskrivning. Bättre nu ?
Litar inte på mig själv ?

Det var stressigt i morse, den hastigt skrivna texten om tillit var full av fel. Bättre nu.

Tillit

Gårdagens Klotet om gemensam konsumtion avslutades med Erik Olesund, en ung göteborgare som f.n läser på Stanford University i Californien. Han lånar ut sin cykel via en tjänst kallad Liquid. Reportern undrar om han kan lita på att få tillbaks den.
Man får göra ett val. Vill jag vara en människa som litar på andra eller vill jag vara en människa som ständigt är skeptisk och misstänksam ? Jag väljer att vara den första personen.
Han får det att låta självklart och okontroversiellt. Men egentligen är det dynamit, som skulle kunna ställa allt på ända.

I fredags berättade Tomas Sjödin i Tankar för dagen ( 4 januari ) om just tillit. Hans exempel, från Göteborg, är alldeles underbart :
En gästande norrman står i bankomatkön. Den gamla damen framför ber om hjälp, nämligen att ta ut fem tusen kronor från hennes konto. Hon lämnar över bankomatkortet och en liten lapp med koden. Mannen tar ut pengarna, ger de tio femhundralapparna till damen, tillsammans med den lappen.
Efteråt är han helt tagen.

Den generöse blir rikligt belönad, och det blir även den som vågar lita på sina medmänniskor.
Sen gäller det att våga ta klivet ut, och inse att detta är tvärtemot rådande system, det kapitalistiska. Som bygger på misstänksamhet, att inte lita  på någon.
Det behövs fler Nina Björk.

Collaborative consumption

Städar upp i en av byrålådorna som svämmar över, åtskilligt går att skiljas ifrån. Det blir bl.a en påse med sladdar och laddare, skall höra om EL-service är intresserade.
Som av en händelse (..) berättar vetenskapsmagasinet Klotet i P1 om "gemensam konsumtion". Det låter förstås fånigt, men jag blir otroligt upprymd. Toolpool, Streetbank, Couchsurfing .. möjligheterna är oändliga, och vinsterna flerfaldiga. Inte bara hållbarare, utan också mer lustfyllt. Att glädja andra triggar våra belöningscentra lika mycket som narkotika, brukar Stefan Einhorn framhålla.
Naturligtvis invänder någon att vi istället förskjuter konsumtionen till andra områden, t.ex flygresor till fjärran länder. Tror inte det blir nettoeffekten om man likt representanterna i programmet drivs av ansvarskänsla och helhetstänkande.

Även myrsteg räknas.
Såg för någon månad sedan att grannparet köper lösnummer av morgontidningen. Så nu lägger jag mitt ex av DN i deras inkast innan jag går till jobbet, med förbehållet att någon debattartikel kan vara utriven... I gengäld får jag massor, bl.a hjälp att vattna potatislandet.

Localize globally

Economics of Happiness har en slogan som lyder localize globally. Tänk globalt, handla lokalt. Jämfört med att tänka lokalt och handla globalt.
Man kan fråga sig vari skillnaden ligger.

Tanken slog mig när jag såg grafiken som illustrerade antalet svenskar som får allmän pension i utlandet. (DN 31 december). I förstone anonym och intetsägande statistik, vid närmare granskning fantasieggande och personligt. Svårt att ta till mig 15813 i Tyskland, 4743 i Spanien, 3749 i USA o.s.v Men i den innersta cirkeln berättas om  1 person i Zambia, 1 i Jemen, 1 i Eritrea, 2 i Irak. Plötsligt ser man människor och inte siffror framför sig. 2 personer i Mozambique - kan det vara Henning Mankell och hans fru ?
Följer cirkeln utåt och försöker avgöra brytpunkten där människorna övergår i siffror. Stannar, inte helt oväntat, på 20 (Peru).

Vi har bara ett jordklot, därför måste vi tänka globalt. Men vi är varelser som har svårt att uppträda hedervärt och engagerat mot fler än de som ryms i flocken.
Däri ligger skillnaden ?

Rädd för religion ?

Birger Schlaug brukar säga att han är troende ateist. Har aldrig riktigt förstått vad han menar med det. Kanske är det att vara nyfiken på andlighet, och samtidigt ta avstånd från religionens anspråk.
Professor Marcus Borg är Jesusforskare från USA, för tillfället på besök i Sverige (SvD). Hans progressiva hållning och sociala patos påminner  om vår egen KG Hammar. Istället för himmel och helvete, synd och förlåtelse lyfter han fram "transformation i detta livet, personligen och politiskt". I en sådan strävan har ingen religion företräde framför någon annan.
Hur skulle du beskriva en sådan transformation ?
Att man förändras från ett liv i självupptagenhet till ett liv i medkänsla, från ett ångestfyllt liv till ett liv i mod och tillit, från egna bekymmer till frihet. Från främlingskap till sammanhang, från blindhet till seende, från att vara sovande till att vakna upp ..

Nina Björk kallar det för en värld " där människan kan gå upprätt ".

Vi kan "demokratiskt" skapa nya lagar och regler för att komma tillrätta med avarterna av den västerländska kulturen. Men en ny religion vore bättre.

Förnöjsamhet

Läste ett intressant OO-inlägg om jämförandets återvändsgränd.

Centralt för Nina Björk är kritiken mot konkurrenstänkandet. Det ständiga tävlandet har blivit en så självklar del av våra liv att vi inte längre förmår att ifrågasätta det, som om det vore en naturlag.

Realist har genom åren varit immun mot jämförandets tyranni. Sent skall jag glömma meningsutbytet från 2009.

Naturligtvis måste man anlägga ett maktperspektiv för att till fullo förstå jämförandets segertåg; några få tjänar mycket på att flertalet aldrig är nöjda.
60 miljarder kronor läggs årligen på reklam i Sverige. Summan är fasansfull, men inger samtidigt förhoppningar. Den visar ju att det krävs grovt artilleri för att ta kol på den förnöjsamhet som flertalet säkert längtar efter.

OO efterlyser en ny världsreligion, med just förnöjsamhet som hörnpelare. Se kommentarerna.
- Ja, varför inte. I förlängningen för det kanske/säkert med sig  även omtanke och omsorg, medkänsla och solidaritet. Om människor, djur, och natur.

Ett brutet löfte

Hurdan är situationen ? Situationen är sådan att kapitalismen har segrat. I vårt land och globalt. Den kan krisa, den kan vara förenad med politisk demokrati eller inte , den kan vara mer naken eller mer tämjd i olika länder. Men som ekonomiskt system har kapitalismen segrat. Alltså seger åt en produktion styrd av vinstmotiv, åt varan och marknaden. Seger åt konkurrensen, åt tävlingen.
Hurdan är människan ? Människan är egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk. Det fält inom vilket inom vilket vår mänsklighet utspelar sig är brett. Inte gränslöst, men brett. Vilka egenskaper en människa utvecklar beror bland annat på hur det samhälle i vilket hon lever är organiserat.
I den här boken har jag försökt att dra linjer mellan det stora och det lilla, mellan ekonomi och mellanmänskliga relationer, mellan politik och känslor, mellan materiella omständigheter och individuella förhållningssätt. Jag har helt enkelt talat om konstruktionen av mänsklighet. För precis som vi konstrueras som män eller kvinnor genom föreställningar, normer, praktiker och handlingar konstrueras vi som människor genom att leva i ett samhälle som anropar oss på vissa sätt och inte på andra, som tar oss i bruk på vissa sätt och inte andra.
När vi idag försöker begripa makten - var den finns, hur den ser ut, hur den arbetar - menar jag att vi måste leta på andra platser än dom som brukar teoretiseras som politiska. Vi måste försöka begripa makten som skapande. Inte primärt av lagar, regler, förordningar och bestämmelser - utan som skapande av oss. Vårt sätt att vara till på. När vi berörs av denna makt erfars den oftast kanske inte som makt. Det är ingen makt som predikar eller förbjuder, snarare modellerar och formar de känslor och beteenden i de riktningar som står i samklang med nuvarande ordning. Det är ingen makt som öppet deklarerar sina önskningar eller kräver disciplin och lydnad, snarare planterar vissa tankemönster i våra psyken.
Det kan handla om en makt som kanaliserar mänskliga drömmar om förändring till konsumtion, som avväpnar utopier genom att förklara allting som inte är som flum och ickerealism, som får oss att inför en mängd olika sorters situationer svara med ett och samma icke - reflekterande fråga ("Vad tjänar jag på det här?"), som när vi ser en medmänniska får oss att se en konkurrent eller ett instrument för vår egen vilja - en makt som får oss att, med Oscar Wildes ord, veta priset på allt inte värdet av något. En makt som på makroplan upprättar marknadslogiken som hegemonisk och som på mikroplan anropar det inom oss som passar denna logik.

Kapitalismen som praktiserat ekonomiskt system behöver inte utgå från att människan är en individuellt vinstmaximerande varelse. Den gör henne sådan. Den gör henne sådan genom sina institutioner, sina praktiker, sin materiella verklighet. Kapitalismen har ingen uttalad människosyn. Den har en praktiserad.
 Kapitalism vilar på konkurrens. När den utspelar sig i ett samhälle - den utspelar sig alltid i ett samhälle - tävlar vara mot vara, företag mot företag, skolelev mot skolelev, arbetstagare mot arbetstagare, land mot land, kommun mot kommun, skola mot skola, sjukhus mot sjukhus, människa mot människa. Vad innebär det att leva i konkurrens ? Att leva ett liv i tävlan ?
Svaret som försvarare av konkurrens som samhällssystem och global ordning ger är att det lockar fram den bästa prestationen ur var och en. När vi tävlar anstränger vi oss till det yttersta att främja vår egen ställning - resultatet av denna individernas kamp för att klara sig själva i konkurrensen blir i slutändan också det bästa för helheten.
Ett annat svar är : Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte en människa i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd.
Och visst, människan är en art dömd att bäva, djuret som vet att hon skall dö; att de hon älskar skall dö. Rädslan har alltid varit och kommer alltid att vara en del av mänsklig existens. Men att skapa ett socialt och ekonomiskt system som ständigt underhåller denna rädsla ? Det måste vara vansinne.
För inte vill vi - egentligen - varandra ont ? Inte älskar vi skadeglädjen mer än glädjen ? Inte mår vi bättre när någon misslyckas än när hon lyckas ? Bara om den andra är ett hot mot mig. Vi gör varandra till varandras hot. Vi gör varandra till fiender. Vi odlar de sämsta sidorna av det vida mänskliga fältet. Inte av illvilja eller ondska. Av systematisk nödvändighet. Av institutionaliserad systematisk nödvändighet.
Om all tid som går till att tävla skulle gå till att samarbeta ? Om våra institutioner såg sådana ut ? Om samhället, som Erich Fromm skriver i Kärlekens konst "fick en sådan konstruktion att människans sällskapliga och älskande natur inte blir husvill i vardagslivet utan blir ett med det"? Människor skulle fortfarande vara illvilliga, egoistiska, giriga, empatiska, solidariska. Men vi skulle odla det senare istället för det tidigare.
Så ser min utopi ut. Och vet ni, jag tänker bära den utopin med stolthet.

"Någonting saknas". Så lyder en mening i dramatikern Bertold Brechts Staden Mahagonnys uppgång och fall. Ernst Bloch beskriver i en essä de orden som en utopisk impuls, som "en av de mest djupsinniga meningar som som Brecht någonsin skrev, och den består av två ord ". Två ord som på samma gång beskriver längtan och brist.
Någonting saknas. Det är inte godheten som saknas. Den finns, vi ser den varje dag, i det stora, i det lilla. Snälla människor, människor som gör gott. Det är inte kärlek som saknas. Det finns ingen som motsäger sig kärlek. Alla vill den. I detta finns ingen fiende.
Det som saknas är ett system som i sina institutioner fångar upp och underhåller denna godhet och denna kärlek. Som formar, puttar och konstruerar människan i denna riktning och inte i dess motsats. Som låter människan vara människans vän. Vi måste helt få ihop individ - och systemnivå.
Därför tror jag att följande kan vara en riktning för politiskt tänkande: Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan - om du med Immanuel Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag - så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.
Jag ska ge exempel på båda. Hanne Kjöller polemiserar i sin I huvudet på en mamma mot författaren och frilansjournalisten Katarina Bjärvalls bok Vill ha mer, som kritiskt beskriver den tidspress många barnfamiljer lever med till följd av av höga konsumtionskrav. Kjöller skriver att hon håller med om att vi lever i ett konsumtionssamhälle där vi "översköljs av budskap som ska få oss att konsumera mera och att längta efter det vi inte har - och kanske ofta inte heller behöver. Men att näringsidkarna vill få oss att köpa platt-teve och göra om fullt fungerande kök är ju inte liktydigt med att vi måste göra det." Kjöller menar att "vi kan välja att lägga mer tid på barnen och oss själva och mindre tid på konsumtion. Att det finns ett kommersiellt tryck betyder inte att det inte finns ett val."
Naturligtvis har Kjöller rätt. Var och en av oss kan välja både att konsumera mindre och att, som hon också pläderar för, arbeta mindre. Säg att vi gjorde det, att många gjorde det. Säg att inte bara du eller jag utan flertalet verkligen avstod från det vi "kanske ofta inte heller behöver". Jag kan redan se de svarta rubrikerna: hushållens konsumtion faller drastiskt, tillväxten minskar, ekonomin växer inte, Sverige hamnar på efterkälken i den internationella konkurrensen, börsen rasar, oro, kris. Ekonomerna och politikerna skulle lägga sina pannor i djupa veck och febrilt fråga sig "Hur ska vi få igång efterfrågan, hur skall vi få hjulen att snurra igen?" Den stress i vardagslivet, den känslan av att vara jagad av tusen krav från både arbets- och familjeliv som alltfler vittnar om - och som bettskenorna, utmattningsdepressionerna och sjukskrivningarna är uttryck för - skulle kunna kunna minska om vi arbetade mindre och var mindre intresserade av penningen och konsumtionens belöningar. Men detta vore en lösning enbart på individnivå - på samhällelig nivå vore samma lösning förödande. Det som vore gott på på ett individuellt plan vore ont på ett gemensamt. Alltså: systemfel.
Och nu till det motsatta förhållandet. Vi brukar uppfatta girighet - att alltid vilja ha mer hur mycket man än har - som en dålig egenskap hos en människa. Vi brukar se själviskhet och hänsynslöshet som någonting negativt. Vi brukar inte uppskatta människor som går fram som ångvältar utan att bry sig om vad deras eget projekt åsamkar dem de har omkring sig. I ett ekonomiskt system byggt på konkurrens och tillväxt förvandlas dock detta till goda egenskaper. Systemet skulle överhuvudtaget inte existera om det inte ständigt strävade efter mer oavsett hur mycket det redan har - detta ingår ju i själva definitionen på framgångsrika företag och på ett kapitalistiska samhällen: deras ekonomi växer. Systemet kan inte fråga sig hur andra - andra företag, andra länder, andra arbetare - drabbas av dess egna handlingar. Alltså: systemfel.

Någonting saknas. Det är inte tanken på rättvisa som saknas. "Alla människors lika värde". Fastslaget av FN, inskrivet i den svenska läroplanen för grundskolan, omhuldad av alla politiker i Sverige, grunden för vår demokrati. Så tanken finns där. Idealet finns där. Det är verkligheten som fattas. Det är ett löfte som brutits.
För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt. Det innebär att att det utopiska inte är en riktning enbart mot framtiden. Det är inte det radikalt nya, det aldrig tidigare tänkta. Det utopiska är gårdag, dag och morgondag i ett. Utopin får sin kraft från ett gammalt löfte som har givits men brutits, från en utopi som har drömts länge men inte blivit verklig. Det utopiska tänkandet handlar om att de drömmar som gårdagen inte tillät bli verklighet fortsätter att ropa på oss, fortsätter att kräva sin röst.
Det är i ekot av döda människors berättigade drömmar som vi som ännu lever tar till orda och säger: Detta är även vår dröm.
Att bära drömmarna vidare, att kämpa för deras överlevnad och för en morgondag som gör dem levande i handling, är att delta i ett samtal, i en kamp, över tid, över generationer.

Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar "OMÖJLIGT". Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma - mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu - vad är omöjligt om inte det ? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när det säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.

(Sista kapitlet ur Lycklig i alla sina dagar, av Nina Björk)

Lappa - laga

Varje gång jag skruvade av locket till oljeflaskan följde pipen med, så det blev svårt att inte hälla ut hela innehållet över kedjan.
I mitt tidigare (??) slit - och slängliv hade det snabbt blivit en ny flaska. Nu kom istället epoxylimmet till heders.

Det mesta går att lappa och laga.
Vilket  hotar tillväxten.
Vilket vore bra ?

Anders Carlberg

Mycket på den här sidan har handlat om mod, att våga stå upp för det man tror på, i ord och handling. Det är få som mäktar med, Anders Carlberg gjorde det. Ett föredöme, som nu är död.
Fryshuset var en enastående skapelse. Byggt på tron att inte döma. Alla kan - om man får en ärlig chans.

Not guilty

                                    Fåfängan - Södermalm - Stockholm

Kvitter

Spratt till i morse, när jag hörde fåglarna kvittra.
Det går an att dras till allvar och mörker, men nu längtar även jag efter ljus. Svårmodet har sina begränsningar ..

" De första stegen "

                                   ( Karl Hultström, 1942 , S.t Paulsgatan) 
                                                       Det första fotstegets moder ..

Gilla

Köpstopp, omställning, slit och släng ..
På 80 talet isolerade vi radhusgaraget med frigolit (det blev en barnkammare), och 70-talstapeterna gömdes bakom glada pastellfärger. Det som blev över fick tjäna som konstnärsmaterial.
Ett av alstren hänger nu i badrummet. Jag gillar den, fortfarande.

GOTT NYTT ÅR !

Gatorna är fulla av splitter på nyårsdagen, idag blev det två punkteringar i tät följd.
Men det är bara att klistra på nya laglappar, något annat kan man inte göra. Att lämna cykeln hemma känns inte som ett alternativ.

2013 skrämmer. Men det går nog över..

Tro, hopp och kärlek

                         Julen är mycket mat och många paket. För oss.
                         Till slut hamnar alla snöflingor på rätt plats ? Hoppas det.
                         GOD JUL !

Vår känsla för rättvisa

Får väl nästan be om ursäkt för alla P1- inspirerade inlägg det här dygnet ..
Men kan inte motstå att rekommendera dagens " Kropp och själ " - "Sinne för rättvisa ".
Hur man än vänder och vrider på det - vi har ett djupt nedlagd behov av att dela lika.
Och omvänt, när vi inte gör det så handlar vi emot vår innersta vilja ?
Intressant synpunkt i slutet av programmet, att när den som har det sämre ställt delar med sig till den som har det bättre, då mår båda sämre. Kan de blir mer övertygande ?

Hur skall man sen förklara att vi obekymrat kan promenera förbi tiggaren med fullproppade kassar ?

Jekyll och Hyde ?

Lyssnar på delar av lördagsintervjun med Fredrik Reinfeldt. Tomas Ramberg är inte att leka med, men att FR skulle bli svarslös finns inte på kartan, svaren kommer som rinnande vatten. Det blir en tävlan i att vara snabb och påläst, och självklart slutar matchen oavgjort.
Men var finns känslan, var finns värderingarna, var finns det mänskliga i all sifferexercis ?

Kan LYSSNA hur många gånger som helst på det HÄR klippet från moderaternas partistämma. Är det ett påhitt av en duktig imitatör ? Nej, knappast. En flirt med miljöpartiet ? Ja, det kan det vara.
Men det skulle också kunna vara vad Fredrik Reinfeldt innerst inne tänker.

All erfarenhet, och mycket vetenskap, säger att en och samma människa kan vara höjden av godhet och höjden av ondska. Och alla vet att vi som människor har ett oändligt socialt behov, dvs ett behov av att att anpassa oss till gruppen och att bli bekräftade. Därför är det fullt möjligt att Fredrik Reinfeldt fortsätter att köra sin (meningslösa) sifferexercis och samtidigt inser att det han strider för är kvalificerat vansinne.
Den dag "vi" är tillräckligt många som slutar att springa i konkurrens - och jämförelsehjulet kommer FR med glädje att upprepa vad han sa på stämman ?

C på nytt ? (2)

Centerns förslag om fri invandring kan, som allting annat, uppfattas på olika sätt.
Här är tvenne tolkningar, av två som brukar tolka lika :
Fria Tidningen
Birger Schlaug

Är det förslaget, avsikten eller avsändaren som skall bedömmas ??

Den gångna veckan har vi brottats med kulturkrockar på jobbet. Ett paradis för den främlingsfientlige, en utmaning för multi-kultin.
Är man sjuk och rädd ställs allting på sin spets.
Nöjd med min övertygelse, och den här gången även med insatsen.

Möjliga samtal

I ett ofantligt brus av möjligheter är det ofta slumpen som avgör vad man hör och ser.
Istället för att läsa tidningen slog jag på P1. Och hamnade mitt i ett "möjligt samtal ", mellan Simone de Beauvoir och en tänkt väninna. Tio minuter radiopjäs, som ringar in ett sekel av uppror.
Författare Nina Björk.
Tack slumpen !

                                                 
                                                    Möjliga samtal - kl 08.50

Att välja

Man väljer själv hur man skall reagera ? Över samma sak kan jag bli antingen förbannad, upprörd, full i skratt eller ledsen.

I adventspresent fick jag en kalender med trisslotter. Det är spännande varje morgon. Och på något märkligt sätt är jag nära att vinna hela tiden.
Så är det förstås inte, utan triss-makarna får det att se ut så. Varje lott innehåller ett flertal "två-av-samma", väldigt ofta är det högsta vinsten 100.000. Men den delas bara ut 6 gånger, av totalt 1.636 986 vinster. Och ändå får jag intryck av det är nära, hela tiden.

Den här gången väljer jag att bli full i skratt.
Men för det mesta väljer jag att bli upprörd och förbannad, över all världens lurendrejerier.

Midvinter

Midvinternatt. Nu blir det inte mörkare, utan bara ljusare.
Mörka stunder, ljusare tider - orden är onekligen värdeladdade.
Vi behöver ljuset för att må bra, ingen tycks mena att mörkret främjar hälsan.
Vi kan uppskatta ensamhet, stillhet, och lugn och ro. Men inte mörker.
Håll i alla fall med om att midvinternatten kan vara hisnande vacker.
BILD: Cykelväg på Ingarö.

C på nytt ?

Centerpartiet snickrar på ett nytt partiprogram. Bl.a förordas fri invandring (sic).
Alla har ställt sig oförstående.

Om en idé inte verkar bisarr till att börja med,
så är den ingenting att hoppas på.
Niels Bohr

Kanske dags att plocka ner Centerpartiets Valpraktika (1994) från hyllan ?
I den kan man bl.a läsa Anekdot för sänkande av arbetsmoralen.

Små bekymmer

Krockade med bilen vid Sickla stormarknad i helgen. Mycket känslor, en del att fundera över, och goda möjligheter att tillämpa sina rättesnören ?

Det var ont om platser i julruschen, och istället för att cirkulera runt  ställde jag upp mig och inväntade att någon skulle lämna sin plats. Efter fem minuter kom tillfället. En annan parkeringssökande bil passerar då det utkörande fordonet och stannar. Jag rullar framåt och börjar svänga in mot den tomma rutan, samtidigt börjar den andra aspiranten att backa in mot samma plats. - Nej du, den här platsen är min ! Jag stannar när jag märker att han inte slutar backa, och börjar tuta. Men han fortsätter, och min vänstra främre flygel skrapar i hans vänstra sida.
Polisen avböjde per telefon att delta i vår förhandling. Om jag kört in i honom eller om han backat in i mig lyckades vi  inte bli överens om. Den nöten får försäkringsbolagen knäcka.

Glad att jag behöll lugnet. Skall inte överdriva, men det kändes faktiskt som om de dagliga funderingarna på världens orättvisor hjälpte mig att hålla distansen. Naturligtvis kommer jag att lägga fram min uppfattning, men knappast gräma mig om den här motståndaren är flinkare än jag på att blidka domarna. Man skall ju välja sina strider ..

Var god dröj kvar ..

Har varit utan mobiltelefon en vecka. Ingen abstinens, ingen saknad, snarare befrielse. Men inte så uppskattat av andra.
Nu är jag på banan igen.

Att gå sin egen väg utan att hamna utanför - inte så lätt.

Förlorare

Igår såg jag två dokumenetärer utifrån. Den ena om matsvinnet, den andra om Lance Armstrong. Båda var tänkvärda och sorgliga. Och kanske kan man säga att båda handlade om skygglappar.
Lance Armstrong var besatt av att vinna Tour de France, i den rika västvärlden är vi besatta av vår materiella standard. Den som är besatt skyr inga medel, och glömmer världen utanför. För Armstrong blev det självklart att droga sig, västvärlden ratar krokiga morötter och bananer med små skönhetsfläckar, allt för perfektionen. Målen helgar medlen.
Det var märkligt att höra Armstrong, hur han kunde ljuga så obesvärat, och med sådan övertygelse. Detsamma kanske gäller oss som slänger en tredjedel av maten, samtidigt som en miljard människor går hungriga. Skygglapparna fungerar.

Men i slutändan är alla förlorare ?

Fuskaren
Slöseriet
Goodbye Lance

Ge inte upp ?

Den gamla mountainbiken, igen ..
På väg till bio i går kväll ville bakhjulet inte riktigt snurra fritt. Det var väl snön som kilade in sig ? Väl framme blev jag varse att hela bakpartiet var löst. Idag kunde jag konstatera att ramen var helt av på tre ställen. Min kompis smeden, granne med Wasavarvet, skakade på huvudet.
Med tanke på hur kär hon är mig så känns det öförlåtligt att jag inte inte kom iväg i höstas. Nu skall det mycket till ..
Tveklöst uppför jag mig av och till som strutsen. Men det kanske man kan säga om hela mänskligheten ?

Blomman i fönstret har jag i alla fall tagit väl hand om.
Och "Hildur" mår prima.

Kärlek

                                              Väl värd alla utmärkelser !

Easy ?

                                  I have been to Kebera, Nairobi.
                                  Impressed by their enthusiasm,
                                  in middle of the poverty.
                                  But is it really this easy ?

Julsaga

                       Den HÄR sagan kan man läsa många gånger.

Ensam på vintern

                                         Känner mig större på vintern
                                         Det är jag rätt ensam om

Larmet går

                                                        Исправить звук!

Rövspark

Onkel O brukar hävda att det ofta behövs en "rövspark" för att man skall göra det man bör. Att vi inte kommer till skott kan ha olika anledningar, men det ska man inte fördjupa sig i. Utan istället tacksamt låta sig sparkas över kanten.
Igår såg jag ytterligare en dokumentär  om vår vedervärdiga kötthantering (Älskade kött). En spark som borde få vem som helst att  ändra livsstil, och bli vegetarian ? Eller åtminstone en medveten köttätare. För miljön. För klimatet. För djuren. För hälsan. För hedern.
Den livfulle, fransktalande bonden, som guidar oss genom vansinnet, är kunnig, arg och förtvivlad, och ändå hoppingivande . Dame Jane Godall, som vigt sitt liv åt shimpanser, bidrar med det djupaste allvaret och bestörtningen. Åtskilliga, bl.a från Afrika, försöker förtvivlat förklara det orimliga med industriell djurhantering, och värdet av att leva i symbios med djuren.

Tagen gick ner i garaget, satte mig i bilen, åkte till landet, skottade mig fram till det kalla sommarhuset, rökte en pipa, backade ut genom drivorna, körde ner i ett dike, satt ohjälpligt fast, grannarna sov, kröp ner i en sovsäck, märkligt obekymrad. På morgonen fick jag hjälp av snälla människor, anlände till jobbet två timmar sen, efter ännu ett missöde som jag inte vill vara utan.
Nästa dikeskörning  blir en "rövspark" ?

Att stå emot

Riktiga kockar brukar ha en uppsättning knivar för olika ändamål, alltid nyslipade.
Jag har också några olika knivar, men har kommit fram till att den stora tandade brödkniven, som aldrig behöver slipas, klarar det mesta. Men så är jag heller ingen riktig kock.
En gång besökte jag  professor Maruyama i Tokyo, Japans mest beryktade magcancerkirurg. Hans yngre adepter dissekerade med hjälp av diatermi och ultracision och andra nymodigheter, men själv höll han fast vid saxen. En gigantisk sax, säkert 30 cm, med vilken han kunde frilägga minsta struktur. Det var en fröjd att skåda.
Det går rätt bra med gamla telefoner, kameror, cyklar och skidor också. Men det gäller att stå emot.

Mer moralism

Framför Akademibokhandeln vid Sergels torg ligger ett berg av säckar med vinterkläder som stockholmarna skänkt under dagen. Helt fantastiskt !
Tanken slog mig, vad gör mina tröjor för skillnad, kan jag inte lika gärna behålla dom ?
Väldigt snabbt (skönt ..) blev svaret nej. Det är väl precis den frestelsen/den ursäkten - att mitt bidrag är för litet för att betyda något - som det gäller att motstå/ta kol på.
I kväll ska kläderna transporteras till lagret i Bromma, gås igenom och sorteras, och sedan tillbaks till samma plats för att delas ut i morgon kväll… Ringer, utan framgång, några samtal och vädjar till Kulturhuset att upplåta något utrymme för kort förvaring och sortering. Det kan vi inte ta på oss. 
En annan gång kanske ? När det blivit riktigt inne att ställa upp på varandra ?

Till var och en ..

Ombuden på klimatkonferensen är utskickade för att i första hand bevaka det egna landets intressen, snarare än jordens framtida klimat. Statsministerns dom vid hemkomsten betyder mer än den som kommer att fällas av kommande generationer.
Samma tanke återkommer ständigt. Det är VI själva som måste ta ansvar, och hjälpa de stackars (?) politikerna att våga mer.
Om JAG tycker det är fel och orättvist att VI som belastar klimatet mest också är DE som kommer lindrigast undan så är det MIN skyldighet att ändra MITT beteende. Även om det svider.

Med anledning av den kalla vintern har Soppkök Stockholm idag en insamling av varma kläder på Sergels torg.
Går in garderoben och vittjar mitt överflöd. Och drabbas direkt av problemets kärna. Att offra sig. Jag tycker om alla mina tröjor, några har t.o.m sin speciella historia. Detta skall vägas mot att andra kan tvingas att tillbringa iskalla nätter utan tak och värme.
Lägger ner min favoritflies och en kär tröja med luva i ryggsäcken och cyklar ner till plattan.
En droppe i havet, men någonstans måste vägen från ord till handling börja.
Till var och en efter behov, från var och en efter förmåga ?

Vinteröde (4)

I natt kröp termometern ytterligare några grader ner, och isen i Hammarby sjö breder ut sig.
I morse hade isen lagt sig i nästan hela viken, och vi kunde konstatera att mälarungdomarna var ute i sista sekund. Idag hade de ohjälpligt suttit fast i isen.

Nästan oundvikligt att inte dra paralleller…
Läser i DN att klimatansvariga politker fortsätter att skjuta problemet framför sig. Kyotoavtalet, som knappast räcker för att få oss på en hållbar kurs, förlängs till 2020. Och alla håller tummarna att vi då inte sitter "ohjälpligt fast", utan fortfarande kan ta oss ut på fritt vatten.

Vinteröde (3)

Igår förmiddag spände vi på skidorna för att ta en tur i det sagolika vintervädret.

Döm om vår glädje och förvåning, när vi såg att den övergivna segelbåten var befolkad. De bägge ungdomarna hade återvänt och skottat av snön från däck och sittbrunn, och skulle fullborda höstseglatsen in i Mälaren. Grannen kunde senare berätta att de satt segel ,motorn startade väl inte, med sikte mot Skanstull. Det måste ha varit en mycket speciell seglats.

Vinteröde (2)

Vi har blivit allt mer bekymrade över segelbåten som ligger kvar i Hammarby sjö.
- Är det inte dags att ringa polisen, eller fritidsförvaltningen ?
- Ja, men det har säkert någon annan som redan gjort.
- Ja, troligen ..
- Eller också tänker alla som vi, att någon annan ..
- Ungefär som en massa andra frågor, någon annan får ta första steget ?
- Ja precis. På måndag ringer vi !
- Ja, det gör vi !

Du är min man

                                                 Du måste tro på mig ..

Dublett

Så spelade tillfälligheterna ett spratt igen.

Läser varje dag några sidor ur Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar .. Vill inte att den skall ta slut för fort, vill så gärna vistas i den där totala samsynen så länge det går. Sen tar frustrationen vid..

Medan jag satt där med boken igår eftermiddag så trillade det ner ett paket från brevinkastet i  hallen. I det tjocka kuvertet låg uppenbarligen en bok, inte hade jag väl beställt något ?
Döm om min förvåning när jag ser att det är ännu ett exemplar av Nina Björk. Inuti låg en vänlig hälsning från storkusinen, som hoppades på snart återseende. Boken hade han köpt enkom till mig på mässan i september, med hälsningar från författarinnan själv.
Jag blev rörd, nästan lite tårögd.

Vissa människor skall man inte tappa kontakten med.

Saknad

Killarna på Shell-macken och killarna på Björknäs Varf påminner om varandra.

För några månader sedan fattades beslut om ny Skurubro, som med stor sannolikhet kommer att gå där varvet nu ligger. Jag trodde Kjelle och Hasse skulle vara otröstliga. Men dom gick i samma lunk, drack kaffe klockan tre, och såg inte särskilt ledsna ut över att deras livsverk kanske skulle jämnas med marken.
I helgen fick jag veta att Shell tänker inrätta en obemannad tankstation nedanför mig på Folkungagatan. Ett cyniskt och omänskligt beslut kan jag tycka. Macken, en av de sista med betjäning (dvs man får hjälp att tanka m.m) har drivits sedan 1962 av samma familj. Idag trodde jag att Owe, Peter och Anders skulle var otröstliga. Men dom var lika glada och hjälpsamma som vanligt, övertygade om att livet  går vidare.

Är det bara jag som biter mig fast, och har svårt att skiljas ?

Vi i femman

Naturligtvis är det glädjande när kritiken kommer "inifrån". Och naturligtvis är det Andreas Cervenka som levererar, igen. Med ännu en sågning av ett vansinnigt ekonomiskt system. I Svenska Dagbladet !
HÄR
Hur svårt kan det vara ? Cervenka föreslår att vi skickar femte-klassare till nästa klimatmöte. Säkert en bra idé. För vad som saknas är inte mer kunskap, djupsinnighet och list, utan just barnets ofördärvade klarsyn. Typ kejsarens nya kläder ..

Vinteröde

För några veckor sedan klev ett yngre par i land från den här segelbåten. Sen har vi inte sett dom, båten är lämnad åt sitt vinteröde.
Undrar vad som hänt. Någon som vet ?