Tankar för dagen

Mer än, ett med
KG Hammar sammanfattar mystik, på 5 minuter.
Tack

P1

Sista skörden

Ser nästan aldrig på TV, men ikväll råkade jag. 

För att ännu en gång bli påmind om vår vettlösa livsstil. 

SVT

Enskede gård

Ewa går kurs och får hjälp att renovera vår gamla fåtölj från 1800-talet, som min farfars mor "ammat alla barnen åtta barnen i". Blev nyfiken och tittade förbi, verkstaden låg i en vacker länga tillhörande Enskede gård.
På gårdsplanen stod en man vid sidan av sin bil med en batteriladdare och några kablar i handen, han såg väldigt bekymrad ut och frågade om jag kunde något om bilar, hans (bil) startade nämligen inte efter vintern, kanske borde han tagit in batteriet över vintern, ja kanske det höll jag med, möjligen var den här laddaren inte heller något att lita på, men det vore nog bättre, föreslog jag, (som inte kan något om bilar men som ändå fick en känsla av att här hade jag att göra med någon som faktiskt kunde ännu mindre), om han hade startkablar och någon vänlig granne med bil, det visade sig finnas både kablar och god granne, så nu fick jag löpa linan ut och spela experten som visste hur kablarna skulle kopplas mellan polerna och i vilken ordning, de bägge bilägarna såg vettförskrämda ut, kanske trodde de att vi allihop skulle flyga i luften, själv behöll jag lugnet och kände mig lycklig när bilen gick igång på första försöket utan vare sig explosioner eller kortslutning, för att riktigt hålla liv i och dra ut på den behagliga känslan höll jag en längre (påhittad) utläggning om exakt hur länge han nu var tvungen att köra utan att stänga av motorn för att batteriet skulle bli laddat (jag pekade på något  under huven som skulle kunna vara generatorn), om han trots allt var tvungen att stanna så gör man lämpligen det i ett nedförslut, så att bilen kan rullas ingång genom att man lägger i tvåan och långsamt släpper .. aldrig någonsin har jag väl låtit lika grötmyndig som igår. Men det kändes bra. Och alla var nöjda.

Inför våra ögon (2), på riktigt (7)

Vill så gärna begripa varför somligt som vi har inför våra ögon blir på riktigt och tas på allvar, medan annat viftas bort och nästan blir på låtsas, varför vi ena stunden är så solidariska, och nästa stund så likgiltiga.
David Jonstad har skrivit boken Jordad. Enklare liv i kollapsen skugga. Den besvarar kanske inte de där svåra frågorna. Men man får en del ledtrådar.


Som vanligt omger sig civilisationen med myter som behöver avslöjas som just sådana.
Slår man upp en valfri lärobok i ekonomi finns där en berättelse om hur marknader och pengar har uppstått. Det varierar något från bok till bok men i korthet lyder det så här. Från början idkade folk byteshandel med varandra, men det var så himla krångligt så då uppfann de pengar.
..
Det låter rimligt men problemet med de här berättelserna är att de är påhittade, tagna ur fantasin. Det finns inga belägg för att det är så det har gått till. Berättelsen har uppfunnits, från börja av Adam Smith, för att den tjänade ett särskilt syfte : den fick vårt ekonomiska system att framstå som logiskt och närmast naturgivet. Det är därför denna berättelse fortsätter att berättas om och om igen trots att antropologerna sedan länge har avslöjat den som falsk. " Inget enda exempel på renodlad bytesekonomi har någonsin beskrivits, än mindre hur pengar har uppstått ur ett sådant system; hela den tillgängliga etnografin tyder på att något sådant aldrig har existerat, skriver antropologen Caroline Humphrey i ett av de mest betydande vetenskapliga arbetena om byteshandel.
Antrolpologi-professorn David Graeber begår mer eller mindre lustmord på denna och flera andra ekonomiska myter i sin storslagna bok Skuld, de första 5000 åren.
..
I gåvoekonomin - det som har varit den gängse ordningen i så gott som alla samhällen innan marknadsekonomin intåg - består de ekonomiska relationer människor emellan av en massa små och stora skulder till höger och vänster. Hur man håller reda på dessa kan variera, men det gemensamma med denna ordning är att de bildar ett socialt kitt. Skulderna bygger upp ett ömsesidigt beroende där alla måste vara beredda att avvara till andra och samtidigt säkra på att de själva kan få om det är något de skulle behöva. En gåvoekonomi betyder inte att folk ger bort presenter till varandra stup i kvarten, utan att utbytet av varor och tjänster  följer komplexa sociala konventioner som gör pengar överflödiga.
Marknadsekonomier och pengar har alltså inte uppstått spontant därför att byteshandel har ansetts krångligt. Så vad är då dess ursprung ? Återigen talar verkligheten emot den etablerade uppfattningen. Pengar i form av mynt tycks ha uppstått i imperier som brottas med svårigheterna att försörja sina stora arméer.
Att hålla en arme på tiotusentals man med mat och andra förnödenheter var oerhört kostsamt, så imperiernas härskare kom på den listiga idén att prägla mynt. Om man betalade soldaterna med dessa mynt och samtidigt krävde av befolkningen att avlägga skatt i form av samma mynt löstes arméförsörjningen i ett svep. För att komma över mynten var nämligen varje hushåll tvunget att sälja sådant som soldaterna behövde. Marknaden var ett faktum och staten dess skapare. Så var det med den ideologiska motsättningen mellan marknad och stat. Historien visar att att dessa två har tjänat varandra i syfte att överföra det som produceras på marken, från bönder och arbetare till mellanhänder, byråkrater och överhet.
..
Den ryske anarkisten och naturforskaren Peter Kropotkin lanserade i slutet av 1800-talet sin teori om mutual aid - inbördes hjälp. Med åtskilliga exempel från såväl historien som samtiden pekade Kropotkin på hur människan - genom sin samarbetspräglade evolution - har en inneboende beredskap att bistå sin nästa. Inte beroende på kärlek eller ens sympati, " utan på en kanske enbart instinktiv känsla av mänsklig solidaritet; på ett omedvetet erkännande av den nytta varje människa har av inbördes-hjälp-principen; på att den individuella lyckan är så beroende av allas lycka; och på den känsla av rättvisa och jämlikhet som gör att jag anser att andra människor ska ha samma rättigheter som jag själv. "
Det är förmodligen denna instinktiva känsla som förklarar att någon form av gåvoekonomi har blivit den oundvikliga och spontana resultatet när småskaliga och jordbundna  samhällen har utvecklats oberoende av varandra över hela jordklotet. Vare sig det handlar om svenska bondbyar, inuiter på Grönland eller nambikwara-folket i Amazonas har den lokala ekonomin styrts av principen " av var och efter förmåga, åt var och en efter behov". Den princip som helt och hållet präglar jägar-samlar-grupperna med sin långtgående jämlikhet.
Vi skulle kunna kalla denna denna princip när det gäller mänskligt samarbete för en sorts primitiv kommunism, eller en ur-kommunism. Ordet kommunism kommer från latinets communis som betyder universell eller gemensam. Vi har alltså att göra med en universell gemenskap. Att fördela saker utifrån principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är naturligt när det gäller mänskligt samspel eftersom det är så effektivt. Inom familjer gäller det normalt i alla situationer men, som David Graeber påpekar, nästan alla som samarbetar om något gemensamt projekt följer principen i viss mån. Om en arbetare håller på att laga en trasig vattenledning och säger: "Räck mig skiftnyckeln" skulle hans medarbetare i allmänhet inte svara "och var får jag för det" ens om de arbetade på Exxon-Mobil, Burger King eller Goldman Sachs. "Om man verkligen är intresserad av att få någonting gjort så är det mest effektiva sättet självklart att fördela uppgifterna efter förmåga och ge människor vad de behöver för att utföra dem" skriver Graeber.
Detta förklarar varför människor vid stora katastrofer som översvämningar, strömavbrott eller skogsbränder tenderar att återgå till någon form av urkommunism. Det finns åtskilliga berättelser om hur främlingar blir som bröder och systrar med varandra när katastrofen slår till. Hur folk generöst delar med sig av vad de har och öppnar sina dörrar för andra. Att i en sådan situation kräva pengar för att hjälpa någon annan skulle framstå som både absurt och omänskligt.
..
Nu ska det sägas att människans natur består av många olika drifter, både sympatiska och osympatiska, och det är knappast så att det alltid är de goda sidorna som kommer fram när samhällsordningen skakas om.  Frågan är istället vad som gör att de är de solidariska och jämlikhetssträvande sidorna hos oss som triggas i en viss situation.
En gemensam upplevelse av nöd verkar bidra. Något som också ger skjuts till våra generösa sidor är att vi producerar eller förfogar över något som tillgodoser andra människors behov. Som producent, i vid bemärkelse, har man något att ge. Till skillnad mot när man är reducerad till endast konsument. Att ha något som andra behöver  innebär att man upphäver den känsla av brist som konsumtionssamhället skapar, och därmed också känslan av konkurrens och och egoism. Exempelvis verkar de flesta som börjar odla mat - jag själv inklusive - särskilt vid höstskörden drabbas av en stark vilja att dela med sig.
På landsbygden är det inte ovanligt att delar av den gamla gåvoekonomin lever kvar. Långt från städernas utbredda service är människor mer utlämnade till varandra. Vetskapen om detta föder inte sällan en generositet och solidaritet som är ovanlig i staden. Det är också min erfarenhet av livet på landsbygden. Många gånger har jag förvånats över hur självklart grannar delar med sig saker eller av sin tid, och vid andra tillfällen lika självklart tagit emot hjälp utan att några större åthävor i form av överdrivet tackande och löften om gentjänster. När människor känner tillit till varandra är de beredda att bistå med mycket utan att pengar behöver blandas in. Också utan krav på motprestation, men väl medvetna om att de själva kommer att kunna få hjälp vid senare tillfällen.
Gåvoekonomin tycks ligga i våra gener. Och frågan är i så fall vad händer när marknadsekonomin ger vika och med den konkurrensen, individualismen och pengadyrkan ? I Grekland, t.ex har en krympande välfärdsstat inte bara inneburit nöd och misär, det har också skapat ett större engagemang och ökad delaktighet i samhället, där människor hjälper varandra med allt möjligt som utbildning, mat, mediciner, juridisk rådgivning och sjukvård.
..
Historien ger vägledning men i ett framtida samhälle med en mer jordad ekonomi finns förhoppningsvis också det som skiljer sig mot livet förr. Något bondeparadis har aldrig existerat. Många sociala värderingar och attityder från förr vill vi inte ha tillbaka; den kvävande sociala kontrollen, begränsningen i folks rörelsefrihet, okunskap på många områden, vidskepligheten, kvinnors underordning, gudsfruktan, moralkonservatismen och auktoritetstron. För att ta några exempel. Inget av detta behöver följa med in i framtiden.
..
Förhoppningsvis kan vi enas om att den konkurrens som den råa konsumtionskapitalismen odlar varken gagnar oss själva eller samhället i stort. När vi gör oss mindre beroende av detta system blir det lättare att se varandra. Då kan vi odla våra solidariska gener, då kan vi förstå att vi inte är individualister. Då kan det politiska mottot istället för "what´s in for me" istället skrivas "what´s in it for us".
..
Till slut är det på riktigt. Att komma hem är numera att rulla upp för grusvägen till vår gård i södra Dalarna. Lantlivet är inte längre på prov. Nu bor vi här.
..

Inför våra ögon

Inför våra ögon utspelar sig just nu den mest storslagna kollapsen någonsin. Den unga hetsporren vi kallar den industriella civilisationen är bara ett par hundra år gammal och kommer knappast att stå på benen särskilt länge till. Men självförtroendet är det inget fel på. Trots ett minst sagt vacklande hälsotillstånd slår den sig för bröstet, och basunerar ut att den är starkare än någonsin, att det inte finns något som rår på den . " Kom klimatförändringar ! Kom bidöd och antibiotikaresistens ! Kom sinande resurser, sabbade ekosystem och en skuldbörda av kosmiska proportioner ! Allt är under kontroll. Det behövs bara lite ny teknik, smartare konsumtion, och att tillväxten ökar".
Roms kejsare sa ungefär samma sak när deras samhällsbygge knakade i fogarna. De utlovade en ny storhetstid, tryckte nya pengar, anställde fler soldater, och utökade matransonerna med fläskkött och vin.
...

David Jonstad,  ur Jordad

på riktigt (6)

Läser Sofia Lilly Jönsson i SvD om förlåtelse. Vem kan förlåtas, vem kan förlåta ? Hon menar att vi avskärmat oss från den kunskap religionen sitter inne med. Så är det nog, i världens mest sekulariserade land.
Jag har själv avskärmat mig, och därför får jag i likhet med andra vilsna lita till mitt eget hemmabygge. Som kanske är mer influerat av religion än jag anar ?

I alla lägen vill jag hellre förlåta än inte förlåta. Ibland känns det omöjligt, men den känslan går nästan alltid över, med tiden, när ilskan lagt sig, när jag förmår uppfatta mer än mitt eget perspektiv. Att försöka förlåta innan tiden är mogen, eller till och med låtsas förlåta, är meningslöst.
Det som hände i fredags ställer det här på sin spets. Skulle jag någonsin kunna förlåta den som med avsikt kört över mitt barn ? Troligen inte.

Det handlar, som jag ser det, om ånger. Att inte kunna förlåta den som verkligen ångrar sig känns fundamentalt fel. Jag kanske inte klarar av det, men det är min högsta önskan. Att förlåta den som, trots att förutsättningar finns, inte ångrar sig känns lika fundamentalt fel. Där går gränsen, för mig, där får högre makter ta vid.
(Hela kroppen skakar så fort jag tänker på Anders Breivik. För det han gjorde, men framförallt för att han inte ångrar sig.)


SvD

på riktigt (5)

Läser Ola Larsmo i DN. Onda människor utför onda handlingar för att skrämma oss icke onda, står vi emot skrämseln har det goda vunnit. Inte ett ord om hur det onda uppstår, inte ett ord om att vi alla, faktiskt, är potentiellt onda. Tillräckligt förtvivlad, tillräckligt desperat, tillräckligt förvirrad, tillräckligt pressad, tillräckligt kuvad eller utstött är de få som står emot, det visar erfarenheten och lydnadsexperimenten.
När jag står bland tusen andra på Sergels torg vill jag inte att det ska vara vi mot terroristerna, vi mot det som skrämmer oss. Jag vill istället att det ska vara en påminnelse om hur oändligt mycket kärlek och omtanke vi besitter men inte får utlopp för i en värld präglad av hets och konkurrens, jag vill känna tacksamhet att jag hittills inte tappat besinningen, jag vill tänka tankar som att små gester och varma leenden kan göra underverk, kanske kan det förhindra att den som är på väg att tappa fotfästet tar ett steg tillbaka och ångrar sig. Jag vill bli påmind om våra likheter, inte våra olikheter.
Det låter kanske salvelsefullt, men jag ser inte längre inåtvända och stressade stockholmare, utan människor som väntar på en möjlighet att dela med sig.

För att inte bli missförstådd. Terroristen skall ha sitt straff, naturligtvis. Och hen kan inte räkna med att bli förlåten (läs Breivik). Men vem vill vara terrorist i en värld som präglas av kärlek och omtanke ?

DN

på riktigt (4)

Ondska måste upplevas på nära håll för att det ska bli på riktigt. Detsamma kanske gäller godhet, statistik och TV-bilder räcker inte.
Glad och oerhört tacksam att jag tog mig ner till Sergels torg och manifestationen efter dådet i fredags. All den värme och kärlek som fanns där ska jag ta med mig hem och vårda ömt.
Idag fick min negativa människosyn sig en rejäl knäck.

på riktigt (3)

Skulle önska att jag kunde nöja mig med att vara upprörd och ledsen över det som hänt i Stockholm, och glad över all den solidaritet och gemenskap det väcker, det är verkligen fantastiskt. Min frustration och kluvenhet (igår) handlar om att det är så svårt att bry sig alla andra dagar när det inte händer här. Då tar mina små (mycket små) bekymmer överhand, och jag glömmer så lätt att världen hänger ihop, att min välfärd är på andras bekostnad, att jag är en del av orättvisor långt härifrån, att den terror som nu sprider sig hänger ihop med de här orättvisorna, att det inte är förvånande att det som händer på andra platser nu inträffar här.
Men den här oförmågan är inte illa menad, den solidariska genen finns där hela tiden.
Nu åker vi ner till Sergels torg och blir del av en nyvaknad fredsrörelse, som förhoppningsvis blir långlivad.

på riktigt (2)

ska erkänna att jag är frustrerad över att vi uppehåller oss dygnet runt, och gör om våra profilbilder på face-book, för att just sverige har drabbats av en terrorattack, samtidigt som vi vet att detta drabbar andra länder, andra människor, varje dag, utan vi uppehåller oss dygnet runt, utan att vi bryr oss

tills syvende och sidst betyder det att olika människor är olika värda 

på riktigt

ser bilder på stora folkmassor som vandrar genom stan, något annat sätt att ta sig fram finns inte, hör att restauranger bjuder på mat till de som inte lyckats ta sig hem, de som blivit vittnen till dådet på Drottninggatan vill bara åka hem och hålla om sina anhöriga, familjen vi var bjudna till ikväll (men av rädsla avstått från att åka till) deklarerar på Facebook att deras hem står öppet, Anna Kindberg Batra pratar i TV med en värme jag inte hört tidigare, det som vi i vanliga fall bara upplever på stort avstånd har kommit nära, det är på sätt och vis bra

Lättare att andas

Roland Paulsen brukar återkomma till att samtidigt som många går arbetslösa så är det många som inte uträttar så mycket på sina arbetsplatser, eller rättare sagt ägnar  tid åt annat än de ska. Det stämmer tyvärr (?) in på undertecknad idag, då jag efter tips från ETC och Göran Greider i morse tillbringat flera timmar av min arbetstid åt att lyssna på en debatt om New Public Management. Min arbetsgivare tycker nog inte att det var så väl använd tid, men det tycker jag. Om man varje dag upplever att pseudo-marknadiseringen av sjukvården är ett gissel och ett plågoris, då är det minst sagt befriande att ta del av den utredning som Per Molander genomfört. Sikten blir fri, som Greider skriver, och luften blir lite lättare att andas.

ETC
SVT Forum - start kl 13.37

BILD : Fredrika Ek på Salar de Uyuni, Bolivia, igår ..