GOTT NYTT ÅR !

I slutet av sitt nyårstal 1994 säger Francois Mitterrand en mening som tydligen förbryllat eftervärlden. Je crois aux forces de l´esprit, et je vous ne quitterai pas. ( Jag tror på andens kraft, och jag kommer inte att lämna er). På Google ger meningen över fyra miljoner träffar, enligt Antoine Laurain, författare till underbara Le Chapeau de Mitterand (Presidentens hatt).

Talet är, så gott jag förstår, ett försök att inge hopp om möjligheterna att överbrygga motsättningen mellan franska revolutionens nyckelord. Frihet å ena sidan, och jämlikhet/broderskap å andra. Motsättningen gör sig gällande varje dag, i stort och i smått. I framgång känner jag mig oberoende, i motgång söker jag gemenskap, i vissa tider betonas och saliggörs friheten, i andra broderskapet. Mitterand hoppades att det utvidgade europeiska projektet skulle lösa motsättningen.
Så blev det inte.

Motsättningen kan nog bara lösas om vi till fullo vill leva upp till Den Gyllene Regeln, som på olika sätt uttrycks i alla religioner.  Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. Om det verkligen är vad vi vill, då skulle hela konkurrenssamhället störta samman, och julhandeln skulle upphöra, eftersom jag inte skulle kunna leva en enda dag till i vetskap om att människor bara en bit bort saknar mat för dagen. Med vårt nuvarande sätt att tänka skulle det vara att offra vår erövrade frihet, med ett annat sätt att tänka vore det höjden av frigörelse.


GOTT NYTT ÅR
med hopp om nya försök
att trotsa galenskapen.

vill man så kan man,
kan man så måste man

FM
Den Gyllene Regeln

PS
Att sätta namn på galenskapen (Monbiot, Guardian)

Stillhet

Av min omtänksamma kollega fick jag äventyraren Erling Kagges Stillhet i tidens larm. Glädjen i att stänga världen ute. Om att uppleva och inte tänka för mycket. Och låta varje ögonblick vara stort nog. Tack.

Om det man icke kan tala måste man tiga
(Wittgenstein)

PS
Boken innehåller ett sorgligt budskap, som jag redan kände till. Nämligen att dopaminet (begär) är starkare än opiod-endorfin (glädje). Hjärnan vill inte att vi ska vara nöjda.
ZERO

Det oväntade

Hur mycket ska man förbereda sig, hur mycket ska man gardera sig, hur mycket ska man försöka förhindra överraskningar ? I mitt arbete blir det enkla svaret "mesta möjliga", allt annat är oansvarigt. Men av livet utanför arbetet förväntar jag mig inte bara trygghet och säkerhet.

Lyssnar på Husky Podcast där expeditionsläkaren Julia Kiwanuka (bild), som skrivit boken Vildmarksmedicin, analyserar olika aspekter på säkerhet. Och jag tänker motvilligt, hur mycket säkerhetstänkande kan man ägna sig åt utan att gå miste om äventyret ? Eller, hur naiv-godtrogen-fatalistiks-okunnig kan man vara utan att vara oansvarig mot de som håller av mig ?

För mig minskar den verkliga glädjen nästan exponentiellt med hur mycket man försöker eliminera eller förbereda sig för det oväntade. Eller, genom att försöka eliminera oväntade händelser minskar man möjligheterna drastiskt att få uppleva verklig glädje.

Vi skulle bara "köpa ut" en julklapps-TV på Elgiganten Kungsgatan, men där var Samsung Smart 32-tum slut. Attans. Så vi hyrde en bil för att istället handla i Häggvik, enligt informationen vi fått. Nästan framme, och rätt många hundra kronor fattigare, kommer ett sms att tyvärr "kära kund" var det fel i vårt lagerregister, varan är slut i hela Stockholm, men den finns i Uppsala. Attans. Vi svängde tillbaka ut på E 4:an norrut, och blev lättade och glada att "vår" TV faktiskt stod och väntade  i Fyrislund. På hemväg skrattade vi gott åt "På minuten", där David Batra, Hans Roslund, Pia Johansson och Marie Göransson var i högform.
Inte precis något exempel på säkerhetstänkande. Men ändå en eftermiddag helt i min smak.

Husky

bråttom

jag läser Hans Roslings memoarer
skrivna med kniven på strupen
cancern var honom i hälarna
de sista raderna kom till
efter hans död

så kan jag känna
utan att vara jagad av cancer
tiden rinner iväg
det är bråttom
vi kanske
hinner
om vi
snor
oss 

#metoo

Som väntat menar nu vissa att #metoo är missvisande och kränkande. Dvs, även kvinnor gör sig skyldiga, och alla män som är reko känner sig utpekade.

Lika bra att acceptera. Det är varken okomplicerat eller smärtfritt att komma till rätta med grundläggande missförhållanden. 

Uthärdar vi, så finns det bara vinnare.

 

Liv och Horace, säsong 2

Blir lika fascinerad den här gången som förra. Hur kan Liv Strömquist utsätta sig för umgänge med Horace Engdahl, han som i varje  sekund har behov av att framhålla sin egen förträfflighet. Att Liv nu väljer resmål innebär att Horace, om möjligt, har ännu större behov av att visa sig på styva linan.

Men hon har ställt upp, och med tanke på den medvetna person hon är känner jag mig skyldig att försöka förstå varför.

Men den här gången går jag bet.

Liv och Horace, säsong 1

Pessima

Dags att skriva ett pessimistiskt och osammanhängande inlägg.

Utgångspunkten är en känsla av missanpassning, att inte passa in. I sämsta/bästa fall är jag ensam om den känslan, i sämsta/bästa fall gör jag mig till tolk för andras frustration.

Missanpassad kan man vara på flera sätt. Grovt kanske det kan indelas i faktiska och upplevda.
Den praktiske som tvingas umgås med bara teoretiker känner sig med rätta missanpassad. Den praktiske som inte kommer överens med sina praktiska kollegor får leta andra förklaringar, hos sig själv. I mitt fall rör det sig om det senare ? En upplevelse, snarare än fakta.

Varje dag tänker jag att världen är galen. Eftersom vi, som jag upplever det, lever tvärtemot hur vi borde. Vi har insikter om livets och planetens villkor, men vi beter som om vi vore okunniga. Den som inte lever som hen bör borde känna sig missanpassad. Men det är inte givet. Eftersom känslan av gemenskap och tillhörighet går före alla andra hänsyn.

Homo Sapiens är väldigt klyftig om hen jämför sig med andra djur. Men den klyftiga människan har skaffat sig redskap som är ännu klyftigare. Och riskerar, bokstavligt talat, att gräva sin egen grav.

Utveckling går fort, evolution går långsamt. Däri ligger kanske nyckeln till känslan av missanpassning. Min hjärna är anpassad för ett solidariskt nomadliv på savannen, mitt liv i storstaden ställer andra krav. Jag vill gärna tro att det inte är något problem. Men det är det, för mig.

Utveckling går fort. Vilket gör det möjligt för oss idag att under bråkdelen av en livstid upptäcka skillnader. Den som för tiotusen år sedan gick från nomadliv till bofasthet märkte ingenting, förstod inte vad som höll på att ske, det gick för långsamt. Själv kan jag se bara på en tioårsperiod att vi allt mer förlitar oss på regelverk och algoritmer, och allt mindre på erfarenhet, känsla och intuition.

Mätt i rationell sanning och effektivitet är den meningssökande homo sapiens underlägsen sina redskap på snart sagt alla områden. Ingen yrkeskategori går säker, inte ens konstnärer. Vilket förstås förstärker känslan av galenskap, eftersom vi samtidigt menar att alla behöver ett arbete, för att känna mening.

På mitt arbete bedriver vi inte sjukvård. Vi producerar sjukvård. Vi bryr oss fortfarande om hur det går för patienterna, men det är inte i fokus. Jag kan glädjas åt att i sista stund avstyra en onödig operation, men det uppskattas inte.

Igår kväll såg jag Human flow om världens flyktingströmmar, av den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det gjorde ont.
Med hjälp av stängsel och påhittade regelverk lyckas vi förtränga det djupt mänskliga i att vilja hjälpa andra i nöd. Vi stänger ute människor, men kanske framförallt vårt samvete.
På effektivitetens altare offras empatin.

Vi cyklade på samma väg, i samma solsken, båda förälskade i friheten och enkelheten. Men oj så oense vi var om människans framfart.
En påminnelse om att min sanning bara är min sanning.

Den missanpassade har ett val.
Att försöka anpassa sig.
Eller vägra.

Ägande

Efter att ha nappat på ett veg-erbjudande från Linas matkasse har jag fullt upp med att omsätta alla råvarorna till något ätbart. I bakgrunden rabblar radion dagens hemskheter, jag försöker att inte lyssna. Nya recept kräver full koncentration.
Aubergingrytan smakar inte alls illa. Och till kaffet avnjuter jag en OBS-essä. Med det där budskapet jag vill och behöver höra, om och om igen. Om ägandets fördärv.

OBS-essä

Skärpning SECHER

Meterologen lovade en klar natt och morgon, så jag frestades att packa lådcykeln för övernattning på Hammarby Hill, och förhoppningsvis vakna till soluppgången.
Väl uppe rörde sig två siluetter i mörkret på toppen. Tänkte att de ger sig väl av snart, så att jag ostört kan resa mitt tält. Man är ju svensk, ensam och ifred är det som gäller. Men inte gav de sig av. Irritationen växte, och kylan började äta sig in under jackan.
Jag frös och svor, hade ingen aning om hur det här tältet skulle resas, till slut stod det, och jag tände fotogenköket. Siluetterna var borta. Det blev en skön natt (så pass att jag försov mig en timme ..), på morgonen låg det tyvärr en molnbank i vägen för soluppgången.
Nu kommer det ledsamma. Väl på jobbet berättar kamraterna att det varit ett fantastiskt norrsken igår kväll. - Det måste du ha sett ?
Nej, det hade jag inte ! Jag hade nog med att vara blyg och bortkommen, innesluten i min bubbla.

Hoppas siluetterna, 50 meter bakom min rygg, njöt i fulla drag och fick fina bilder.
Skärpning SECHER.

Klimatkompensation

Ibland behöver man en puff, eller rentav en spark, för att gå åt rätt håll.
När jag pratade på jobbet om den senaste utflykten till Spanien frågade en av kamraterna hur jag åkt, tåg eller flyg. Hon var för tillfället inne i ett skov av klimatångest, så illa att hon t.om tvekade att hälsa på dottern som bor i Centraleuropa. Jag erkände min synd. Sen kom vi att prata om klimatkompensation, det där som inte är lika bra som att stanna hemma, men bättre än att inte göra något alls.
Så fick jag ändan ur och gick in på ETC:s hemsida och betalade för nya solceller i Katrineholm. 1234 för Agadir t.o.r och 1126 för Alicante.
Tveksamt om det sved tillräckligt mycket.

ETC klimatkompensation

Nemam

För ganska exakt ett år sedan hörde jag talas om Nemam Ghafouri.
En  av alla enastående kvinnor som går från ord till handling.
Nemam har släppt sitt trygga liv som thoraxkirurg  i Sverige,
för att istället hjälpa människor som blivit offer för IS,
och all världens feghet och hyckleri.

Jag vill också ställa upp.

Joint help Kudistan




  

meaning

looking for my own way, my own meaning

not your way, not your meaning

looking for a picture,

just a symbol, 

no words

ACTION AID forts.

Så blev det av, att jag cyklade tillsammans med Fredrika Ek en dag i Spanien till förmån (X kr/km) för ACTION AID. Det var motvind, backigt och hisnande vackert, sammanlagt blev det 110 kilometer mellan Nijar och Aguilas.

Varje krona räknas, varje krona gör skillnad.
Ger du två kronor per kilometer blir det 220 kronor.
Var inte blyg, gå in på

Bike Ramble/Charity

ACTION AID

Fredrika Ek från Sundsvall cyklar jorden runt sedan den 8 mars 2015. Hon samlar pengar till organisationen ACTION AID, som hjälper kvinnor och flickor världen över till ett bättre liv. Hittills har det blivit fantastiska 550000 kronor.
På  lördag cyklar vi (förhoppningsvis) tillsammans en dag i Spanien, och då gäller att varje cyklad kilometer ger X kronor till ACTION AID.

Hör av dig om du vill vara med och stödja, varje krona spelar roll.
Återkommer med rapport på söndag.

(Ex 1 krona/km och 100 kilometer blir 100 kronor)

www.bikeramble.com
www.actionaid.se

#metoo

#Metoo måste kännas som en oerhörd lättnad för många kvinnor. Sällan (eller aldrig) har isberget under toppen varit så stort ?
Blir spännande att se vad som blir i förlängningen. I bästa fall får jämställdheten (även kallat feminism) en rejäl knuff framåt. I sämsta fall blir exemplen misstänkliggjorda och förlöjligade. Alternativt slår pendeln över, som när alla män på dagis var pedofiler tills motsatsen var bevisad.
Hoppas, hoppas.

Enkelt liv

Sen några månader sover jag bäst på golvet, vet faktiskt inte hur det blev så.

I tjugo år har jag haft samma segelbåt, den är rätt illa medfaren, rentav vanskött, men vi älskar den. Nästan lika länge transporteras segel och annan utrustning på den hemmasnickrade kärran.

Vet inte var den kommer ifrån, den här fascinationen över att leva enkelt. På senare år går den hand i hand med frustrationen att vi lever över våra tillgångar, men den har funnits där mycket längre. Till syvende och sidst handlar det kanske om en längtan efter frihet och oberoende. Men också en längtan efter , för att vara lite högtravande, en gemenskap som är mer andlig än materiell.

Att få campa två dagar med Fredrika Ek, som cyklar jorden runt och haft sitt bohag på en cykel i över två år, har inte precis gjort mig mer lockad av vår västerländska livsstil. Att sitta i en tältöppning  och tjattra och laga  mat över en enkel låga är så oändligt mycket mer lockande.
Inte utan att jag tänker på Lasse Berg och hans Kalahari.

Kalahari

Mirakel

Är just nu inne i ett skov av oväntade händelser, hinner lagom hämta mig så är det dags för nästa, Sahara känns fortfarande overkligt. Bara att tacka och ta emot, snart infinner sig höstledan.
I flera år har jag utan framgång provat en massa borstar och rengöringsmedel för att bli av med smutsränderna i badkaret, det är rejält motbjudande och jag brukar noga dra för duschdraperiet om det vankas gäster (man vill ju inte bli kallad lortgrisen ..). Men så idag tog jag fram den lilla perforerade nylontrasan jag fick av Fredrika Ek på en bensinmack i Western Sahara där vi stannat för att luncha, hon höll en förtjusande utläggning om alla dess användningsområden. Och, som ett mirakel, några droppar flytande tvål och ljummet vatten på trasan, och badkaret är som nytt !
Freddan, jag är dig evigt tacksam.

Kim Wall memorial

Så starkt av Kim Walls familj att redan nu
hedra henne med en den här filmen.

She found stories wherever she travelled, 
no effort was saved to tell those stories.

Tack !

Kim Wall

Kim Wall

Vissa hemska händelser som drabbar främmande människor gör mer ont än andra. Vilket alltid, alltid, handlar om identifiering, och aldrig om hur hemskt det är rent objektivt. Utöya kommer för alltid (?) att vara värst. Jag satt i sommarnatten på balkongen i Hammarby sjöstad när Åsa ringde (från Sveriges Radio) och storgråtande berättade om ungdomarna på ön som kallblodigt avrättats. Jag gråter bara av att börja skriva om det. Hur kunde han ? Hur kan man känna så mycket hat ? Och sen, hur kunde Norge, och alla sörjande familjer, mobilisera så mycket behärskning ? Inte förlåtelse, knappast,   men övertygelsen, att ondskan inte ska segra.
Mordet på Kim Wall gör lika ont, trots att det långt ifrån är klarlagt. Men det kunde varit en av våra döttrar, våra älskade. Tvingar mig (varför ?) att läsa det senaste i DN om huvudskador och funna kroppsdelar. Det är så vidrigt.

Är glad att jag känner, att jag inte är en robot, som så många (särskilt på jobbet ..) vill att jag ska vara. Samtidigt som jag vet att det inte finns någon väg tillbaka, vi har vandrat för långt på globaliserings-stigen. Jag borde bry mig lika mycket om det som jag själv inte kan identifiera mig med.

TALANG - ANHALT

Roland, som berikar den här sidan med sin klokskap och sin ilska, kommenterade häromdagen inlägget om GALTAN (grön, alternativ, liberal - traditionell, auktoritär, nationalistisk) med följande rader :

TALANG för att visa
hela bilden av ett
trasigt samhälle.

Det öppnar upp för nya kombinationer, man kan ju t.ex känna sig dragen till både till grönt och tradition, och man kanske tom kan vara en grön nationalist.
Jag värjer mig mot nationalism och auktoriteter, övriga vill jag ha med. Byter gärna ut Grön mot Helhet. Då blir det

AN - HALT 

fara

det finns en fara i resandet, att det blir ett gift, att man inte mer än kommit hem förrän det dags igen att längta efter utmaningar, oväntade möten och varma leenden, att man faktiskt inte längre står ut med kylan, att vara fången i bekvämligheter och begränsningar, att missanpassningen till slut briserar och gör reträtten omöjlig ...

Värre

Så fruktansvärt med dådet Las Vegas.
Har märkt att jag, det är ju inte första gången det händer, lider mer än vad som kanske är rimligt med de anhöriga till gärningsmannen.

Anhöriga till offren har sin fruktansvärda sorg.
Anhöriga till gärningsmannen har sin fruktansvärda skam.
Jag tycker att skam är värre än sorg.

ACTION

Fredrika Eks fantastiska resa är inte bara ett äventyr för henne utan lika mycket ett försök att hjälpa människor som inte är lika lyckligt lottade som vi.
Hittills har det blivit fantastiska 539.468  kronor till ACTION AID.

Hjälp Fredrika att nå hela vägen till 1.000.000 !

The Bike Ramble
Charity
action aid

if you want you can - if you can you must

GALTAN

Den gamla höger-vänsterskalan räcker inte, det är ingen nyhet. Miljöpartiet blev till just för att skapa en "vertikal dimension". Har nu flera gånger stött på begreppet GAL-TAN, som försöker definiera vad en sådan vertikal skala står för.

Min egen fundering. Man brukar ju tala om mål och medel. Kan man tänka att den horisontella handlar om mål och den vertikal om medel ? På den horisontella skalan glider man mellan målen " till var och en efter behov och från var och efter förmåga " (vänster), och " till var och efter förmåga oberoende av behov, det gynnar alla " (höger). Vägen dit kan var auktoritär eller frihetlig, försiktig eller djärv.
Lite spännande att inte bara plocka in partierna utan även pricka in sin egen position. För egen del ligger jag stabilt ut till vänster på den horisontella men märker att jag flackar upp och ner på den vertikala.

GALTAN

Sahara (3)

Gendarmerna i Västsahara hade koll, de visste att en fransman, en ryss och två svenskar för tillfället uppehöll sig på väg N1, med några kilometers mellanrum fick vi visa vår pass. Det kändes tryggt, men kan lika gärna tolkas som att här borde man inte vara. Eftersom jag var där, och har en familj som behöver mig, så trodde jag på det första.
Är glad och väldigt tacksam för de här dagarna med Freddan.

Sahara (2)

Så blev det en riktigt bra dag till i Boujdour, gillar verkligen den här vänliga och lagom stora staden. Fick en lång pratstund med Mohamed som tog kontakt på ett fik för att ta kort på mitt skellett bakom sadeln. Han pratade perfekt engelska efter en massa television, fick en utförlig lektion i alla stridigheter som det här landet varit med om.
I vart och vartannat hus byggs det båtar, mäktiga skrov skrov för att tåla havet, alltid lika härligt att träffa riktiga hantverkare. Virket kom från Sverige fick jag veta.
Åkte tillbaks till hamnen för att se hur det stod till med de ensamma hundvalparna jag såg igår, deras mamma såg jag inte till, men dom höll varandra sällskap.
Sen blev det förstås lite nya installationer med cykeln framför olika väggmålningar, kan inte låta bli ..
Så, efter en del missförstånd fick jag kontakt med världsomcyklaren Fredrika Ek, hon befann sig inte tio mil söderut som jag trodde utan vilade ut precis här, i Boujdour. I morgon slår vi följe norrut är det sagt. Känns häftigt, förstås.