Gott Nytt År !

Nästa år kommer att bli speciellt.

Omtanke

Kanske en överdrift att jag satte kaffet i halsen, men blev ändå häpen när DN på ledarplats skrev att utan omtanken går vi under.
Märkligt i sig att rubriken väcker förvåning. Men det är nog tyvärr ingen överdrift att de andra 364 dagarna som inte är julafton kommer samma ledarsida att uppehålla sig vid olika varianter på temat att för mycket omtanke kan skada konkurrenskraften och tillväxten.
På ren svenska kallas det hyckleri. En mer välvillig tolkning är att DN ger röst åt en allmän och utbredd frustration över att vi inte tillåts vara så snälla och omtänksamma som vi (Homo Sapiens) innerst inne är.

DN

Lasse Berg
Göran Greider
Greider/Kropotkin

GOD JUL !

Julen ska vara en glädjens högtid. Och jag kommer att göra mitt bästa för att vara glad och dela med mig när vi samlas runt julbordet för att äta gott och öppna våra klappar. Men under den där ytan skaver det. Inte bara på julafton, utan varje dag. 25.000 människor svälter ihjäl varje dag, medan vi handlar mer av det vi redan har. Det vore en gåva bättre än alla andra om vi fick viljan och modet att ställa till rätta det misstaget. Förlåt om jag förstör julstämningen, men Nina Björk recension i dagens DN kanske kan vara en hjälp på traven.

GOD JUL !

Faktum nummer ett: I dag produceras tillräckligt mycket mat i världen för att ingen enda människa skulle behöva gå och lägga sig hungrig. 

Faktum nummer två: I dag svälter 25.000 människor ihjäl av hunger varje dag. Om det första faktumet är en bedrift av vår civilisation så är det andra ett underkännande av samma civilisation.

Om detta paradoxala förhållande har den argentinske författaren och journalisten Martín Caparrós skrivit ett 800-sidigt tjockt reportage, ”Hunger”. Jag läser det med andan i halsen, med tårar i ögonen och med en alltmer stigande vrede i bröstet.

Caparrós åker till Niger, Indien, Bangladesh, USA, Argentina, Sydsudan och Madagaskar för att prata med människor som hungrar, beskriva deras miljö, historia och vardag. Han presenterar siffror och statistik. Han reflekterar och analyserar. Han skriver inte om svältkatastrofer, inte om den hunger som vi kan läsa om i tidningar – utan om den ständigt pågående katastrofen, om hunger som vardag, om valen den tvingar människor till.

Ska jag sälja min njure om nöden blir större, kommer jag att våga det? frågar sig Avani, en kvinna som bor under en plastduk på fyra pinnar i Bombay. Ska jag köpa rent vatten eller ska jag köpa mat? frågar sig Amena från Bangladesh. Hussena, som befinner sig på ett sjukhus i staden Madaoua i Niger, har av Läkare utan gränser fått veta att om hon ska kunna ge sina små tvillingar tillräckligt med näring bör hon amma dem, och då måste hon själv äta ordentligt. ”Om jag inte äter räcker inte min mjölk. Men om jag äter får mina andra barn ingen mat. Så om jag äter för att få bra mjölk räddar jag de minsta och överger de andra.” Den här kvinnan säger att hon ibland hatar att ha barn – hon hatar det ”eftersom jag är rädd för att de ska hata mig för att jag har gett dem ett sådant här liv”.

Hon har gett dem? I så fall bara genom att födas på fel ställe i fel tid. Vem, vad, har egentligen gett henne detta liv? Som en klangbotten till Caparrós reportage ekar frågorna om frihandel, utveckling, globalisering och demokrati. Alla de orden får en annan betydelse när de ses i ljuset av ett barn som letar efter mat på en soptipp i Argentina och inte i ljuset av en debattartikel från en mätt västerländsk professor i nationalekonomi.

Frihandel: Under 1980-talet pressade Världsbanken och IMF afrikanska regeringar att begränsa den statliga inblandningen inom jordbruket eftersom dessa länder nu skulle integreras i ett ”globalt system med frihandel”. Regeringar slutade ge bidrag till sina jordbrukare, garanterade dem inte längre ett minimiinköp av deras produkter eller reglerade deras priser. I Niger fick IMF till exempel regeringen att stänga de spannmålsdepåer som hade använts när torka, missväxt eller gräshoppssvärmar hade försatt befolkningen i nöd, eftersom sådana statliga ingripanden störde marknaden.

Utveckling: När jordbruksföretaget Monsanto började sälja genmodifierade fröer till Indiens småbönder kunde skördarna växa – samtidigt som bönderna satte sig i skuld till företaget genom att förbinda sig att köpa även Monsantos bekämpningsmedel och gödsel och de patenterade fröerna inför nästa säsong. Om skulderna inte kunde betalas förlorade bönderna sina marker. Bönder utan mark flyttar till städer; av de 500.000 människor som årligen flyttar till Bombay hamnar 400.000 i kåkstäder utan fungerande vatten och avlopp. Caparrós skriver: mellan år 2000 och år 2010 dog fler barn av diarré än alla soldater som dött i samtliga konflikter sedan andra världskriget.

Globalisering: På grund av moderna kyl- och transportsystem kan en kyckling i dag säljas till det pris som vem som helst i hela världen är beredd att betala för den, inte det pris som de som bor där kycklingen har fötts upp är beredda att betala. Resultatet av global prissättning och lokal lön blir för många detsamma som att äta för lite.

Demokrati: Caparrós beskriver ”landgrabbing”, hur utländska företag lägger beslag på mark i afrikanska länder utan att de inhemska regeringarna förmår försvara sina medborgares intressen. Folken väljer sina politiska företrädare, men dessas makt är ofta mindre än de multinationella företag över vilka människor inte har något inflytande.

Av Martín Caparrós reportage får man kunskap och vissa redskap för att förstå, man får ett levande språk och en närvarande författarröst – men mest av allt får man faktiskt känslor. Dess gestaltning av vår världsordning borrar sig in i mig, ord för ord och varje ord skär ett litet sår i mig. Ändå är det inte flådd jag blir, utan tvärtom hård. Hård som en sten.

Ni får hitta på vilka legitimeringar ni vill för att försvara en värld där en kvinna i Niger har vita förhårdnader längst ned på sin tumme eftersom hon har mortlat hirskorn två timmar om dagen i fyrtio år och ändå inte kan äta sig mätt – jag accepterar dem inte! Ni får tala om välstånd som sipprar ner till alla hur mycket ni vill; en utveckling där ett land som Indien – ”världens största demokrati – årligen exporterar 55 miljoner ton livsmedel samtidigt som 250 miljoner människor svälter i landet är och förblir ett misslyckande.

Alla dessa människor som offras – om det var dem vi dagligen rapporterade om i överflödssamhällena i stället för om aktiekursernas utveckling på börsen? Vi hade haft en annan syn på vad ”systemet fungerar” betyder.

Seende

1.
Övriga partier uppfattar att sverigedemokraterna i huvudsak får sina sympatier på att vara skeptiska till invandring.

2.
Vill man få tillbaka de röster man förlorat till sverigedemokraterna må man alltså likt sverigedemokraterna vara mer skeptisk till invandring.

3.
Socialdemokraterna, kristdemokraterna och moderaterna har likt sverigedemokraterna blivit mer skeptiska till invandring, medan centerpartiet hållit fast vid sin (och alliansens) tidigare linje. Liberalerna har har inte profilerat sig i denna fråga. Vänsterpartiet har en centerpartistisk grundinställning , men är i detta sammanhang mindre intressanta då deras väljare knappast kan tänka sig att gå över till sverigedemokraterna. Miljöpartiet har också en grundinställning lik centerpartiet och vänsterpartiet men är i detta sammanhang likaså mindre intressanta, dels för att de likt vänsterpartiet knappast förlorar väljare till sverigedemokraterna, dels för att de för tillfället är ett parti som inte står på egna ben utan sitter i knät på ett annat.

4.
Om det första antagandet enligt ovan är riktigt så borde de kursändringar partierna gjort innebära att de partier som blivit mer skeptiska till invandring fått mer sympatier, på sverigedemokraternas bekostnad. Så är inte fallet, i något avseende. Dessa partier har istället gått miste om sympatier, men inte till sverigedemokraterna (som har oförändrat stöd), utan till centerpartiet, som hållit fast vid sin ursprungliga uppfattning.

5.
Jag kan inte förstå annat än att invandringsfrågan inte är så avgörande som vi tycks tro.
Sverigedemokraterna får, liksom Trump, sympatier av andra skäl, som vi ännu inte till fullo förstått.
Att försöka härma och ta efter, utan att veta vad det är man ska härma och ta efter, straffar sig, förstås.

6.
Jag är ointresserad av att lyssna till Jimmie Åkesson, men oändligt nyfiken på hans sympatisörer. Vad ser de som jag inte ser ?

Dammtorp

Äldre människor som utövar sport brukar vara rätt självsäkra, till och med lite märkvärdiga och överlägsna. Gammal är äldst, typ.
Men det här paret i 80 årsåldern var annorlunda, de tillstod snabbt att de inte var så vana och blev glada för att få hjälp med bindningarna.
Och så var de annorlunda på ett sätt till.
Ingen av dom hade tagit befälet.

Sådan vill jag också vara när jag är 80.
Orädd, prestigelös, och jämställd. 

Compassion

1996

Vi är fortfarande mer kvinnor än människor.
Vetskapen att jag är kvinna fortsätter att forma mig och mitt liv.

Låt oss slippa dom outtalade önskningarna från det rosa täcket.
Låt oss slippa ett livsmanus skrivet utifrån kön.

Candyland

Det var en ovanlig upplevelse, när säljaren frågade om jag kunde tänka mig att betala mer ..
På galleri Candyland (Gotlandsgatan) hade ett stort antal konstnärer i helgen lämnat verk till försäljning, intäkterna gick oavkortat till Läkare Utan Gränser. Jag blev blixtförälskad i två små statyer av Lisa Larsson, tretusen kronor, som det stod på prislappen, var jag definitivt beredd att betala för att få dom i min ägo. Men allting ställdes på ända när galleristen frågade hur mycket mer jag var beredd att betala. Fokus flyttades plötsligt från det invanda giriga - individualistiska(GI) till det ovana generösa - gemensamma (GG). Och naturligtvis blev jag ställd. Ur ett GI-prespektiv ville jag minimera utlägget, men ur ett GG-perspektiv ville jag maximera det (!).
(Det blev en svensk kompromiss; åttatusen.)

Heberlein

I Studio ett intervjuas Ann Heberlein om godhet med anledning av en artikel hon skrev i tidningen Fokus förra veckan. Den råa rösten i texten har blivit len i radion, men i sak är det ingen skillnad. Nämligen att det är fel att skänka till tiggare, att handlingen i första hand tillfredsställer givaren, att godhet skall skiljas från det som är rätt, och att förnuftet och inte känslorna skall styra hur man gör i liknande situationer. Heberlein har fördjupat sig i ämnet genom att bl.a läsa samordnare Martin Valfridssons utredning.
Tycker verkligen genuint illa om Heberleins attityd.
Tiggaren väljer att komma hit och tigga, vi väljer att ge, eller inte ge. Ger vi stannar de kvar, utan att påtagligt störa vår berömda ordning, annars åker de hem. Vad är problemet ? Och varför denna överlägsna och insinuanta beskrivning av kvinnan som valt att ge ?

Inbilla mig inte att även Heberlein styrs av känslor. Nämligen att det skulle kännas så himla skönt att slippa påminnas om världens orättvisor.

Heberlein är en av många som har hoppat upp på det framrusande populist-tåget, man får anstränga sig för att hitta andra sätt att ta sig fram.

Kändes lite lättare efter att ha läst Amanda Björkman i DN. Tack.

Fokus
Valfridsson
Björkman

Looser

I can be the looser,  if there is a winner

Jod

Medkänsla handlar till syvende och sist om att få känslan "det kunde varit jag, det kunde varit någon av oss" ?
Fick, faktiskt, den känslan när jag såg bilden på Jod i DN häromdagen. 31 år, ogift, boende i östra Aleppo tillsammans med sina föräldrar i en lägenhet utan fönster eller värme, kontoret där hon tidigare jobbade med kvinnofrågor i staden (bilden) bombades den 16/11.
Eller handlar det om att hennes glada uppsyn gör det lättare att ta till sig informationen om den extremt utsatta situationen hon befinner sig i, lättare än om hon likt många andra vädjande gråter in i kameran. Ungefär på samma sätt som det är lättare att lägga en slant till de muntra dragspelande romerna än de som bara sitter ner och lider.
?

Önskan

har en önskan
som kanske är befängd,

att när jag tycker illa om och känner hatet växa,
då skall jag mata den varg som vill väl,
som inte kräver i gengäld,
som inte är långsint,
som inte hämnas,
som inte jämför,
eller avundas,

den vargen
vill jag
vara

Två vargar

Compare

compare only with those who don´t compare

Envy

envy only those who don´t envy

skillnad ?

tänker ibland, att jag borde vara nöjd,
nya berg, nya dalar, nya främlingar,
vad gör det för skillnad ?

mat, vätska och kärlek behöver man varje dag
men nya berg, nya dalar, nya främlingar,
klarar man sig utan ?

Pressfrihet 2015 - 2016

Freedom of press 2015

Inga stora förändringar, men onekligen en sorglig bild.
Blir påmind om hur hemmablind man är när det som upptar vårt intresse ( dvs Polens skifte från vitt till gult ) knappast är det som sticker ut.
Hittar faktiskt några länder där pressfriheten ökat : Haiti, Sri Lanka och Mauretanien.
Roligt att lilla Costa Rica fortsätter lysa vitt mitt i det röda Latinamerika.
Men vad är det som hänt i Canada och på Island ?