En olycka kommer sällan ensam heter det.
Kommer på mig med att tänka tvärtom; när det börjar illa så blir fortsättningen smärtfri. Men det kanske handlar om att man får en nyttig påminnelse om hur lätt olyckan är framme och därefter är lite mer uppmärksam och försiktig. Som idag. I sista backen ner mot hamnen ( i alldeles för hög fart) börjar kärran överlastad med virke att kränga hit och dit, för att till slut falla. När jag vänder mig om kan jag bara känna en enorm lättnad, de tunga bräderna har missat att riva upp lacken på den skimrande bilen med bara några centimetrar. Efter det går allting som smort.
3 kommentarer:
Du lever också.
Jag tränar på det.
Så att inte tankarna tar över.
Men nu har jag tänkt färdigt och det
råkade nyss drabba Onkel Olof.
Men inte drabbades han av det inte,
nää han bara undervisar vidare.
Lite som den där kinesiska sagan om hästen och bonden ;)
Klart jag undervisar vidare, Roland. Undervisning är fasen en gåva att få hålla på med.
Även om indianerna vägrar att gräva ner stridsyxan...
Jag får väl var indian då, stridsyxan läger jag nu under huvudkudden.
Vi var 80 000 000 nu är vi 800 000 indianer kvar.
Jag kan varken identifiera mig med indianer eller underordna mig
kärnvapenmakter, jo naturligtvis så ger jag mig för makter som är starkare
än vad jag själv är. Men ifrån ovan så kom där en stege ner ...
Skicka en kommentar