Kände så förra helgen när jag smög mig in på Kolinsborg. Inte förrän nu förstod jag vilken enastående byggnad det här var. Så vacker att titta på, så vacker att titta ut ifrån, i alla väderstreck, funktion och skönhet på samma gång. Men det inser jag inte förrän rivningen redan är i full gång. Sorgligt. Trädkramarna från Kungsträdgården på 70-talet hade nog inte gett upp lika lätt ..
Riktigt sorgligt blir det när man försummar att göra det man borde mot andra människor innan det är för sent. Jag går omkring och bär på några sådana ok. Kanske hade det inte gjort någon skillnad, men känslan att inte ha gjort sitt bästa är smärtsam.
Man kan träna sig i det lilla, vid de där tillfällena som kräver civilkurage, när man inte skall tänka för mycket, inte bry sig för mycket om sin egen bekvämlighet eller om man gör bort sig, utan handla istället. På bussen hem från Västervik idag kliver en mamma på med sina två barn, flickan tolv och pojken nio, ungefär. Båda barnen är förtvivlade och gråter öppet, de skall själva åka bussen till Stockholm, och nu finns det bara enstaka platser kvar. Nyper mig i det där civilkurage-benet och efter ett stund har det ordnat sig så att syskonen kan sitta tillsammans.
De där färdigheterna får man sen ta med sig när flyktingarna skall välkomnas och klimatet skall räddas. Innan det är för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar