Har suttit några timmar på ett fik och försökt skriva en text om Sri Lanka för en cykeltidning, men det gick trögt. Det går lätt att tycka till om allt mellan himmel och jord, men resereportage är över min förmåga.
Men att sitta där på fiket, och inte få något gjort, är ändå rätt mysigt. Musiken , folk som småpratar, folk som slår sig ner mitt emot, man är ensam men ändå med i någon slags gemenskap.
Kommer att tänka på det när jag lyssnar på Studio 1 som diskuterar åldrande. 95-åriga Anna Greta Hessman, som låter som 75, är änka och klarar sig själv men vill inget hellre än komma in på ett äldreboende. Hon hatar verkligen sin ensamhet. Men det är inget skäl, har hon fått veta.
I DN har man röstat fram Sveriges största kulturhändelser under 150 år. Karl Bertil Jonsson kom på femte plats, Utvandrarna på fjärde, Torka aldrig tårar utan handskar på tredje, Fem myror är mer än fyra elefanter på andra och Pippi på första. Mänskligt, mänskligt , mänskligt ..
Så här skriver Björn Wiman om Pippi, Astrid Lindgren och svenskarna, apropå ensamhet :
Det dröjde nästan 60 år innan tiden tillät att Pippi blev stor. Men det blev hon med besked. När Stieg Larson skapade Lisbeth Salander visste han naturligtvis exakt vad han gjorde: Pippi som vuxen blev en asocial hacker med superkrafter och tatueringar lika stor som hennes frihetsbehov - och de två kvinnliga medborgare i den svenska fantasin som har väckt störst internationell uppmärksamhet har gjort det just för att det gestaltar svenskarnas i omvärldens ögon exotiska behov av att göra det enda de egentligen vill : att få vara i fred - och låta andra vara det. Det är ju dit hela det moderna Sverige har strävat : mot den perfekta friheten - och den lika perfekta ensamheten.
Jag tror att att det är i det ljuset man måste se Pippi-böckernas svindlande vackra slutrader, när vännerna genom de avlövade vintergrenarna i trädgården kikar in i Villa Villekulla och blir vittnen till en av de svenska litteraturens mest gripande urscener :
Pippi satt vid bordet med huvudet lutat mot armarna. Med ett drömmande uttryck i ögonen stirrade hon på ett litet ljus, som stod framför henne med fladdrande låga. "Hon ser så ensam ut på nåt vis" sa Annika och darrade lite på rösten (..) Om hon ville titta hitåt, så skulle vi vinka åt henne´ sa Tommy.
Men Pippa bara stirrade framför sig med drömmande ögon.
Så släckte hon ljuset
Ensam och stark. I bakgrunden finns en skattkista. Svenskare - och mänskligare - kan ingen vara.
Ja Pippi, vad skulle du säga till Anna Greta Hessman ?
Att det är upp till henne själv ?
Jag ser inte längre samma tjusning med frihet och ensamhet.
Jag skulle önska att vi svenskar hade en annan "strävan".
Studio 1
7 kommentarer:
Borde jag fråga hur du ser på det ur ett psykologisk och sakligt perspektiv?
Det vet jag inte
?
Tänkte på din fråga till mig angående mitt förhållande till Löfven. Är det inte samma sak här?
Alltså att psykologi och saklighet ger olika perspektiv...
OK. Men vem motsvarar Lövén här , som jag på osakliga grunder kommit på kant med ? Astrid Lindgren ?
Den ensamma starka
Intressant.
I det första fallet (Löven) handlar det om andra,
i det andra om en själv (mig).
Och så hamnar hela det här bloggandet ( som vi envisas med ..) i skottgluggen. Vad är mina subjektiva iakttagelser värda, egentligen.
Jag är född ensamvarg (arv och miljö), men blir med åren allt mer skrämd av ensamhet. Andra ( som min bror) har alltid varit social, han kanske drar en annan slutsats ..
Balansen och avvägningen mellan individ och kollektiv känns verkligen som en avgörande fråga, som kan motivera att vi bevarar blockpolitiken ..
När jag samlat ihop mig skall jag uppfylla ett tidigare löfte (som ingen minns), att redogöra för Martha Nussbaums balansgång - som jag tror du kommer gilla ..
Det är verkligen alla ideologier i en fråga...
Skicka en kommentar