Enkel matematik

Lyckades häromdagen förlägga ett paket med två böcker utanför porten. Tio minuter senare låg det inte kvar, och har hittills inte dykt upp.
Låter säkert tillgjort, men jag försöker se det som en övning i att avstå. Och blir förvånad över hur snabbt jag kommit över fadäsen. Men skulle förstås bli glad om det visar sig att någon ärlig tagit hand om det…

Om inget hänt: jag blir ägare till böcker, +1 = 1
Boken försvinner, och återfås: +1 -1 (tappar böckerna) +1(återfår böckerna) +1(gläden att återfå dem) = 2

Dripp, dropp

Utanför cykelförrådet finns en droppande vattenledning i taket, och på golvet står en tom färgdunk för att samla upp dropparna. Det har nu blivit en daglig rutin att tömma ut vattnet på gatan.
Skulle sakna den, rutinen, om någon fick för sig att kontakta fastighetssskötaren.

Landsfader

Marie Göransson berättade hos Skavlan om teaterbegåvningar som aldrig får chansen " Likt hundar luktar vi oss till vem som är vinnare och vem som är förlorare ". Detsamma gäller säkert överallt. Flocken kände direkt  odören från en förlorare i Juholt, och nu har man vittring på en riktig vinnare i Löfven. Hur skall man annars förklara flyktingströmmen från det nya till det gamla arbetarpartiet ?
Intressant hur Löfven helt naturligt fångar upp den svenska jantementaliteten, med att ligga lågt och inte göra väsen av sig själv. Känns inte som något djärvt tips att SL är vår nästa landsfader.
Att vi skulle klara oss utan en landsfader är att hoppas för mycket.

Rädsla till döds ?

Fastnar rätt sällan för det som står i Läkartidningen. Mycket käbbel. Men den här politiskt inkorrekta kliniska översikten från Det Nordiske Cochrane Center i Köpenhamn var svår bortse ifrån :
Dödligheten i bröstcancer minskar - men inte tack vare screening.

Ur det avslutande stycket:
Vilket land blir först med att slopa mammografiscreening ? Om screening har någon gynnsam terapieffekt idag, är den så liten att den mycket väl kan upphävas av den livsförkortande effekt strål - och kemoterapi har i behandlingen av de många friska, överdiagnosticerade kvinnorna. Screeningens skadliga effekter, däremot, är omfattande. Om screening hade varit ett läkemedel hade det dragits tillbaka.
Det kan bli Danmark. Det blir knappast Sverige.

I morse fick vi lyssna till en framstående epidemiolog, nu under utbildning till urolog, som gjorde en liknande betraktelse. Nämligen hur lite stöd det finns för tidigdiagnostik och avancerad kirurgisk behandling av prostatacancer.

Inte utan att man avundas kulturer som inte lika paniskt klamrar sig fast vid det här jordelivet.

Välja vem man härmar

Idag-sidan har skrivit en läsvärd serie kallad kallad Nedärvda mekanismer, en serie om mänskliga mönster som skapar onda cirklar. Huvudperson är den troende franske litteraturvetaren och filosofen René Girard.
Försök till en kort sammanfattning:
Vi konkurrerar och jämför oss. Samtidigt är vi beroende av grupptillhörighet. Spegelneuronerna i pann - och hjässloben gör oss lyhörda för "den andre". Resultatet blir att vi härmar och mobbar, vi löser rivalitet med utfrysning. Från detta beteende kan ingen svära sig fri. Lyhördheten skapar också förutsättningar för medkänsla och solidaritet. Men att ensam ställa sig på den mobbades sida är riskfyllt och kräver mod.

På sätt och vis är väl detta en variant på "Fångarnas dilemma", dvs hänsyn till gruppen är viktigare än den egna uppfattningen om vad som är förnuftigt och rätt.
Girard menar att det bara finns ett motmedel mot ondska, och det är att frivilligt välja offrets perspektiv, och ta risken att själva råka illa ut.
Det låter tufft. Kan man inte tänka sig något mer lustbetonat ? Genom att framhålla den starka känslan av belöning som uppstår när man gör gott. Vi har säkert  goda förutsättningar att nå dit, bara vi blir kvitt det här rotrutiga - individualistiska - valfrihetsprojektet.
Men det kan väl inte vara så svårt ?

En hammare kan användas till att slå i spik. Eller att slå någon i huvudet med.
Alkohol gör somliga glada, andra till misshandlare.
Man väljer vem man härmar ?


IDAG
Spegelneuron
Fångarnas dilemma

Upp och ner

Mitt i Södermalm (sid 4) rapporterar, likt flertal media, från helgens soppkök i Björns trädgård. Om bl.a Tage, som varit hemlös sedan skilsmässan för 12 år sedan.
Ada Salomon, har med sig jackor, tröjor, kokta ägg, och pepparkakor.
Jag är en fattig pensionär och har inte så mycket att ge, men man måste försöka hjälpa andra. Men den viktiga vägen är politisk och global, jag tror inte på individuell lycka, utan på gemensam lycka.
!
Södermalmsnytt , och chefredaktör Helene Claesson, fick uppmärksamheten i wrong-strupen. Vilket låter som en sund reaktion. Att sticka ut vore förstås att fortsätta rapportera, när andra tröttnat ...


BILD: Vårby, idag.

Tjärhovsgatan

" Tjärhovsgatan " ger fjorton träffar på den här bloggen. Vilket förstås beror på att jag bor i närheten. Men kanske inte enbart därför. Flera hundra år äldre än Folkungatan, och nästan helt utan trafik. Då är chansen större att man ser, och lägger märke till.

Enough is enough

På jobbet pratar vi löner och pensioner. Brev - och mejlskörden  är full av förslag hur jag kan sänka kostnader och höja intäkter. I radio, TV och tidningar rapporteras oavbrutetet om börsen och ekonomisk tillväxt. Som om detta vore livets mening.
Det är det naturligtvis, för Homo Economicus. Har just avslutat ett samtal med Trygg Hansa, som ringde sent på kvällen för att se om det inte fanns någon krona att spara om jag flyttade hemförsäkringen. - Då får du ha det riktigt bra Eric, så hörs vi i juni.

Jag vill inte tillhöra Homo Economicus. Jag vill fortsätta tillhöra Homo Sapiens, den förnuftiga människan. En begåvad varelse, vars främsta drift är att bli accepterad i gruppen, allt annat kommer i andra hand.
För Homo Sapiens är pengar och rikedom ovidkommande, i jämförelse med kärlek, vänskap och gemenskap. Det vet alla, som har nära och kära, och till livets nödtorft. Och ändå kan den neoliberala propagandan fortsätta sitt segertåg (SvD idag). Med ökad ojämlikhet, sönderstressade människor och utarmad miljö som resultat.
(english)

Vad kan man göra, mer än rösta på V ?
Stockholms Bhuddistcenter kanske …
Dana, en kultur av givande.

NEW GENEROSITY

Små, små ..

Någon har klistrat dit en liten svart tejpbit mellan benen på gågubben. Vilken skillnad !

Soppkök Stockholm

Soppkök Stockholm Björns trädgård;
Det löser inga problem att dela ut mat och kläder en gång i månaden.
Men det är förlösande att dela med sig.
Tack !

Opinion

Det är förhoppningsvis bara i svenska dagbladet som det går att skriva en ledare på tre spalter om mellanösternkonflikten utan att med ett enda ord nämna palestinernas belägenhet.

Vad kan man lära sig ?

Att jag kan fortsätta hoppa över ledarsidorna på SvD ? Ja.
Att till synes saklig information oftast  är propaganda ? Ja.
Att till synes objektiv information präglas av subjektiva upplevelser eller döljer en dold agenda ? Ja.
(Om Göran Persson som 14- åring inte bläddrat i boken om Förintelsen på biblioteket i Vingåker så hade han troligen kommit till samma slutsats som Olof Palme och Sven Andersson.)

Att det enda som duger är "tänk själv" (Chomsky) ? Ja.

Av ren medmänsklighet

En liten notis på Inrikes nytt, SvD.

Hallå där ! 
Foujan Rouzbeh, initiativtagare till Soppkök Stockholm vars syfte är att hjälpa hemlösa och papperslösa med basala behov som mat, kläder och sjukvård.
Varför har ni startat soppkök ?
- Av ren medmänsklighet. Det är bortom mitt förstånd hur det 2012 kan förekomma hemlöshet i Sverige. Enligt min mening är det systematiserat utanförskap. Om någon går hemlös i 15 år är det något som inte stämmer.
Vad har ni fått för reaktioner ?
- Positiva, främst från de behövande själva. De instanser och organisationer som finns för att hjälpa hemlösa idag räcker inte till. 
- Det krävs att medborgarna reser sig upp och säger ifrån, att man ställer upp för sina medmänniskor. Om tillräckligt många gör det kan vi lättare förmedla budskapet till de ansvariga.


Björns Trädgård Söndag 25 mars 12 - 18.

Gulfärg

Mycket jag undrar över.
Varför är den skagengula färgen så enastående vacker, varför blir jag varm inombords av att se den ?
Biologiskt, eller kulturellt ?
Korn av falurött ?
Mitt emot Drottningholms slott.

Bra för vem ?

Nästan alla uttryck är värdeladdade, väldigt få är neutrala.
Häromdagen diskuterade vi en färsk avhandling om behandling av tjocktarmstumörer. Ett av delarbetena handlade om " multidisciplinära terapikonferenser ", MDT. Dvs att terapibeslut tas av en grupp specialister på en konferens utan att patienten närvarar. Den goda avsikten är att ingen patient skall bli föremål för behandling som saknar vetenskapligt stöd. Utgångspunkten i studien var given; ju mer MDT desto bättre beslut. Eftersom MDT (f.n) är starkt positivt laddat. Ett mer kritiskt förhållningssätt skulle framhålla risken att patientens eget val kommer i skymundan. Livströtta Märta Andersson, änka sedan ett halvår, riskerar att reduceras till kvinna född 34.

Tänker nog i liknande banor när jag läser  i SvD om den Liberala revolutionen. Sverige har "liberaliserats" snabbare än något annat västland. Dvs vi har genomfört "lindring av tidigare lagar och förbud", som definitionen på Wikipedia lyder. Vi klättrar stadigt på "Index of economic freedom", och betraktas som "ett föregångsland". Det som fortfarande "drar ner det svenska betyget " är skatterna, de höga offentliga utgifterna och arbetsrätten.

Innan man sväljer positivt laddade begrepp är det viktigt att tugga ordentligt, och fråga sig: bra för vem ? Då finns risken att man hellre spottar ut, men den risken skall man ta.
Innan man spottar ut negativt laddade begrepp är det viktigt att tugga ordentligt, och fråga sig : dåligt för vem ?
Då finns risken att man hellre sväljer, men det är det värt.

Ditten och datten

Stannar till vid Drottningsholms slott  på årets första runda väster ut. I parken stoltserar vackra män i marmor, men på slottscafét syns bara kvinnor. 14 stycken, två gånger sju, lågmält språkandes. Utan att höra precis vad som avhandlas får jag intryck av att det är småprat om ditten och datten. Det ser trevligt ut, jag blir lite avundsjuk. På det kvinnliga.
Deras män gör väl något stordåd, om de inte är döda.

Toulouse

För det mesta är jag i min egen bubbla. Att tycka till om det som är på tapeten är inte lika lockande. Kan skylla på att det mesta är  sagt, men kanske är det också en rädsla att stöta sig.
Nu stöter jag mig: Det är  helt orimligt mycket uppmärksamhet på skjutningarna i Toulouse ! Tragiskt med de som fått sätta livet till, men rapportering 24 timmar om dygnet ? Samtidigt som människor dödas på andra platser hela tiden, utan att det rapporteras i den här omfattningen.
Skulle bra gärna höra någon förklara varför vissa människors liv är så mycket mer värt att uppmärksamma.

Nästan ambulans

Åtskilligt kan man vara utan, och allt är sannerligen inte av allmänt intresse. Men på gott och ont - media är en maktfaktor.
Det färskaste exemplet är att Åsele får en ny akutbil, som funktionellt är jämförbar med den ambulans som de lokala politikerna fick för sig att dra in. Utan " Uppdrag granskning " hade ingenting hänt ?

Skymning

Akvarellen är vackrast när det skymmer. Och det är den inte ensam om.
Har väl något med förväntningar att göra. Eller möjligen bara signalsubstanser.
Ju senare på dygnet,  ju kallare ute, ju mörkare årstid, desto mindre valmöjligheter.

Valfrihet, den svåra konsten att välja bort.
För oss, men inte för alla.

Smarta mobiler ger stress-och sömnstörningar, visar färsk avhandling. (x)
Att stänga av är mer än en knapptryckning.
Att stänga av är på allvar.
Blodigt allvar.
Utanför.
Ensam.

Återtåg

Det mesta har man på känn. Men vetenskaplig bekräftelse biter av någon anledning bättre :
Assistant professor Rosellina Ferraro i Maryland har visat att användandet av smarta mobiler inte bara på ett lättfångat och kravlöst sätt tillfredsställer vårt behov av att bli sedda och bekräftade, utan också att den här sociala mättnaden innebär att vi bryr oss mindre om andra, att vi blir mer själviska :
SvD
Jag är utan smart-phone, och kanske så skall förbli ? Kan även tänka bort mobilen, men det skulle nog uppfattas som riktigt själviskt ?

Egentligen tror jag innerst inne på nödvändigheten av ett hedervärt återtåg, back to basics. Ungefär som David Jonstad :
Schlaug

Men det kanske också är själviskt ?

Lite

Att kunna glädja sig åt det lilla är ( i praktiken) Onkel Olofs domäner. Men just i kväll lyckas jag lite grann.
Njuter av att det finns blommor på bordet, och doftar gryta från köket.
Och bara lite orolig för vad jag nu ska ta mig till ...

Rödfärg

Mycket jag undrar över.
Varför är  falu rödfärg så enastående vacker, varför blir jag varm inombords av att se den ? Biologiskt, eller kulturellt ?
Sjöstugan vid Erstavik

Stanna upp, bli kvar

Nätet är på gott och ont. Därute finns oändligt mycket sevärt, tänkvärt, inspirerande. Men det blir lätt för mycket. Och är aldrig på riktigt.

Besökte Allt är vågor. Och fastnade förstås, det brukar jag göra.
22 minuter som river runt i maggropen, som gör ont, och som får mig att skämmas. Korta, flyktiga besök med kamera ökar inte förståelsen, bara avståndet.

Man måste göra som Manfred Max Neef. Stanna upp, bli kvar.

Vilodag

Motivation

Vissa ämnen är mer övergripande än andra. Motivation är ett  sådant.

För den motiverade finns knappat några gränser för vad som är möjligt, den omotiverade kommer inte ur fläcken. När ingenting händer kan man vara säker på att det är motivationen som brister.
Men hur blir man motiverad ? Att sluta röka, att äta rätt, att bry sig om miljön och sina medmänniskor, eller bara att göra sitt allra bästa ? Filosofie doktorn i praktisk filosofi Håkan Salwén skriver i SvD om bonuslöner, om skillnaden mellan intern och extern motivation. Dvs motivation som kommer inifrån respektive utifrån, om att vara inifrån eller utifrån styrd. Glädje och känsla, kontra pengar och beröm. Och han hävdar, med stöd av tung motivationsforskning, att inre drivkrafter är överlägsna.

Det kan låta självklart. Och ändå ställer det allt på ända, 2012. Säg den  prioriteringsfråga som inte utgår ifrån att man väljer det som ger mesta möjliga yttre belöning.
På jobbet pratar vi upprört om den ogynnsamma löneutvecklingen för kirurgerna på Ersta, trots ekonomisk framgång för sjukhuset. Det framhålls som en stor och avgörande fråga, trots att vi jämförelsevis redan tjänar väldigt bra. Men, egentligen värdesätter nog de flesta av oss tillfredsställelsen med väl genomförda och lyckade  ingrepp mycket mer än några ytterligare hundralappar i plånboken.

Vi kanske alla går omkring och längtar efter att vara inifrån styrda, befriade från tron att det är yttre belöningar som räknas ?
Kanske handlar det, för vilken gång i ordningen, om "fångarnas dilemma". Dvs oron för att vara den enda som tar det självklara steget. Oron för att hamna utanför.


Vän av politisk ordning undrar vem man kan skylla på när motivationen brister. Sig själv eller andra ? Den vänsterorienterade lägger gärna skulden utanför sig själv, den till höger betonar hellre individens eget ansvar. Samtidigt kan man konstatera att lyckligt lottade med få undantag står till höger, och tvärtom. Dvs politisk orientering är  oftast uttryck för " jag tror på det som gynnar mig ", snarare än " tron  på det jag uppfattar som bäst för flertalet ".
Men jämlikhets - och rättviseaspekten  kanske får ett annat innehåll i ljuset av inifrån - och utifrån styrd ? Om man betänker att yttre belöningar har en förmåga att ta fram våra sämsta sidor, medan inre belöningar snarare förstärker empati och altruism.

Simsallabim så var alla problem ur världen !

Mycket vill ha mer
Fångarnas dilemma

Hög på hus

Nog har han det gått troll i boendet, som inte bara kan skyllas på bostadsbrist och höga priser. Boendet har knuffat undan annat, på boendet kan man lägga hela sitt engagemang, allt sitt förverkligande.
Om det har f.d (?) bostads - och visningsmissbrukaren Alexander Norén skrivit en bok.

Vilken bra idé, för att illustrera en tidsanda.

Självbild

Att leva som man lär är en dygd. Att tala vitt och brett utan handling är beklagligt. Att ge sig ut för att vara bättre än man är blir hyckleri. Att bara ligga lågt är däremot OK ?

Alla har behov av bekräftelse. Och alla har en självbild. Ju mer man sticker ut hakan, ju mer pompös, desto svårare att få självbilden bekräftad.
Bilden av Sverige  som ett fredsälskande föregångsland har inte precis blivit bekräftad på sistone. Bakom uppgörelsen med Saudarabien skymtar väl snarast ett systematiskt hyckleri, med tanke på vår framskjutna position som vapenleverantör världen över. Bofors …

Ser jag på mig själv så är bilden lika mörk. Mycket ord och lite handling, och mycket sämre än jag vill göra sken av. Men sämre än den som bara ligger lågt ?
För en månad sedan köpte jag en liten begagnad bensindriven skåpbil, med avsikt att "samla in och dela ut". Av det har det inte blivit något, mer än övningskörning. Vilket i och för sig har varit uppskattat.


Sett från en annan sida; vad tjänar det till att jämnt och ständigt gå omkring med dåligt samvete ?

Dalai Lama about man

Smakar det så kostar det

Kollega XX berättar om sina vidlyftiga bil - och semesterplaner. Och sin längtan efter att återvända till hjälparbete i Afrika. Och att det inte finns någon motsättning i detta.

Hur var det han deklamerade, Kung Henry ?
Smakar det så kostar det, en annan mänska livet.


Mer utförligt på samma tema - Myten om maskinen, Alf Hornborg

Kairo 678

Eva af Geijerstam i DN har bara gott att säga om filmen Kairo 678. Men nöjer sig ändå med att ge en trea i betyg. Av någon anledning utelämnar hon kritiken.
Så kan man göra. Tänkvärt.
Mitt betyg: 3+
Rekommenderas: Ja !

Anekdot för sänkande av arbetsmoralen

Roland och "Nu räcker det" fick mig att tänka på ett gult litet häfte i bokhyllan, som hittills har klarat alla rensningar, nämligen Centerpartiets Valpraktika från 1994. För varje år som går så känns den allt mer angelägen, men samtidigt allt mindre representativ för Centerpartiet.

Den tyske författaren Heinrich Böll berättar i en av sina noveller hur en flott turist på Europas västkust står på stranden och fotograferar. En fattig fiskare ligger i sin båt och dåsar och väcks av kamerans klickande.
Turisten och fiskaren börjar prata.
Turisten undrar om inte fiskaren snart skall ge sig ut på havet. Fiskaren svarar att han redan varit ute på morgonen och fått fisk så att det räcker i tre dagar.
Turisten undrar om om fiskaren kan föreställa sig vad som skulle hända om han åkte ut flera gånger, inte bara idag utan även i morgon och övermorgon.
Fiskaren skakar nekande på huvudet.
Då skulle han få så mycket fisk att han snart kunde köpa en motor till båten.
Och om två år en båt till. Då skulle han få ännu större fångst. För pengarna skulle han kunna bygga ett kylhus, ett rökeri och en konservfabrik. Så småningom en helikopter för att leta upp fiskstimmen och dirigera båtarna dit. Och icke att förglömma, en fiskrestaurang ! Och kunde exportera hummer direkt till Paris utan mellanhänder. Och sedan …
- Och sedan, undrade fiskaren ?
- Och sedan skulle ni lugnt sitta här solen och dåsa och titta på det härliga havet .
- Men det gör jag ju redan, sade fiskaren.


Kort sagt. Lurade.

Att se

Att se det stora i det lilla
Att se det lilla i det stora

Det är lika hisnande att odla potatis som att fara till månen
Barack Obama och Vladimir Putin är också rädda för prostatacancer

                 Dagarna blir längre. Men det finns fortfarande mörker.

Ensam är stark

" Tillsammans är vi starka "
" Det är bara döda fiskar som simmar med strömmen."

Privata Ersta sjukhus tar emot landstingspatienter, försäkringspatienter och egenbetalande patienter.
Den sista kategorin har kommit till på senare år efter ett avtal med ett företag som förmedlar överviktsoperationer. Dvs privatpersoner någon stans i landet, som fastnat i en vårdkö, tar av egna pengar och betalar vad operationen kostar på Ersta, plus arvode till firman som förmedlar. Mot detta har jag en himla massa invändningar.
Som överviktskirurg på Ersta är jag med och opererar egenbetalande. Under tyst protest.
Men när förmedlarföretaget vill bjuda på flott middag, för att fira "det goda samarbetet ", då får jag problem. Vilket väl kan uppfattas som spel för galleriet och lätt patetiskt, eftersom jag faktiskt deltar i verksamheten.
Hur som helst kändes det rätt bra att stanna hemma. Det svider alltid att hamna utanför gemenskapen. Men att bara simma med, det svider också.

Kvinnodagen

I förrgår  fattade ljusmanschetten eld igen. Bilderna från "branden" känns som en bra illustration till Birger Schlaugs engagerade predikan om Elin Wägner, med anledning av kvinnodagen. Hon är knappast eldfängd, och förtjänar att lysas upp.
Ur Väckarklocka

Vet  inte om det kan föras upp på "kvinnokampskontot", men dagens impulsköp  bestod av sju gånger Patti Smith. Impuls, absolut, men det har legat i bakhuvudet sen hon fick Polarpriset. Arg, upprorisk, välsjungande och väldigt sympatisk, på en och samma gång.

Långt borta ..

Det är fruktansvärt provocerande att se nya tidningsuppslag på Anders Behring Breivik. Med den där uppsynen, utan tillstymmelse till ånger. Får inte bort bilden från näthinnan. Och känner att här, om inte förr, går gränsen för både förståelse och förlåtelse. Det är bortom allt mänskligt.

Långt borta och nära

Det finns många exempel på samma tema. Avståndstemat.
Faran med ökat avstånd, geografiskt eller känlslomässigt. Och omvänt, värdet av närhet.
Det geografiska är lätt att förstå. Det känslomässiga är inte lika självklart.

Att ta cykeln med på flyget gör man på egen risk. Säkrast är att ha en hård väska som tål alla former av misshandel. Att göra ett paket av plast och papp är däremot vanskligt. Man ser inte längre att det är en cykel, och inslagningen ger inte mycket skydd. Då är det mycket bättre att checka in cykeln utan trampor , men i övrigt helt naken. För det visar sig att inte ens den mest brutala godslangare har hjärta att slänga och misshandla en livs levande cykel.
Den spontana vårutställningen kanske väcker samma känsla. Samma drivkraft att inte vilja skada, när jag verkligen förstår/känner att det skulle göra någon annan illa. De två tallrikarna på elskåpet är efter en vecka fortfarande installerade, och oskadda. Någon har t.o.m utvidgat motivet så att tallrikarna nu står bredvid varandra. Vilket i sig känns symboliskt. Inte över och under, utan bredvid varandra.
Kort sagt, det gäller att den omtänksamma sidan besegrar förstörelselustan, som alltid lurar i vassen.
Genom att krympa avståndet ?

Sen finns det förstås fler "dödssynder" än fysisk skadegörelse och vrede. Som högmod, girighet, frosseri, avund och lättja ...

Amen.
Gräv där du står.

Nu räcker det ?

                                                      
Tipsad om dagens Obs. Om Greklandskrisen, om vad den kanske egentligen handlar om. Om hur vi slutgiltigt försöker ta död på drömmen om ett liv i frihet, utan arbetslinjens slaveri.
Johan Andrén, radiomakare bosatt i Berlin, har radiomakat tänkvärt och framgångsrikt. Så framgångsrikt att jag kan tänka den förbjudna tanken. Nu räcker det.
Ingenting är farligare för makten än när vi visar den ett svalnande intresse, börjar leva långsammare och bryter med de vanor som den tvingat in oss i.
Hela texten här
Lyssna här

Mindre ont

För femte gången på kort tid återvänder jag till Erstavik.
Solen har krupit ner under horisonten men marshimlen är fortfarande ljus, och månen är nästan full.
Ställer cykeln vid den röda sjöstugan, och kan promenera över den betade ängen rakt ut på isen. Det enda som hörs är just isen, som ger ifrån sig sjungande läten. För att påminna den ensamma skrinnaren att den alls inte är en glansig, död materia. Utan synnerligen levande.
Jag suger i mig så gott det går, den här oslagbara känslan som bara isar kan ge.

Nu kan vårsolen och Gumman Tö få komma. Jag är nöjd, för den här gången.

En liten VIDEO - snutt.

DET GÖR ONT !

Kanske lite märkligt att döpa vackra bilder till "det gör ont". Det var inte meningen som någon fyndig koppling till schlager, knoppar som brister, Lena Philipsson eller Karin Boye.
Utan bara känslan att ibland kan (särskilt) vinterdagar vara så bedövande vackert att det faktiskt gör ont.
Ont för att jag inte förmår att uppskatta helt och fullt, ont för att det är så flyktigt, ont för att det blir en för stark kontrast mot all misär, ont för att det är så få förunnat, ont för att det påminner om hur illa vi behandlar moder jord. Det gör ont.

Tigerhav

Martins Johanssons " Tigerhav " blev gemensam favorit på "den riktiga" Vårutställningen.
Vacker, utmanande, helhet och detaljer på samma gång …äsch; vi tyckte om den !

Ernst Billgren passerade samtidigt. Han gick förstås motsols/mot publikströmmen, och såg så blassé och ointresserad ut som bara en konstprofessor kan göra ..

Det gör ont ..