Ekonomi utan tillväxt

Känner mig lika tjatig som Birger Schlaug.
Hur som helst, den här sidan från Cogito innehåller det mesta, om man vågar och vill ifrågasätta ständigt ökad tillväxt:
För den som orkar och har tid: en utförlig rapport av Mikael Malmaeus.
För den som föredrar att lyssna: Sammanlagt nio intervjuer ur Vetenskapens värld.
Eller varför inte Per Gahrton  ?
Eller Birger Schlaug.

För den som tror att det finns enkla lösningar på stora problem:
ZERO

Idioter

Vi är födda optimister eller pessimister. Johan Norberg brukar tjata om att man ser antingen halvtomma eller halvfulla glas.
Hörde för en tid sedan Nina Björk och KG Hammar på "Tillväxtforum". De verkade ha samma uppfattning om tillväxtens följder, men NB var pessimistisk, KG var klart mer optimistisk.
Idag hör jag Nina Björks söndagskrönika i Gomorgon Världen (P1). Och får lite mer kött på benen varför hon är så uppgiven. Jag tycker hon har helt rätt, "vi är idioter" när vi fortsätter flyga trots vetskapen att tåg är så oändligt mycket bättre för en "febrig" planet. Men på något märkligt sätt lyckas vi leka en låtsaslek, ett slags "rollspel", där ingen behöver känna sig ansvarslös eller ha dåligt samvete.
Kanske vi plötsligt får för oss att spela ett annat rollspel, med andra regler ? Och den gamla föreställningen framstår som urbota löjlig och passé ? Vad sägs om det, pessimisten ?


Att det finns folk som orkar och vill kämpa blev jag påmind om av den här hemsidan.
Men kampen mot maktmissbruk handlar om mer konkreta och synliga missförhållanden, då går det inte lika lätt att spela "rollspel", att låtsas som om problemet inte finns, som vi kan göra med t. ex klimatförändringar.
Helst vill man beställa fram Björks klarsynthet tillsammans med en rejäl portion mod och optimism. Finns det på menyn ?
Själv blir jag med jämna mellanrum beskylld för att vara aggressionshämmad och feg. Och det är alldeles riktigt. 
Sådana människor finns det inte något större behov av när det handlar om att bekämpa orättvisor och missförhållanden.

Judith Butler

Fortsatt märkliga sammanträffanden.

Innan jag stängde datorn i morse blev det ett ord till, som på något vis fattades, i texten om etiopiska barn. Inte bara "energiska" och "nyfikna", utan också "utsatta".
På bussen till Norrtälje, en halvtimma senare, läser jag i Svenska Dagbladet:
Föreläsningen på Nobelmuseet går under namnet ”Precarious life: The obligations of proximity” och relaterar till de frågor som Butler ägnat det senaste decenniet åt. Kan vi svara moraliskt på lidande som sker långt borta? Hur ser vårt ansvar ut gentemot dem vi inte har valt? Butler menar att förhållandet mellan närhet och distans aktualiseras och förhandlas genom krigets bilder. Lidandet långt borta kommer nära, med ett etiskt krav som överväldigar. Men kan vi överväldigas av detta (det dagliga, de upprepade fasorna, krigets ansikten) utan att bli paralyserade? Är det handlingsförlamning som återstår, i en medierad värld som ständigt förser oss med smärtans bilder. 

Butler tror inte det, hon argumenterar för betydelsen av en mottaglighet som följer av att ha blivit överväldigad. När det som är långt borta förmedlas och plötsligt blir här och nu uppstår ett möte med en etisk innebörd. Att bli berörd är att bli utsatt för en rörelse, där jaget inte längre kan hävda sin frihet eller sitt oberoende. Utsattheten är en förutsättning för att bli tagen i anspråk av den andre.

Men. Det är lättare att verka oberörd, och låtsas vara oberoende och outsatt, hemma i TV-soffan än öga mot öga.
På samma tema :  Den andres ansikte - Emmanuel Levinas.

Bortbyting

Spontant tänker  jag att det är ointressant,  helt ointressant. Ingmar Bergman är fortfarande Ingmar Bergman, vem som än var hans mamma. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa. Och stirra på bilden av den troliga halvbrodern, Holger Tillberg.
Ingmar Bergman kunde prata om sig själv, sina rädslor och sina känslor utan att man storknade. Det var på något vis enkelt att överse med hans självupptagenhet.  Hans rädsla verkade äkta.
Hade han en aning om att han (troligen) var  bortbyting ? Var det rädslan för den sanningen som var bränslet i hans konstnärskap ? Snarare än rädslan för den stränga fadern ?

Money today

Nog är det barnen man kommer ihåg mest från Etiopien. Med all sin energi och nyfikenhet, och utsatthet.
Den blåklädda flickan började springa vid min sida strax innan stigningarna upp mot Lalibela. Hon undrade om jag hade pengar, en penna, eller något annat att avvara. Det var sent på dagen, jag var trött på tiggeri och upprepade "no money today, no money today, no pencil today, maybe tomorrow". Hon såg lika glad ut för det, fortsatte springa med, samtidigt som hon pratade oavbrutet, på amarik (etiopiska). Jag svarade på engelska att jag inte förstod vad hon sa, men hon bara fortsatte, prata och springa. Att det gick rejält uppför, i flera kilometer, verkade inte bekomma henne. Blev till slut  både imponerad och full i skratt av hennes envishet, och istället för att avfärda på engelska försökte jag blidka med att härma hennes amarik, men de gjorde inte något större intryck. Det var handling som räknades.
Uppe på toppen hade hon "besegrat" mig. Hon fick min sista penna, lite pengar och en vit sjal.
Hon kommer nog att klara sig.

Sjukvårdsekvation

Läser DN:s ledare om sjukvården. Egentligen inte så mycket att kommentera.
Slår mig ändå hur sorgligt det är att vi hela tiden måste jaga förbättringar, att vi aldrig får vara nöjda. Men vem vill inte ha tillgång till de senaste rönen från sjukvården ? Eller kanske snarare, varför skall just jag avstå ?
Ny kostsam teknik, en äldre sjukare befolkning med ökade krav, och samtidigt lägre skatter. En svår ekvation att lösa, åtminstone om man har avsikten att alla skall ha samma tillgång, oberoende av plånbok. Släpper man den ambitionen, då blir det enklare. Det kallas på DN-språk "våga välja bort".

 

             För den som undvikit trädgårdsland i 50 år är det här en märkvärdig bild.

Framtiden i våra händer

Framtiden i våra händer börjar med att aldrig göra anspråk på storhet, skrev Realist i en kommentar för en tid sedan.
Så sant. Kort sagt - taoism .

För den som ständigt brottas mot behovet av bekräftelse, som aldrig kan låta bli att jämföra sig, men som samtidigt tror att världen vore så mycket bättre utan konkurrens och tävling, så var kvällens avsnitt av Mästarnas mästare inte bara spännande, utan en riktig tankeställare. Kloka ord från Ingemar Stenmark, Anders Limpar, Maria Grandin och Kenny Bräck. En tacker.
Den avslutande nattduellen mellan Bräck och Limpar blev en smärtsam påminnelse om hur jag skulle vilja vara (Bräck), och vem jag tyvärr är (Limpar).
Tao-Te-Ching - axplock.

Jan Cederquist - igen

På Waldermarsudde visas målningar av GAN och fantastiska kläder designade Lars Wallin. I entrén säljer man biljetter, konstböcker och affischer. Av någon outgrundlig (?) anledning ligger där även en trave Myten om maskinen, som jag precis i dagarna varit uppslukad av. Märkligt ? Meningsfullt ?
GAN var futurist, men det duger inte som "förklaring".

                                                                      Det finns bara två sätt att leva sitt liv.
                                                                      Som om ingenting är ett mirakel,
                                                                      eller som om allting är ett mirakel.
                                                                      (Albert Einstein)

                                The absence of evidence
                      does not mean the evidence of absence.

                                                              Synkronicitet.

I förbifarten

Läser Trafikverkets information om den 18 kilometer långa tunneln mellan Kungens kurva och Häggvik, kallad förbifart Stockholm.
Landstingets regionplanedirektör Sven Erik Nylund menar att den begränsade rörligheten har skapat en segregering som har hämmat människors valfrihet, förbifart Stockholm är viktig för att människors rörlighet och möjlighet att bo och jobba där man vill.
Jag är förstås hopplöst förtappad som tycker att vi inte behöver prata så mycket om ökad valfrihet. Och fullständigt ute i kylan om jag hellre ser att vi begränsar valmöjligheterna?
Röka på krogen? Det känns redan som väldigt länge sedan.

Myten om maskinen

Har flera gånger flaggat för boken " Myten om maskinen ", skriven av humanekologen Alf Hornborg. Läste den i lugn och ro i Addis.
För den som är intresserad av att ifrågasätta nuvarande ordning från grunden, och inte bara tänka i termer av lappa och laga, kan den varmt rekommenderas. Den hjälper  verkligen till att ifrågasätta det vi tar för givet. ( Även om det bitvis är akademiskt i överkant. )
Vill man förenkla kan man säga att den handlar om, som kollega Roland Lidén så träffande kallar det, att uppnå ett slags KLOTFÖRSTÅND.


Några citat ur boken:

Varufetischism förutsätter att produktionen sker utom synhåll för konsumenterna. Så länge konsumtion och produktion hålls isär kan också ekonomi och moral - saker och personer - hållas isär. Ibland, och kanske oftare på landsbygden, "riskerar" de att smälta samman. Men för det mesta slipper vi bekymra oss om peruanska gruvarbetare eller colombianska kaffeodlare. Vi kan köpa deras produkter prydligt lösgjorda från deras svett och landskap.


Medan gåvans "själ" uttrycker ett samband mellan människor och produkterna av deras arbete, bygger varufetischismen på att just detta samband har brutits.


Den industriella revolutionen brukar betraktas som den tid då nya, och arbetsbesparande uppfinningar såg dagens ljus. Redan i mitten av 1800 talet kunde en ledande nationalekonom som John Stuart Mill betvivla att det någonsin hade uppfunnits en arbetsbesparande maskin som sparat en enda minut arbete. En grundläggande fråga vi bör ställa oss är om maskinen i själva sitt väsen primärt är ett medel inte att bespara men att förskjuta uttaget av tids och rumsresurser till svagare samhällsgrupper… Den tidsvinst som t.ex tågresenärerna gjorde genom att ta tåg istället för  diligens måste vägas mot all den tid som förbrukades att bygga järnvägarna, lokomotiven och vagnarna, framställa järn och stål, bryta kol hugga skog och timra slipers. 
Att järnvägen ändå var en god affär  bygger naturligtvis på att olika människors tid världen över har fått olika prislappar.


Pengar är ytterst en idé om alltings utbytbarhet, och om föränderligheten hos alla utbyteskvoter.


Att industrins penningintäkter måste hållas högre än dess kostnader - alltså vinstbehovet - avslöjar dess beroende av resursflödet från periferin. Industrins behov av av monetär vinst uttrycker dess oförmåga att själv alstra tillväxt, eftersom ju vinsten ytterst inte är något annat än anspråk på resurser från periferin.


Pengar är en kulturellt konstruerad  förmåga att göra anspråk på andra människors tid och resurser.


Vårt enda hopp är att angripa pengarna som idé.  Neoklassisistisk ekonomisk teori är så till den grad en del av själva idén om alltings utbytbarhet.


Det sinne för etik vi nu har är byggt för de nära relationerna. Är det möjligt att utveckla en ny sorts etik för det abstrakta globala relationerna ?


Kanske måste vi bygga in spärrar mellan lokala och globala varuflöden, så att lokala kretslopp och livsvärldar kan immuniseras mot den globala flödenas blinda framfart.


Det är inte svårt att föreställa sig hur samtliga de stora överlevnadsfrågorna (miljöförstöring, resursutarmning, fattigdom,  freds och konfliktfrågor ) ytterst kan spåras till kapitalackumulationsprocesser.


Tradiotionellt har den neolitiska (jordbruks) revolutionen tolkats som ett stort framsteg för mänsklig kultur och civilisation. Under senare decennier har en annan bild vuxit fram. Övergång till jordbruk och boskapskskötsel framstår nu mera som ett nödtvång än en snilleblixt.


Omvandlingen solenergi - livsmedel - muskelkraft är en uråldrig ekologisk näringskedja, medan kedjan mineraler - teknik - konsumtionsvaror är en helt ny process med oöverskådliga ekologiska konsekvenser.


Att förena mänskligheten i ett gemensamt samtal om dess existensvillkor kanske på sikt kan föra oss fram till ett världssamhälle i vilket det enda vi behöver förflytta  mellan avlägsna ekosystem är idéer. (!)


Miljöhänsyn har blivit en ingenjörskonst. Miljöproblemen skall lösas av  av ekonomer och ekologer utifrån den välbekanta ambitionen att kontrollera och likrikta.


Om ekosystemen är baserade på på subtila, intuitiva varseblivningsmönster och dessa systematiskt nonchaleras av de hegemonsiska vokabulären är förstörelsen av mening och förstöreslen av ekosystem två aspeker av samma process.

På riktigt

- Jag är en duglig kirurg, men saknar den där fallenheten som somliga har. Språk däremot har jag väldigt lätt för, ångrar att jag inte utnyttjat det och lärt mig fler.
Säger den iranske kirurgen, när jag berömmer hans grammatiskt felfria svenska.
Det är väl inte riktigt politiskt korrekt att tala väl om invandrare, men jag tycker de är bättre än vi riktiga svenskar på att vara upp-riktiga.

Med en nypa salt

Det händer att jag glömmer den lilla nypan salt i gröten. Då är den smaklös och knappt ätbar, trots mycket lingon. Blir förvånad att den där lilla nypan salt kan göra sådan skillnad.

Det händer ibland att någon är så där oväntat trevlig i mataffären eller på bussen. Man blir förstås glad, men blir ändå förvånad hur länge känslan kan sitta i.

Obama kanske hade glömt saltet i gröten, eller fått en snorkig hälsning av sin sekretare, den där dagen han bestämde sig för att agera som en terrorist ?

Mässa i Lalibela

Vi samtalade om meningen med livet. Vi diskuterade behovet av gemensamma grundvärderingar i samhället, av människovärde och solidaritet, av någonting mer än det egna privata livet som det enda intressanta, av offervilja och gemensamma mål, av samhörighetskänsla med naturen och tillvaron i stort, om behovet av mystik och helhetssyn, av att söka kraften inom sig själv och inte jaga efter den  i det avlägset exotiska och främmande. Vi hamnade till slut i frågan om andligheten, dess väsen och nödvändighet, eftersom livet är mer än det materiella och livets mening aldrig kan mötas med blott materiella medel.  Han tyckte till och med kyrkorummen var oersättliga för var och en som vill ge plats åt andligheten i sitt liv. Då nämnde jag "Gud".
Samtalet dog bort. Orden tröt och vissnade. Han tittade medlidsamt på mig, sa något vänligt och gick någons annanstans.
(KG  Hammar)

Enough is enough

Bo V Herlin har en fin hemsida, med intressant läsning för den som tror att det finns alternativ till kapitalism och kommunism. Bl. a redogör han för rapporten Enough is enough. Onekligen en frestande titel.
Ett spontant intryck efter genomläsning av sammanfattningen, är att betoningen skulle ligga mer, precis som KG Hammar betonar, på opinionstryck underifrån. Här kommer det som en passus på slutet. 
ZERO

En vacker inramning

I princip finns det väl bara två sätt att påverka beteenden. Piskor och morötter. Information och upplysning, som vi har stor tilltro till, innehåller små, nästan osynliga, piskor och morötter. Och gör ofta ingen nytta. I reklam och marknadsföring är de desto synligare. Man kan bli omåttligt belönad, eller bestraffad (om man avstår).

I Klimatmagasinet Effekt pågår en artikelserie kallad Kommunikationsskolan - Kampen om dina värderingar.
Ett sätt att förstärka inre värderingar och lägga grunden för en hållbar utveckling är att använda sig av framing, inramning. Begreppet grundades inom sociologin, men har kanske blivit mest känt för sina tillämpningar inom marknadsföring. Det handlar om hur vi organiserar minnen och erfarenheter och kopplar ihop dem med med ord och begrepp i förståelseramar. Förståelseramar kan ofta sammanattas i vissa nyckelord eller en mening, till exemepl krig mot terrosrismen, arbetslinjen, gröna folkhemmet.

Känns förstås som ett nederlag för den förnuftiga människan, men det är väl bara att krypa till korset. Enbart fakta räcker inte, det ger inte tillräckligt utslag i belöningscentrum för att påverka våra attityder och beteenden. Vi får vackert lära av reklambranschen, och Per Schlingmann ?

9-4X

Det är en stor bil, men bakom ratten märks inte storleken. Bra väghållning, exakt styrning och väldigt kompetent fyrhjulsdrift gör bilen till ett nöje att köra - så länge man inte betalar bensinen själv. För den drar 11,2 liter på tio mil. Det är alltså långt ifrån någon miljöbil Saab tagit fram. Det är egentligen det enda negativa med bilen, efter en lång provkörning, utanför Washington.
Ur DN-Ekonomi - fredagen den 13 maj.


Det är en oerfaren kirurg som börjat, men det märks inte. Bra kroppshållning, exakt bena och väldigt kompetenta magmuskler gör honom till ett nöje att träffa - så länge han inte opererar. För han är nästan blind. Det är alltså långt ifrån en operatör vi anställt. Det är egentligen det enda negativa med kirurgen, efter en lång provanställning, utanför sjukhuset.

The tipping -point

Tillväxtforum.
Det var faktiskt en bra idé. Att som omväxling låta tre meningsfränder umgås på scenen.
Dessförinnan hade tillväxtskeptikerna Anders Wijkman, Eva Alfredsson och Allan Larsson hjälpts åt att puckla på nationalekonomen John Hassler. Som duktiga debattörer knep dom några poäng var.
Nina Björk, K-G Hammar och socialpsykolog Chris von Borgstede inspirerade istället varandra, att belysa och exemplifiera ett märkligt tillstånd. Utan konfrontationens förenklingar och fördumningar. Klubb för inbördes beundran kanske någon skulle säga, jag tyckte det var givande.
Nina Björk verkade som hon kapitulerat för kapitalismens makt över vårt beteende, hon var djupt pessimistisk. KG Hammar, som imponerar med sin tydlighet och sitt mod, såg möjligheterna.  Han exemplifierade med Köpenhamnsmötet, som i allas ögon var ett stort fiasko.
- Medan mötet pågick åkte jag några gånger över sundet,  jag var "hög" varje gång jag åkte därifrån, av allt engagemang och all energi. Väl hemma i TV-soffan kunde jag sedan höra hur dåligt förhandlingarna gick.
- Förändringar kommer underifrån, till slut når man en punkt, "the tipping-point", när tillräckligt många är beredda att byta fot.

Till sist gick Maria Abrahamsson (m) och Gudrun Schyman en match. Jag gick rätt snart, har nog förlorat lite av mitt forna idrottsintresse ?

Ingen aning

87 år gamla går de med stappliga steg, men intellektet är ofattbart spänstigt . Inte självsäkert eller dominerande, utan lyhörda, nyfikna och närvarande. Båda har de vigt sina liv åt behövande i Etiopien.
Vid några tillfällen har deras vägar korsats i Addis, men av Catherine Hamlin (som Richard och jag får träffa en kort stund) förstår vi att det inte är någon själarnas gemenskap.
Orvar Jonsson, ateist av hela sitt hjärta, har likt " Hundraåringen " anpassat sig till rådande förhållanden. Den djupt troende Catherine Hamlin har tagit strid, mot myndigheter och fördomar.
Men jag har ändå känslan, att det är mer som förenar än som skiljer .
Vad det egentligen som skiljer ?  Kärnkraftsvännen från motståndaren ?  Tillväxtanhängaren från skeptikern ? Juden från muslimen ? Sverigedemokraten från miljöpartisten ? Vännen från fienden ? Den onde från den gode ?  Bin Ladin från Obama ?
Ingen aning.

Hamlin Fistula
Orvar Jonsson

Skrattar först som ...

Men vi lämnade byn, sittande i våra hyrda jeepar, tagna av äventyret och vårt inbillade mod, sedan vi med milt våld lossat våra händer från de där barnen som så gärna ville hålla i våra händer och få veta något om vår konstiga värld långt borta. I flyget hör vi råa vita skämt om kvinnorna och männen i Afrika och vi undrar över vilka som är mest värda ett garv. 
Nog är det vi i vår civilisation? Vi, som fått större förutsättningar än någonsin att leva ett gott liv, med tid för kärlek och lust utan hunger och materiell nöd, men som drunknar i strävan efter mer av det som aldrig någonsin kommer att ge oss tillfredsställelse. Är inte det värt ett garv? Civilisation?
I botten på varje flyktingdebatt ligger värderingar, erfarenheter, föreställningar och allt som oftast rädslor. Och som en väv för hur vi ser på världen och dess människor ligger ofta medvetna eller omedvetna stråk av det som byggt vår kulturs vurm för rangordning och hierarkier. Vit man överst, möjligen med Gud ännu högre. Sedan kommer de andra.  I detta ligger, mer eller mindre dold, rasistiska frön.
(Birger Schlaug - ur Flyktingbloggen )


Någon sverigedemokrat föreslog att riksdagsmännen den återstående mandatperioden skulle leva i våra invandrartäta förorter. För att bättre förstå.
Låter som ett bra förslag. (Om man bortser från att förslagsställaren menade att det bara gällde icke-sverigedemokratiska partier …)


För den som orkar ta striden. TILLVÄXTFORUM 2011. 
Kulturhuset idag klockan 11.30.

Knutpunkt Slussen

Utan tvekan 70-talskänsla. I Kungsträdgården trängs illa klädda människor för att fira 40 årsminnet av almstriden. I utkanten av folksamlingen finns ett anslag om Slussen. Pedagogiska färgkartor som med en röd-grön skala illustrerar bullernivåerna; för närvarande, och vid olika ombyggnadsförslag.
Det s.k medborgarförslaget (Knutpunkt Slussen) ser onekligen mänskligt ut. Enligt mannen vid anslaget är det realistiskt, även ur ett "bilperspektiv".
Utställning och mer information på Hotel Hilton.

Hottest place on earth

Här är en uppskruvad dokumentär om afarer och Danakilöknen.
Kan känna en viss stolthet när jag ser filmen. För att vi inte tyckte det var så märkvärdigt.
Filmen ger ingen verklig inblick eller förståelse för de här människornas liv. Det fick inte vi heller.
För att få det måste man göra som  Manfred Max - Neef ; leva där länge, utan kameror, tillsammans. Inte korta, självspeglande, besök.

Populism

Kan inte riktigt släppa frågan om human invandring och sverigedemokrati.
P1 hade förra veckan flera inslag om " populism ". Man pratade som om det var en självklarhet vad som avses. Kom på mig själv med att vara rätt osäker.

populism, (lat. populus, "folk"), politisk rörelse som vädjar till "folket" och angriper en politisk eller social elit, ofta utan att detta hugfästs i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet. Populismen, som kan ha skiftande innebörd i olika länder, används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter. Men det behöver inte vara negativt.
Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet". Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.
(wikipedia)

populism, rörelse eller ideologi som utnyttjar folkligt missnöje och underblåser det med enkel, demagogisk och opportunistisk argumentation. Den politiska populismen har ofta haft sin grund i missnöje med skatter, byråkrati eller invandring. Populistiska partier har ofta starka ledare som står för hela organisationens idéutveckling.
(svenska akademin)

Sverigedemokraterna anges ofta som exempel på populism. " Allt är invandrarnas fel."
Att "allt är kapitalismens fel", en åsikt jag själv är benägen att ha,  är lika kategoriskt. Men det klassas nog inte som populism. De flesta håller inte alls med, några skulle kalla det för onyanserat eller förenklat. Men inte populism.
Som vanligt är jag  kluven. Kan ovanstående definitioner av populism vara ett uttryck för att det etablerade samhället behöver ett skälsord för de som påtalar orättvisor, lögner och hyckleri ? Snarare än att det är "enkel, demagogisk och opportunistisk argumentation" ?

Plogdans

Överallt i Etiopien ser man ensamma män, gåendes på små jordplättar bakom en enkel plog och två dragdjur. En nästan övertydlig illustration av det outvecklade landet. Mannen svingar med svepande (vackra) rörelser piskan i luften, samtidigt som han utstöter sjungande läten. Piskan träffar sällan djuren, och det som först ser ut som övergrepp, är nog snarare en inövad pardans.
En dag fick jag prova att gå bakom plogen. Och slogs av den fantastiska känslan, inte alls olik den att hålla i rodret på en segelbåt. En känsla, som sannolikt vida överträffar den att sitta instängd med hörlurar i en stor skördetröska, på en oändligt stor åker, i ett utvecklat i-land.

Läser för tillfället Apelsinflickan av Lena Kallenberg. Om en fattig värld, en fattig tid, om fattiga kvinnor i 1880-talets Stockholm, som mer eller mindre tvingas till prostitution för sin överlevnad.
I Etiopien är fattigdomen, tiggeriet och levnadsstandarden kanske jämförbar med den i Sverige för drygt hundra år sedan. Och det är knappast något att skönmåla, eller längta tillbaks till.
Men tappade vi bort något på vägen, när vi utrotade fattigdomen ? En känsla, en glädje, en samhörighet ?

Klokare ?

Innan jag åkte till Etiopien försökte jag sätta mig in i säkerhetsläget i Danakilöknen, dit vi skulle. Lasse Berg skrev i Skymningssång i Kalahari att  detta var " ett av världens oroligaste områden, med kringströvande rövargrupper och diverse lösa militära förband ". Hoppsan.
Tog kontakt med Lasse Berg, svenska, tyska, franska och amerikanska utrikestjänster, etiopiska kompisar på jobbet, m fl. Alla avrådde. Men det var svårt att förstå vad i allt jag hörde som var fakta, rädsla, omtanke, politiska hänsyn, gissningar, okunskap, trygghetsnarkomani eller...Jag blev inte riktigt klok.
Nu har jag varit där. Att vi inte råkade illa ut går inte att dra några slutsatser av. Det betyder inte heller att jag kan ha någon generell uppfattning om säkerhetsläget i området. Men jag har en mycket tydlig bild, oändligt mycket tydligare än innan, av att vara där. Jag känner mig lite klokare.


Läser igenom ordväxlingen med Robsten och Johan om Human invandring. Och blir inte klokare. Men slås av alla våra självsäkra och motstridiga uppfattningar, om allt vi inte har någon egen erfarenhet av.
Robsten, Johan:
Min naiva uppfattning om invandring är inte evidensbaserad. Utan grundar sig på min begränsade erfarenhet, av möten med andra människor. 

Ni får förlåta smitningen. Alternativt njuta segerns sötma :-)

Frånvaro av bevis

Märkligt hur man kan leva i sin bubbla.
För mig har Stockholms Universitet bara varit några anskrämliga, mintgröna miljonprogramsklossar utmed Norrtäljevägen, som man helst passerar så fort det går. Kan inte minnas att jag varit inne på området.
I går var jag i alla fall där, för att besöka den pågående kongressen om medvetande, Toward a science of conciousness. Första mötet, upp ur tunnelbanan, är en vilsam vy av stensättningar, stora gräsmattor, smala gångar och låga byggnader. Det mintgröna är utom synhåll. Aula Magna, ritad av Ralph Erskine, är ett sådant fullständigt under av skönhet, fyndighet och harmoni att man nästan har svårt att koncentrera sig på föreläsningarna. Så fel man kan ha.

Det är mycket power-point, bleka talare och torra kurvor. Men psykolog Padrinho Paulo Roberto från Brasilien ställer sig ensam längst fram på scenen, zoomas in av kongresskameran, och statistikkurvorna på den stora skärmen byts ut mot ett väldigt levande ansikte. Han trollbinder med sin erfarenhet av Sacred Plants of Amazonia. Inte droger i vår bemärkelse (?). Utan del av en urgammal tradition att tänja på medvetandet, bli mer uppmärksam, sluta tänka, glömma jaget. Tveklöst talar han om en religiös upplevelse. Han gör det väldigt övertygande.
Efter lunch berättar virologen Luc Montagnier om sina provocerande försök angående ultralågfrekventa vågor från DNA-strängar. Vilket skulle ge belägg för "energier" utanför det vi idag kan mäta. Att Montagnier är nobelpristagare 2008 (för upptäckten av HIV), gör det svårare för den konventionella vetenskapen att rycka på axlarna.
När en vanlig go´ entrepenör som Christer Perfjell är mottaglig för det som finns utanför den konventionella medvetandeboxen, då handlar det inte längre om flum för några få navelskådare. Utan om ett paradigmskifte, på bred front ? Utanför boxen kanske det hägrar något slags "klotförstånd" ?

Svenska Dagbladets serie om medvetandet finns här.
Samtal (web) från stadsbiblioteket, med bland andra Christer Perfjell, här.

" Absence of evidence does n´t mean evidence of absence " (ung; att något inte kan bevisas betyder inte att det inte finns), stod det på en power-point-bild som fladdrade förbi. 

I väntan på kineserna

Omställningen svårare än väntat. Finns ingen anledning att glorifiera fattigdomen i Etiopien. Men varför kommer oron krypande så fort man kliver in i välfärden ? Jag borde vara enbart tacksam, tacksam , evigt tacksam.
P1 står sig. Kropp och själ handlade om lek. En viktig överlevnadsfunktion, som nutida moderna vuxna tror är bortkastad tid. Arne Naess, som levde som han lärde, lär ha sagt: - Man slutar inte leka för att man blir gammal. Men man blir gammal om man slutar leka.

Rensar så gott jag kan. I lådor, hyllor och pärmar. Har svårt för att slänga, svårt för att skiljas.
Upp med hakan. Snart stiger termometern till anständiga grader.

I Danakilöknen var det femtio grader. Det gick bättre än väntat, även för ett blekansikte.
Området befolkas av afarer. Sedan urminnes tider utvinner och transporterar de salt från öknen. I några dygn levde vi i den strävsamma traden av kameler, på vägen mellan gruvan och staden. Det såg enkelt och självklart ut, men vår guide kunde berätta om en komplex organisation, bevarad och utvecklad under årtusenden. 
Vägen till saltfyndigheten var delvis lerig ...
Hotbild: Att kineserna bygger en asfaltväg för biltransport ?