För några år sedan gästade Naomi Klein Södra teatern för att diskutera sin bok The Chockdoctrin. Det var en knivskarp debatt, med många kritiska, och en del insmickrande, frågor. Förnuftet jobbade för högtryck.
Nu var det Jannes Fenomenala Orkester som bjöd på Chockdoctrin - the concert, i en minst sagt överfull Kägelbana.
Nu skulle det vädjas till andra sinnen.
Vi var fyra i sällskap, som tog risken.
Visst, vi var överens. Det fanns mycket att anmärka på. T.ex svårt att få flyt när aktörerna samtidigt skall vara scenarbetare, svårt att nå ut när sångmikrofonen är en atrapp. Varför kom speakerrösten inte tillbaka och ledde oss genom budskapet ?
Vi var också överens om att det var några starka inslag, som när kulspruteliknande jättefläktar blåste bort hela scenen.
Men totalt sett - en överstruken geting.
Kan, nu , inte frita mig från känslan att vi blockerar oss. Att vi kräver att allt kan bedömas rationellt. Jag tyckte det fanns ett helt knippe starka bilder, kanske inte så självklara eller ens begripliga, men starka.
Felet kanske uppstår när man blandar, inte väljer sida. Känsla eller förnuft. Helst ser vi på föreställande tavlor, men nonfigurativa är också OK. Men det skall vara antingen eller. Annars uppfattas det gärna som ett misslyckat försök " att måla av ".
En alternativ tolkning är att de som klappade mest i händerna var wannabees, som lät sig luras.
På jobbet skulle det i alla fall vara en katastrof om man inte kunde blanda känsla med förnuft.
Bara en sån sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar