fel

Skogskyhrkogården,idag

somligt är nära, som familjen och cyklarna
annat är långt bort, som transportstyrelsen och mikael odenberg
men jag får för mig
att allt är lika nära
och långt bort

fel, fel, fel

The Square

Läser Helena Lindblads hyllning i DN av Ruben Östlund och The Square. Hade jag en dålig kväll, finns det en lockelse i att såga en Cannes-vinnare, eller hur skall jag förklara mitt ogillande ? Om det här varit den första Östlund-filmen hade jag troligen jublat, men nu är det en Ruben för mycket, på samma vi-är-fega-skamsna-rädda-för-att-göra-bort-oss-tema som tidigare. Jag blir inte berörd, så enkelt är det. Och för guds skull, någon träffande analys av manlighet är det knappast.
Men idén med rutan, en frizon där tillit och omsorg råder, där vi har samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad, den är vacker. Alldeles för vacker för att tramsas bort.

Medvind

Årets kirurgmöte var förlagt till Jönköping. Bestämde mig (som vanligt) i sista stund, och syndade med hyrbil istället för tåg. Vilket faktiskt medförde några oväntade möten.
Ner på E4:an utmed Vättern och Brahehus, ett möte sig. I klart väder måste det vara  Europas vackraste bilväg.
Hem väg 40 mot Vimmerby och Västervik. I Ankarsrum utmed Långsjön tog jag in på vandrarhemmet Skog och sjö, vilket visade sig vara helt rätt. Erasmo, ursprungligen från Chile, har drivit stället i sjutton år med familjen. Vi kom snabbt i slang och satt uppe långt ut på kvällen, hans fru undrade om vi "filosoferade", äldsta dottern läste till en tenta i statskunskap, i några av rummen bodde unga män från Syrien, alla bygdens katter och brorsonen var också inhysta, det var omöjligt att inte känna sig välkommen. Dagen efter slank jag in på några visningar i trakten, drömma kan man alltid göra. Det var medvind hem.

Fatemeh

17 åriga Fatemeh Khavari fick tillstånd 2015 att tillsammans med sin familj återförenas i Sverige med storebror, som flytt från Afghanistan flera år tidigare. Idag är hon talesperson för de ungdomar som sittstrejkar på Medborgarplatsen i protest mot utvisning, till ett land som blir allt osäkrare.
Fatemeh satte sig på Myntorget den 6 augusti tillsammans med några kamrater och krävde att få tala med Migrationsverkets generaldirektör. Nu är de flera hundra som kräver samma sak. Hittills har det inte hänt. Den 23 augusti går demonstrationstillståndet ut. Idag demonstrerar de som menar att afghanerna inte har här att göra, samtidigt (?) blir det en manifestation för att stödja ungdomarna. Klockan 13.

Hussein har nu varit på plats i fyra dagar, hans svenska föräldrar i Umeå är oroliga, jag tjatar på honom att hålla dem underrättade, han får låna min mobila laddare, uppehållstillståndet går ut den 28 augusti, efter två avslag väntar han för tredje gången. Hussein verkar vara en person med tur, det kanske ordnar sig.

I förrgår kväll tog jag med sovsäck och liggunderlag och tog en ledig plats på marken. Kändes lite konstigt förstås, men när jag krupit ner och låg där under bar medborgarhimmel och lyssnade på sorlet av dari. då mådde jag bättre än någonsin. Väl medveten om att det här, som så mycket annat, gjorde jag mer för min egen än för andras skull.

Fateme i DN

Oliver vs Vladimir

Med en lätt överdrift går det inte en dag på jobbet utan att det sägs något ofördelaktigt om Ryssland, och Putin har blivit ondskan  personifierad. Så när SVT nu valt att sända Oliver Stones intervju med den ryske presidenten haglar förstås kritiken, i media, och på jobbet. Propaganda, punkt slut. SVT försvarar sig med att "folk är inte dumma".
Som godtrogen, lättroad, okunnig svensk får man det hett om öronen. Att bara "gilla" duger inte, här krävs mer. Så det är bara att koppla på jag-är-förnuftig-nu-benar-vi-upp-algoritmen.

1.
Jag är oförmögen att bedöma om Putin talar sanning.
2.
Jag har stor ovana att granska fakta, men stor vana att bedöma människor.
2.
Jag har rätt att känna eller inte känna sympati för intervjuobjektet.
3.
Jag har rätt att få eller inte få förtroende för intervjuobjektet.
4.
Ju mer demon desto intressantare att stifta bekantskap med.
5.
Ju mer fördomar desto viktigare att närma sig.
6.
Ju mer jag lyckas sätta intervjun i ett sammanhang desto bättre.
7.
Det är lika intressant att bedöma kritikerna av intervjun som intervjun i sig.


Glad att jag såg intervjun.
Jag stärktes i min orädsla för vad Putin kan ta sig till.
Jag köper Putins resonemang om västs behov av en yttre fiende.
Jag uppskattar politiker som åtminstone ger sken av att tänka långsiktigt.
Jag uppskattar politiker som åtminstone ger sken av självdistans.
Jag hoppas han talade sanning som sin påstådda förmögenhet.
Jag blev nyfiken på Ryssland, och ryssarna.


SVT-play

#ungisverige

 Det är inte mer än tio dagar sedan, men det känns faktiskt som ett längre uppehåll, med bloggandet alltså. Hoppas det inneburit att batterierna är laddade.

Senaste dagarna har jag uppehållit mig på Medborgarplatsen. Där sitter sedan någon vecka några hundra afghanska pojkar som hotas av utvisning. De hoppas få stanna, de hoppas på amnesti, här är de säkra, i Afghanistan riskerar de livet. Att den här demonstrationen, till skillnad från mycket annat, skulle göra ett så starkt intryck kom som en överraskning. .
Blir tagen av lugnet, disciplinen, och vänligheten. Det är fridfullt, som om de samlats för att sörja, snarare än protestera. Frivilliga hjälper till att hålla vakt, poliserna vankar av och an på behörigt avstånd, några infödda svenskar gör sällskap på trappan, en och annan sitter på bänkarna mitt emot, men som jag förstått det har pojkarna avböjt hjälp och inblandning från etablerade organisationer. De samlas under ungisverige. Sent på kvällen distribueras mat till alla hungriga utan att någon enda höjer rösten, på morgonen är trappan och marken ett lapptäcke av sovsäckar. Jag är som vanligt nyfiken, men blyg. Klockan går mot midnatt, kan inte slita mig, det är andäktigt, tänker att det här har jag nytta av, det här ger verklig förståelse för den uthållighet och styrka som dessa människor besitter. Men jag sitter bara, tyst. Då är det någon till höger om mig som leende sträcker ut handen och säger "Hussein". Sen pratar vi någon timme, tills han kryper ner i sin sovsäck, och jag rullar hem. Hussein kom hit över Medelhavet i september 2015 från en by söder om Kabul, kartan jag visar förstår han inte, han har inte gått i skola, kan inte läsa, kan inte skriva. Eller rättare sagt kunde inte. I Umeå har Hussein haft tur att hamna i ett familjehem, han pratar en osannolikt bra svenska, och han googlar på sin telefon de ord han inte förstår. Som optimist, pessimist och amnesti. Medan vi pratar kommer det fram en kamrat som var på samma lilla båt över havet, han bor i Örebro, de har inte setts på två år.

Dagen efter sitter jag på samma bänk, nu är det en jämnårig svensk som slår sig ner. Han undrar om jag är " en sån där som stödjer det här".

- Ja, jag tycker de skall få amnesti, det tycker jag.
- Men hur skulle det bli ?
- Skulle bli ?
- Om alla människor som det är synd om, säkert
  flera miljarder, om alla skulle komma till Sverige ?
- Ja, det finns en sådan rädsla, men nu är ju gränsen stängd ..
- Det här är bara början, toppen på ett isberg,
  för sen ska hela familjen och hela klanen också komma ..

Berättar om Hussein, att jag tror att de har goda förutsättningar att klara sig i Sverige. Och att vi kan , att vi har råd, att vi bör, att t.o.m Jan Björklund .. Han reser sig, och konstaterar av vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Skuld Plikt Ansvar

Mycket träffande, och smått genialt. Precis så.