Livets väv

För mig handlar omställning om ett enda nyckelord. Värdegrund. Mer än något annat är omställningen en konflikt om värdegrundar och världsbilder. De styr vår syn på samhället och oss själva. Vår tids fixering vid konsumtion och ekonomisk tillväxt är ett resultat av en värdegrund som skapar dessa ideal. 

Omställningen står och faller med att vi tillägnar oss normer och värderingar i samklang med ekosystemen.

Detta är själva kärnan. Så länge vårt samhälle inte är grundat i en ödmjuk natursyn spelar det ingen roll hur vackra deklarationer om hållbarhet och grön omställning som fyller politikernas beslutspärmar. Vi kommer aldrig att nå dem eftersom ekologiskt destruktiva normer fortsätter styra våra handlingar.

Känns det självklart ?
Min erfarenhet är att detta budskap sällan går hem. Mest för att många inte ser saken på detta sätt. Vi har fått lära oss att hållbarhet handlar om ekonomisk tillväxt och teknik. I detta budskap finns inget utrymme för ett fördjupat samtal om värderingar och världsbilder. Vi är så fostrade att se miljöfrågan som ingenjörsmässig att varje  försök att närma sig värderingar, världsbilder och värdegrunder väcker invändningar och förundran.

För att tränga under de tankebanor som styr vårt samhälle behövs en livaktig idédebatt. Ett idémässigt tvärdrag som låter oss vädra ut industrialismens förlegade tankegods.

Jag tror att det är just frånvaron av ett samtal om värdegrunder som förklarar vår övertro på att kvotera och reglera fram förändring genom komplicerade mekanismer. I ett samhälle besjälat av att utveckla hållbara livsbetingelser kommer nämligen det mesta att falla på plats spontant. Det är detta som är så viktigt att förstå.

Tänk om samhällets normsystem vore en kraft att driva på omställningen. Om synsättet om människan som härskare över naturen gav vika för en ödmjuk natursyn. Ett synsätt där naturen ses som en förutsättning för vår egen existens snarare än som en fiende och råvarukälla för den ekonomiska tillväxten.

Kanske tycker ni att jag förenklar. Jag tror inte det. Så stark är normernas kraft över våra handlingar att en förändrad värdegrund kan försätta berg. Självfallet kan även ett samhälle med en ödmjuk syn på naturen tvingas till eftergifter; däremot krymper utrymmet för ohållbara beteenden radikalt. 

Så länge vi ensidigt förlitar oss på teknik och abstrakta styrmedel uppstår inget verkligt förändringstryck. I själva verket drivs vi vidare mot en alltmer vidlyftig resursförbrukning. För varken teknik, styrmedel eller ekonomiska konjunktursvängningar ändrar i grunden vårt sätt att tänka. Så länge vi inte inte överger tillväxtsamhällets trossystem kommer vi aldrig att lämna ruta ett.

Allt landar i vår syn på naturen.
Idag frodas en slags perverterad naturomsorg som vill dölja hur vi våldför oss på naturen. Som de miljökonsekvensbeskrivningar som upprättas i samband med vägbyggen och annan exploatering. Dessa blir ofta spel för gallerierna, ett sätt att rättfärdiga omfattande och oåterkalleliga naturingrepp.
Lösningen är inte att ekonomiskt prissätta vad som nu populärt kallas ekosystemtjänster (friskt vatten, ren luft, naturens fotosyntes med mera) - ett språkbruk med ohejdad  instrumentell klang - utan att den läkande, inspirerande och för människans välbefinnande kraft som naturen förmedlar faktiskt erkänns som ett vitalt samhällsintresse, fullt i klass med sysselsättning och tillväxt.

Det handlar om ett förhållningssätt, en livshållning.
När vi accepterar naturens existensberättigande i sig lär vi oss att mer varsamt närma oss den omgivande miljön. Det lägger band på vår egen lust att exploatera och dominera. När  vi ser naturen som värd för vår civilisation uppstår en ödmjukhet som undanröjer livsrummet för våra övergrepp mot ekosystemen.

(Björn Forsberg - Omställningens tid. )


Människan har inte skapat livets väv,
hon är blott en tråd i den
Det hon gör mot väven
gör hon mot sig själv.