Förverkliga sig vill man även upp i åren. Men ju äldre/tröttare/skröpligare man blir desto bättre om det inte kräver så mycket av fysiken. Optimalt vore om man lyckas leva sig in i andra yngre förmågors framfart så pass att det upplevs som egen framfart. Den tanken har slagit mig när jag läser Fredrika Eks dagbok. Idag kom det text och hisnande bilder från det som är en av resans höjdpunkter - The Pamir Highway i Tajikistan. Skulle bra gärna klättra uppför de där sluttningarna. Men om hon lyckas så har jag lyckats ? Låter som en vacker tanke. Tveksamt om det håller.
Däremot kan jag utan tvekan säga att mitt eget behov av förverkligande i stor utsträckning kan ersättas av att barnen får förverkliga sina drömmar. Men inte helt och hållet ..
I förlängningen handlar om det om klassiska hörnstenar, som att inte ta sig själv så högtidligt, och glädjen i att unna andra.
The Bike Ramble Blog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar