Av glädje

Det är lättare att förfasa sig över det som är fel än att tala om vad man vill.
Det är orimligt att vi stressar mer än någonsin samtidigt som produktiviteten hela tiden ökar. (Dvs vi kan behålla samma standard med mindre arbete.) Men istället för att tillvarata de möjligheter som skapas sugs vi in i nya nödvändigheter. Som om vi, till skillnad från andra levande varelser, vore oförmögna att just ta till vara, och glädjas. När växthuseffekten hotar våra livsvillkor är det många som tar till orda. Men de flesta talar om nya tvång och nya nödvändigheter, inte om möjligheterna att leva liv i större harmoni med omvärlden.

Hur hamnade vi här ? Är det den där olycksaliga nödvändigheten med bofasthet för tio tusen år sedan som vi kan skylla vårt storhetsvansinne och vår avund på ?

Jag flyttar ut i tältet (typ) - inte för att jag måste, utan för att jag vill !


PS
Ovanstående rader är inspirerade av Roland Paulsen och Johannes Söderqvist, som skrivit varsitt kapitel i nyutgivna antologin Att slakta en guldkalv.

Möjlighetssinnet föds inte ur nödvändigheten. Det vibrerar på en annan våglängd, närmare åtrån än rädslan. Paulsen

Ingen "förändring inifrån" kan komma till stånd i ett system vars innersta kärna heter dominans. Söderqvist