Framme
Det är skönt att slippa prestationskrav, när man bara är och gör för att det är roligt.
Somliga lyckligt lottade slipper för det mesta, själv är jag glad de gånger det inträffar.
Mitt cyklande har inte sällan handlat om hävdelse och prestation, vilken motionsrunda som helst kan övergå i tävling om tillfälle bjuds. Enda gången jag kan vara helt säker på att tävlingsdjävulen håller sig gömd är när jag cyklar med mina döttrar.
Förra helgen gjorde Sofie mig sällskap till Västervik. Vi tog tre dagar på oss, letade upp fantastiska småvägar nästan helt utan trafik, cyklade i bredd och pratade om allt mellan himmel och jord, och stannade så fort vi hade lust.
Hur i hela världen kan jag lockas av något annat ? Fråga mina gener.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar