Igår besökte vi kulturveckan i Stockholm. Hade sett fram emot de 7000 dominoblocken som skulle falla från Klara kyrka ut i Strömmen. De 200 blå-klädda arrangörerna sprang tätt efter, folk skymde varandra och den fallande lättbetongen gav inte ifrån sig något ljud. Känslan infann sig inte.
Behållningen blev istället en spelning i Kungsträdgården. Där stod ett av festivalens sex pianon som vem som helst fick spela på. När vi satt under almarna kom en pappa och son förbi. Pappap intog pianot och efter en stund började sonen sjunga. Vilken pipa ! De drog några hits, och gick vidare. Vet inte om de hörde våra blyga applåder.
Så skulle hela livet vara oftare ! Opretentiöst, spontant och generöst.
(Känner mig rätt ensam om den åsikten. Pampigt, planerat i detalj och dyrt gör större intryck, tycks det.)
(Bilden föreställer några som dök upp lite senare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar