Bredbandet strejkar och surfkontot på telefonen är slut, bloggandet inskränker sig till lediga eftermiddagar på fik. Och för hundrade gången märker jag att mindre är bättre än mer, bättre för välbefinnandet.
Den tiggande mannen utanför Konsum på Nytorgsgatan gav mig numret till en landsman boende i Sverige sedan många år som kan hjälpa till att tolka. Nu har vi träffats tillsammans några gånger för att reda ut hur det egentligen står till med den sjuka hustrun. Hon har skickat kopior på journaler, recept och röntgenbilder med bussen som går till Sverige på tisdagar, idag pratade vi med henne i telefon. Hon kan inte läsa, hon kan inte betala medicinerna som är utskrivna, och det är väldigt svårt att få någon uppfattning om vad hon behöver för hjälp. Tydligen är det den 14 åriga dottern som sköter hushållet, dvs mamma och tre små syskon. Naturligtvis infinner sig känslan att hela hjälpidén är befängd, kontakten skapar bara falska förväntningar. Och varför just den här mannen, av alla som är illa ute ?
Vi gör upp ny tid, och skiljs åt. Tolken beger sig till ett affärsmöte, jag till fiket, tiggaren sitter kvar.
Vem är skyldig ? Vem är oskyldig ? Skyldig för att det ser ut som det gör. Skyldig att agera.
Nästa gång måste vi ha en plan .. som känns rätt och rimlig.
Till var och ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar