På den ordinarie cykelturen söderut brukar jag runda ett öppet fält i Haninge, för att sedan vända tillbaks in mot stan.
Förra helgen blev jag kissnödig precis där. Det kändes inte OK att bara stanna i dikesrenen på den trafikerade vägen, så jag spanade runt efter något att skyla mig bakom. Och fick syn på stenen mitt på fältet.
Inte hade jag en aning om, trots alla rundor under flera decennier, att stenen var en vacker runsten. Med skrift från 1000 -talet, långt före alla bilar och cyklar.
Varsamt lättade jag på blåsan, andäktigt rullade jag hemåt, i makligt tempo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar