2007 åtog jag mig dag ut och dag in i flera månader att vara hare åt de andra cyklisterna.
Det straffade sig till slut, och jag fick vända hem innan vi kom i mål.
Här hemma lever jag långt över jordens tillgångar.
Det är hittills inte jag som betalar priset,
det gör andra.
En för alla, alla för en ?
Någon eller några måste offra sig ?
5 kommentarer:
Eric, tänk att två av dem
skulle bli Du och Jag ...
Roland
Roland,
Borde kanske satt ett "eller" mellan de bägge frågorna, som jag uppfattar som varandras motsatser.
Idag offrar sig många för några få, i längden är förstås alla förlorare. Om en för alla, alla för en gällde skulle ingen behöva offra sig. Om girigheten byts ut mot en längtan att inte skada eller göra illa blir det vi idag kallar offer istället en ynnest, den ihåliga tillfredsställelsen att sko sig själv byts ut mot glädjen att finnas till för andra, som finner samma glädje i att finnas till för mig.
Tror det är många som har en sådan längtan, men ekonomismen-konsumismen-tillväxten kräver att vi håller den tillbaka.
Kanske skall man byta ut offertänkandet (för oss som är gynnade just nu skulle det innebära att skära av den gren som försörjer en) mot tanken att vara en förebild för andra. Man byter pedagogik, istället för att tvinga fram så lockar man fram. Den girige kan bemötas med girighet, men också med generositet, den besvärliga skolpojken kan straffas, men också ges ansvar och förtroende. Vi har ett val att avgöra vilken "varg" vi föder.
..
Det handlar om tillit :
http://www.sjukhuslakaren.se/2014/11/10/ha-tillit/
Tänker så här (med tanke på att jag faktiskt dragit ner min lön och konsumtion de senaste åren):
Det behöver inte betyda en massa uppoffringar. Man behöver inte alls lida av uppoffringar. Tvärt om. Det sitter i huvudet...
Olof,
Jag tror du har SÅ rätt !
Det kanske är det mest hoppingivande som finns, att fler(talet) gör samma upptäckt. Då kan vi börja prata omställning på allvar.
(http://newgenerosity.blogspot.se/p/steg_7945.html)
Skicka en kommentar