Klimatsmart

Entrén till Garnisonen, Karlavägen 112

På planetens villkor

Att leva efter "försiktighetsprincipen" är ett ganska schizofrent tillstånd.

Läser i DN om den senaste klimatrapporten från IPCC, inklusive kommentar från den vetenskaplige  redaktören. Det talas om risken för 4 graders temperaturhöjning fram till 2100, att hundratals miljoner kommer att drabbas av översvämning och och att delar av jorden kommer att bli obeboelig. En av de svenska experter som varit med att författa rapporten tror att vi har fyra-fem år på oss att drastiskt minska utsläppen om utvecklingen skall kunna hejdas.
I DAGENS ETC är en artikel om Stormen Sven, som blev en påminnelse om vad vi kan vänta när vattennivån stiger drastiskt. Enligt artikeln kommer det att röra sig om en meter fram till 2100.
Så bläddrar jag lite i Falskt Alarm av Gösta Pettersson, och tittar in på Klimatupplysnings hemsida, för att bli påmind om hur olika man kan se på saker, även (s.k) fakta.
Sätter mig på cykeln för att träffa Jeppe som driver Movebybike i Stockholm. Vi flyttar ett kontorsmöblemang från ena änden av Garnisonen till den andra. Kul, kärran är fantastisk.
På bottenvåningen har Pär Holmgren och SMHI samlat ett par hundra människor i stora aulan för att diskutera klimatanpassning.

Jag litar inte på IPCC. Det ägnar sig åt skrämsel, liksom de som rapporterar därifrån.  Klimat är svårt, att spå klimat är ännu svårare, att ha en uppfattning om konsekvenserna av förändrat klimat är nästan hopplöst. Det säger sig självt att de som rapporterar om detta svåra måste ha massor av reservationer och förbehåll. Om de inte har det, utan istället uttalar sig mer och mer tvärsäkert och alarmistiskt för varje gång, då uppfattar åtminstone jag det som något i stil med propaganda. Och slutar lyssna.

MEN. Den livsstil vi ägnar oss åt känns inte OK. Omättliga behov, stress, krav på ständig tillväxt , roffa  åt sig innan någon annan hinner före, tänk i första hand på dig själv, miljöproblem kan fixas med ny teknik, brist på respekt för mångfald och planetens villkor  - allt det där känns helt ohållbart.
Därför kommer jag att leva som om IPCC har rätt.

Man kanske borde bunta ihop och benämna alla de, på olika nivåer, som föredrar skrämsel och dogmer framför nyfikenhet och dialog. Det kan bli en salig blandning av rasister, envåldshärskare, alarmister och dåliga chefer.

Sköndal

Inte bara skräp i helgen

Loppis

Här var det (också) något som gick snett ..

Eget ansvar

Mer på samma tema, dvs eget ansvar.

Vitabergsparken i förmiddags var ingen vacker syn, man såg knappt gräset för allt som lämnats kvar, flaskor, burkar, påsar, fimpar, kartonger, överallt. Klarade inte av att bara passera, det var för mycket, fick faktiskt en dolda-kameran-känsla, någon vill kolla hur vi reagerar ..
Medan vi plockade upp lite halvhjärtat kom två glada flickor rusande, och undrade om vi också skulle hjälpa till. De bodde granne med parken, deras mamma berättade att så här var det varje helg. - Men lite längre fram på säsongen kommer kommunen och städar upp på söndagarna. Hon verkade luttrad.

Förbud och hårdare tag är inget jag brukar vurma för. Men vad återstår ?
Att skräpet får ligga kvar till helgen därpå ?
Nykter vallning på brottsplatsen ?

There is nothing you can´t do with a bike

Detroit gick i konkurs.
Det som ser så illa ut är samtidigt en möjlighet.
Att börja om.
Taoism.
Norberg, Friedman och Neoliberalerna skulle kalla det för "kreativ förstörelse", typ,  men det är något helt annat ..
Sen återkommer funderingarna från häromkvällen, om det där som vi svenskar kan och amerikaner inte kan stava till : generell värfärd.

Hur som helst, this film (SVT) is very inspiring

Omställningens tid - Björn Forsberg har också tagit intryck av Detroit
Generell välfärd

Des - information

Sitter i min lilla bubbla, med utsikt över Hammarby sjö, och försöker förstå vad vad som händer i världen. Det är inte lätt.
På jobbet har Putin varit ett kärt samtalsämne den senaste tiden, kompisarna tycker säkert att jag är både aningslös och naiv. Och förser mig följdriktigt med länkar som talar ett annat språk. Och jag läser, begrundar och tar intryck. Och undrar, i min bubbla, hur man skiljer på information, desinformation och propaganda.

Varsågod, alla ryss-rädda.

Och så spånar jag
Jag har två kamrater, två vänner, två barn, två kollegor ..
Om den ena tänker jag :    Hen är god, tills motsatsen är bevisad.
Om den andra tänker jag : Hen är ond, tills motsatsen är bevisad.
Hur skulle det se ut ?

PS
Den klassiska frågan :
Can you imagine to buy a used car from this guy ?

Generell välfärd

Kamraten vid det runda bordet är ekonomiskt oberoende. Och bekände att hen nu vill göra något  "meningsfullt", något för andra. Inte för att framhålla sig själv, inte för att få andras uppskattning, utan bara för att. Vi spånade om tänkbara projekt, utan större framgång.
På väg hem, sa någon. - Ganska patetiskt, betala ordentligt med skatt istället.

Spridning

Arbetslinje

En eftermiddag i veckan är jag ledig* från arbetet. Dvs mitt löne-arbete.
Då kan jag göra det som inte hinns med de andra dagarna, eller det jag har lust till, eller bara låta tillfälligheterna spela några spratt. Också ett slags arbete, om man så vill.
I OBS-magasin diskuterades händelsevis, denna lediga eftermiddag, för och emot medborgarlön. Bra.

Jobba mindre, konsumera mindre, för att skona miljön, för att kunna umgås mer - så brukar det låta. En aspekt som lätt glöms bort är den demokratiska. Att jobba mindre skapar utrymme för lärande, självständigt tänkande och ifrågasättande. Att jobba mer har motsatt effekt, vilket kanske är en del av idén med arbetslinjen ?

OBS - magasin i P1
Roland Paulsen
After Work

* Jag är schemalagd 40 timmar i veckan

Our climate is not your business

Som framgått tidigare har jag kapitulerat i försöken att själv förstå vad som är sant och vad som är skrämsel om koldioxidens inverkan på klimatet. Men samtidigt bestämt mig för att leva som om farhågorna vore riktiga. I andra sammanhang brukar det kallas försiktighetsprincipen.

Lyssnade idag till Vetenskapsradion Klotet. Där talades om "fossilbubblan", dvs om vi (plötsligt) tar klimathotet på allvar och har ambitionen att temperaturstegringen skall stanna på 2 grader så måste 80% av de fossila tillgångarna lämnas kvar i marken, vilket i sin tur innebär att företag och tillgångar som idag är högt värderade kommer att vara värdelösa, fossilbubblan spricker.
Ett annat uttryck i programmet var divestera/desinvestera, en slags motsats till investera. I det här sammanhanget skulle det betyda att stora ägare (som pensionsfonder) ser över sina portföljer och av miljömässiga och moraliska skäl väljer bort fossila placeringar.

Lärorikt och hoppingivande. Och som vanligt, de goda initiativen kommer underifrån.

Vetenskapsradion Klotet
Fossil Free

Missanpassad

Cykeltur i Erstaskogen, kommer till till ett nedfallet träd.

Trädet kan passeras genom att
- kapas
- klättras över
- krypas under
- passera vid sidan om
så klart.

Om du skulle
- försöka tala trädet till rätta och be det att flytta på sig
- vända dig mot högre makter och fråga varför det fallit just här
- ta det som ett tecken och vända om
- invänta att det sakta förmultnar, och sen (?) passera
- ta tillfället i akt att studera ett träd som ligger ner
- bara stanna och njuta av den annorlunda synen
- bygga en koja, takstommen är ju klar
så är du missanpassad.

Skulle önska att jag vore mer missanpassad ..

Quick-Fix

Har trampat i lera, men av lukten att döma även i en hundlort. Skakar av det värsta, spolar under kran, skrubbar med en squashsvamp, luktar lika illa. Mer vatten, varmare vatten, ingen skillnad.
Inte konstigt, lorten har letat sig in i millimetertunna springor i sulan. Kniv, lite i taget, ger upp.

Blir påmind om rastlösheten, min rastlöshet, att allting skall gå att fixa direkt, tålamodet brister så lätt. Känns onödigt, egentligen är jag bra på tålamod.

Nu står skorna i hallen och luktar av sig.
Det blir bra.

Nyfiken på

I min närhet finns f.n en person som på kort tid har dragit på sig allas ogillande, verkligen allas. Har inte hört ett enda positivt omdöme om vederbörande. Istället går drevet, det ena exemplet överträffar det andra.
Egentligen faller det på sin egen orimlighet att någon bara skulle ha fel och brister. Men frestelsen att ansluta till gruppen och peka ut en syndabock blir för stor.

Man kan gapa och svälja det som bjuds, för det mesta är det OK. Men ibland sätter söt eller saltsuget in, eller rentav törsten efter rent vatten, och då är det bara socker, salt eller vatten som duger.
Just nu längtar jag intensivt efter att gammelmedia skall servera en dessert innehållande   några goda sidor hos Vladimir Putin, och till kaffet en stor konjak, full av "skamlös nyfikenhet" på Ryssland.

Här är en av alla "analyser" för närvarande som visar bilden av ett odjur, som "lever i sin egen värld". Utan att veta så är jag säker på att den är missvisande. Eftersom den så uppenbart har till uppgift att bekräfta en rådande uppfattning.
Sanningen återfinns aldrig i drev.

Isolering

Läser intervjun med rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen. Och undrar om det varit möjligt att läsa, t.ex efter i invasionen av Irak : USA bör isoleras av Europa.

Skulle inte önska att det dök upp sådana rubriker. 
Tror inte på isolering.
Inte på skamvrår.
Inte på fängelser.
Inte på krig.
Inte på ..

Ärlighet

När jag skulle plåta sjuksköterskan under Årstabron vara telefonen inte längre kvar i jackfickan. Såg framför mig förlorade kontakter, och pengar. Åkte så fort jag kunde tillbaks över bron i motvinden och svängde ner på stigen jag cyklat tjugo minuter tidigare. Vilken glädje när jag såg mannen i backen som försökte låsa upp min telefon. Han berättade att någon förbipasserande hade lagt den på en sten...
Ärliga människor, det värmer mer än vårsol.

MOGUL

Årstabron, norra sidan

Banksy i all ära, den här inhemska gatukonstnären är värd att hålla utkik efter. Att knappast någon förbipasserande stannar upp känns mer gatukonst-riktigt.
Udden går förlorad när flocken har fått vittring ??

Banksy in town ???

Hörde i veckan på Studio 1 att gatukonstnären Banksy eventuellt/möjligen/kanske var i stan. På Hudiksvallsgatan, 13.00.

Många, otroligt många, hade hörsammat. Såg inte riktigt vad som hände, men 13.01 ljöd en visselpipa och plötsligt började alla röra sig, likt en vasaloppsstart, i riktning mot Norrtull. Lite senare köade hela folkmassan  utanför en rivningskåk på norra stationsområdet. Är dålig på köer, så jag klättrade över stängslet och kom in på baksidan. Och där inne fanns faktiskt åtskilligt värt att beskåda. Konstnären lyste förstås med sin frånvaro.
Största fascinationen var tveklöst den massiva uppslutningen, för att eventuellt/möjligen/kanske få se en gatukonstnär. Tanken malde i huvudet hela tiden : om det är så här lätt att få massor av människor att avvika från den vanliga trallen, då borde all möjlig omställning vara en baggis.
Samtidigt lite skrämmande, att så många ställde upp, utan att ha en aning. Sällan eller aldrig upplevt flockbeteende så påtagligt.

Om det verkligen var Banksy som varit i aktion ? "Gatukonstexperten" verkade mena att det var ovidkommande.
- Jaha, men det var ju det som drog dit folk, invänder vän av ordning.
Vill vi bli lurade ?

En märklig upplevelse, vet inte riktigt om man skall vara glad eller bli beklämd.

Banksy

Omsorg

Läser  Reinfeldts och Bildts insändare på DN-debatt. Ingen hejd på omsorgerna om Ukraina.
Är det cyniskt om man misstänker att omsorgen inte enbart omfattar frihetsälskande ukrainare, utan även europeiska investerare ?
Egentligen meningslöst att jag har någon uppfattning om ekonomi och utrikespolitik, mina kunskaper är närmast obefintliga. Får bara en känsla, vad det kan vara värt, av Naomi Klein, chockterapi och hyckleri. Är inte ryssarna lika frihetsälskande och ekonomiskt illa tilltygade, och i behov av vår omsorger ?

Precis som alla andra har jag däremot goda insikter i vad som händer när man fjärmar sig från människor som känns främmande. De blir ännu mer främmande. Och omvänt, närmar man sig så bleknar olikheterna.

DN-debatt
Chockdoktrin

Långsamhetens lov

Insändare till ETC

Jag har planer på att hälsa på min kollega som arbetar i Paris under våren. 

Paris ligger inte nästgårds, men heller inte bortom haven. Så hur tar jag mig dit ?

På flygets hemsidor hittar jag ett direktflyg med Air France måndag morgon för 1321 kronor, inklusive skatt, exklusive kostnad för bagage. Med SAS kostar det 2066 kronor, vill man slippa klämma in sig i sardinburken blir det 5328 kronor. Restid 2 h 45 min. Hemresa fredag liknande tider. Tillkommer tid och kostnad till och från flygplatserna.

SJ utrikes låter meddela :  

Avgång Stockholms C 12.21, ankomst Köpenhamn HB  17.32, avgång (nattåg) Köpenhamn 18.46, ankomst Köln 06.14, avgång Köln 06.44, ankomst Paris Gare du Nord 10.00. Restid 21 h 39. Hemresa fredag, framme lördag.

Kostnad med Interrail (inklusive sitt och liggplatser) c.a 4500 kronor.

Henrik Stawe menar (DAGENS ETC 17 mars) att tågalternativet kräver miljöfundamentalism, fanatism, ekonomiskt oberoende och extrem flygskräck. Kan inte riktigt hålla med.

På tåget sitter jag bekvämt och kan när som helst gå omkring, jag slipper allt köande i pass - och säkerhetskontroller, utanför glider landskapet förbi, troligen kommer jag att språka med andra långsamma resenärer, på charmiga Kopenhavn Hovedbanegård klämmer jag en Tuborg för att sova gott  och kliver förmiddagen därpå av i centrala Paris, full av nya intryck. Och som bonus har jag släppt ut knappt mätbara mängder av koldioxid.

Att i alla lägen jaga kortaste tid och lägsta pris är utmärkande för Homo Economicus. Den visa människan, Homo Sapiens, har högre ambitioner än så. 

Borde ha, kanske man skall tillägga.

Långsamhetens lov

Underbart är kort

Bono

Våra möten på jobbet är oftast väldigt förutsägbara. Siffror, saklighet och kritik har herraväldet, den som är påhittig, litar på sin känsla eller ser glaset halvfullt förväntas ligga lågt.

I onsdags "lekte" vi Bonos hattar,  på fullaste allvar.
Tanken är att att bra grupper måste släppa fram alla sidor av det mänskliga. Rollspelet med hattarna innebär att gruppen tvingas att göra det.

Kan inget om den "professionella" tillämpningen, men vi hade väldigt roligt. Kollega A, som så länge jag känt honom varit vit och blå (logik och process) spottade fram det ena påhittiga efter det andra (grön). Själv hade jag en gul ledartröja (Tour de France) på huvudet. Skön känsla att få vara ohämmat positiv !

Det här var bara början .. ?

Små steg

Kommer nog att återvända både en och två gånger till Nina Rehnqvist, hennes funderingar om sjukvården känns  allmängiltiga.

Vi är många som har storslagna idéer om hur världen kan bli bättre. Just för att de är så storslagna blir det sällan mer än ord.
Men förändringar sker ofta i små steg, utan att det märks. Rehnqvist skriver att vi med små steg fjärmat oss från ambitionen att alltid försöka göra det bästa till att bara göra det man måste. När vi sågs på Ersta  talade hon mycket hellre om små steg i andra riktningen, än om drastiska förändringar och revolutioner. Frågan om att snabbt göra sig av med nuvarande styrsystem (New Public Management) undvek hon faktiskt.

Det är mycket som är tilltalande i en sådan strategi. 
Sannolikheten att man går från ord till handling ökar.
Sannolikheten att förändringarna blir bestående ökar.
Den resulterar inte i lika mycket besvikelse och dåligt samvete, vilket ökar handlingskraften.
Den utesluter inte (alls) att man har ett långsiktigt mål.
(to come to the top of the staircase)

Onkel i Broby har fattat det här.
Det kommer jag också att göra.

Nina Rehnqvist 

Promenad

Utanför mitt mottagningsfönster kommer de gåendes, de små liven. Ovetandes om PISA och Putin.

Äntligen

Äntligen fick jag användning för de dyra dubbdäcken på cykeln.

" Lite kall skadar inte "

Nina Rehnqvist skrev en debattartikel i årets första nummer av Läkartidningen.
Hon är ordförande i SBU (statens beredning för medicinsk utvärdering) och för oss svenska medicinare en gigant och garant för vetenskap och fönuft. Men nu var hon ute i ett annat ärende. Nämligen moralisk upprustning.

När de individuella intressena tar över i form av kortsiktiga ekonomiska styrsystem fungerar inte längre sjukvården för det allmännas bästa.
Vi har slutat lita på varandra och optimerar för oss själva.
Det krävs en etisk syn som inte ställer den egna jaget främst.

Jag älskar hennes inlägg, särskilt det som sätter fingret på ett dilemma som minsann inte bara gäller sjukvården. Nämligen att vi med små steg fjärmat oss från en ambition att alltid försöka göra det bästa (skyldighetslagstiftning) till att bara göra det man måste, för att undvika klagomål eller repressalier (rättighetslagstiftning) (!)

Förra veckan var hon inbjuden till Ersta, det var en fröjd.

BILD nedan
Innan vi skildes åt skev hon ner ett Lenincitat, fast omvänt.
(ist blev is ..)
Hennes budskap var inte olikt Richard Cooks. Mindre misstro, misstänksamhet och kontroll, mer tillit och generositet.

Läkartidningen 1-2
Cook

Dubbelmoral

Birger Schlaug menar att vi med rätta fördömer Ryssland och Putin, men har allt för lätt att överse med USA och Obama. Så sant, så sant. Men är det verkligen dubbelmoral ?
Det beror på vilken moral man avser. I det här sammanhanget, lojalitet eller folkrätt. Om den bärande principen är att man stödjer sina vänner, även när de bär sig illa åt, så har Carl Bildt inte gjort sig skyldig till någon dubbelmoral. USA är vår vän, Ryssland är vår fiende, så är det en gång för alla.
Liknande regler gäller inte sällan i det privata. Man ställer upp på familjemedlemmar och kompisar, även när de trampar i klaveret. Lojaliteten går först.
Om man byter vänner allt efter behag och egenintresse blir det mer suspekt. Det brukar  stormakter och imperiebyggare ägna sig åt. Men det kan man knappast beskylla Calle B för, han står stadigt fast, med blicken vänd mot väst. Ingen dubbelmoral där inte.

Alarm

Förutom egna inlägg länkar Birger Schlaug regelbundet, utan kommentarer, till andra källor. Idag var det Karin Bojs på DN, angående koldioxidhalten i atmosfären.

De som tror att IPCC (klimatpanelen) har rätt är helt ointresserade av att höra kritiska invändningar. De som ifrågasätter (bl.a) modellernas tillförlitlighet är inte sällan mindre kategoriska.
Efter att ha läst Karin Bojs, som gärna spelar på känslor, plockar jag fram Gösta Pettersson (Falskt Alarm). Och inser än en gång att den här frågan är ofantligt komplex.

Av detta har jag, efter viss betänketid, dragit följande slutsatser :

Jag kommer aldrig att förstå, aldrig kunna ha någon egen uppfattning i sakfrågan.
Det finns en påtaglig risk att vetenskapen, p.g.a frågans komplexitet, inte heller går i land med det.
De utmålade tänkbara konsekvenserna är så förödande att man bör agera som om de vore sanna.
Det bär emot att låta okunskap och rädsla styra, men jag ser inget alternativ.
Jag tvivlar (verkligen), men det gör detsamma. (Tänker IPCC likadant?)

Dessutom :
Omställning till ett lågenergi - samhälle känns som en möjlighet ..

Skönt att vara färdig med en fråga, att göra avslut, att kunna gå vidare. På egen hand.


Falskt alarm - sammanfattande invänding mot Karin Bojs : sid 115.

Nyfiken

Träning i medkänsla är ett kärt ämne. Här en skamlig bekännelse.

Utanför ICA på Folkungagatan sitter en rumänsk tiggare. Jag brukar reta mig på hans sätt. Det enda han säger, där han sitter på marken, är "tack så mijke". Han brukar inte få några pengar, istället ger jag mina kronor till mannen vid Konsum på Nytorgsgatan, som bara ler vänligt.
På fredagarna flyttar ICA - mannen tvärrs över gatan och sätter sig utanför Systemet. Nu i fredags hade han satt sig på en pall, och vi kom liksom mer i jämnhöjd. Tror heller inte han sa något.
Gick fram, fick syn på kortet som satt på pappersmuggen. Det förställde hans fyra barn. För första gången såg jag hans pigga ögon och klara blick, han kunde också en del engelska. Den tolfte april åker han tillbaks till Brasov, resan tar tre dagar, för att återkomma i maj. Han fick en slant när jag in, och två när jag kom ut. Hemkommen kunde jag inte låta bli att kolla på kartan var Brasov ligger.

Vad handlar det om ? Att vara nyfiken ?

Den skamlösa nyfikenheten.

En bra morgon

På cykelvägen mot Älta i Nacka, strax före Hellasgården, har jag lagt märke till att det luktar annorlunda. Brukar vara mest koncentrerad på mjölksyran i benen men i veckan stannade jag till. En bit in i skogen gick det får, nu på morgonen var det samlade kring ett matbord. Stora får med mäktiga horn, allmogefår. Som hjälper till att hålla landskapet öppet.
På tillbakavägen kom jag över Björkhagens golfbana. Så bedårande vackert att jag fick stanna en gång till.

En bra morgon.

Att avstå

Nyttigt att träna sig på förluster, i betydelsen tvingas avstå. Även små obetydliga förluster ger en tankeställare.
Var på landet med mina föräldrar. Isande kallt och klarblå himmel, tog rätt många (säkert vackra) bilder, som jag i ett svagt ögonblick (TV:n på ..) lyckades radera.
Först : Jävlar !
Sen : Kanske går att hitta ? Nej !
Sen : OK
Sen : Kanske inte hela världen ? Nej !
Sen : Det finns värre saker.

Det där händer hela tiden, och är rätt okomplicerat.
Utmaningen är att frivilligt avstå, när man inte är tvingad.
Att avstå från att handla trots att man har råd.
Att avstå från att resa ohållbart trots att det är möjligt, och billigt.
Att avstå från att äta fel trots att det finns snabbmat runt hörnet.
Att avstå från att dricka med flaskan på bordet.

Tror inte man kommer undan belönings - motivationsfaktorn.
Dvs, för att lyckas måste, i det långa loppet - på det hela taget, belöningen vara högre när man avstår än när man ger efter.

Men belöning och motivation är inte statiskt. Framförallt påverkas det av andra.
Om alla andra .. så gör jag också. Om ingen annan .. varför just jag ?

Förnöjsamhet som högsta dygd ?

Var det bara så här det blev ?

Läser Lasse Bengtssons nyutkomna bok om Afghanistan.
Precis i min ålder fick han nog av självupptagna kickar. En befängd intervju med Kevin Costner och en annons från SAK (Svenska Afghanistan Kommittén) puttade honom till slut över kanten.
Måste säga att han varit modig, oupphörligt briserar självmordsbombare i hans omedelbara närhet, sällan uttrycker han någon rädsla. Med stolthet berättar han vad SAK uträttar för att långsiktigt hjälpa detta olycksdrabbade land, som tillhandahåller tre fjärdedelar av världens opium. Verktyget stavas utbildning. Utbildning, utbildning, utbildning ..

I slutordet skriver han :
 Det var en berg och dalbana. De knappa två åren i Afghanistan kom jag, med risk för att låta för högtidlig, närmare vad allt handlar om. Så känns det verkligen. Själva existensen. Den egna utsattheten. Vad gäller ensamhet, fysiska begränsningar och, ibland, ren rädsla. Betydelsen av sammanhang. Enkla, vardagliga saker, Trygghet. Förankring. Att vara någon. Jag tänkte oändligt ofta på de stora skillnaderna i den afghanska kulturen jämfört med vår egen.T.ex när det gäller familjen. Med sina enorma familjer på ofta hundratals människor. Ovärderliga nätverk. Helt nödvändiga i alla motgångar och dramatiska händelser, men också när det är fest. Som en kontrast mot hur vi i Sverige ofta rationaliserar bort etablerade sammanhang till förmån för singelliv med vackra saker och oändlig frihet. Till vad ?
--
Jag har känt mig som en liten, liten del av den stora, intressanta, smutsiga och omvälvande världen. Det har känts bra. Meningsfullt.
--
Sammantaget har viljan till mening stannat kvar när jag kommit hem. Hur hittar man den framöver, förutom att hålla fler föreläsningar ?
Jag tror mig dessutom förstå att många vill ha just större Mening med sina liv. Har märkt det så tydligt. Mitt i allt välstånd finns funderingar. - Var det bara så här det blev ?
--
När jag reste till Sverige näst sista gången hamnade jag alldeles bredvid ett svenskt par. De hade varit på semester någonstans. De var starkt solbrända. De var välklädda. Men inte glada. Snipiga, snarast. Mannen trevade intensivt efter något i sin väska. Kvinnan såg uppfordrande på honom :
- Vad gör du ?
- Jag tänkte bara ta en Läkerol.
Jag blev kallsvettig. För jag förstod ju direkt vad jag hade att vänta. När det finns för mycket tid för - ingenting.

Kan bara konstatera att jag väldigt lätt kan följa med i hans tankar.
Och blir än mer övertygad om värdet av att resa, med eller utan hjälp av olja ..

BILD: Föreställer, tror jag, den femtonåriga lärarinnan Sarjana, som Lasse träffar flera gånger under sin vistelse.

Bikt

Klimatkompensation. Det låter lite suspekt. Man köper sig fri, och dövar sitt samvete. Som bikt, eller avlatsbrev.
Har under den gångna vecka korresponderat med Johan Ehrenberg om det här. Riktigt klok blir jag inte, det är mycket siffror, beräkningar och osäkerheter att ta hänsyn till. Min personliga utgångspunkt är att jag (så gärna) vill resa, men ändå kunna känna att jag lever hållbart.
Enklast, om man vill vara hållbar, är förstås att leva "etiopiskt", med ett årligt utsläpp på 0,1 ton per år. Men då blir det inga flygresor.

1. I det långa/korta loppet kommer/måste fossila bränslen att fasas ut.
2. Fossila bränslen måste ersättas med alternativ.
3. Lägre anspråk, större förnöjsamhet, minskar energibehovet.
4. Alla har ett ansvar för att leva hållbart.
5. Ingen har rätt att leva ohållbart.

Om jag för varje resa, med X  ton utsläpp av koldioxid, investerar i Y antal solceller, som i Z antal år minskar behovet av fossila bränslen motsvarande X ton utsläpp av koldioxid , har jag då levt upp till kraven man kan ställa på en hållbar medborgare ? ( Om man utgår ifrån att pengarna jag investerar inte hamnar  i fel ficka ..)

Johan har räknat, och jag anpassar mig. 3000 kronor per resa (med nuvarande pris för en solcell).
Kommande vecka upprättar vi ett kontrakt.
Modern form av bikt ?

Den rike har ett val, som den fattige slipper.

Gul och Grön

BILD: Svenskregistrerad bil på Götgatan i Stocholm,
Letar bland All världens flaggor, men denna gröna med gult kors finns inte med (?)

Noterar att det faktiskt bara är två länder som har flaggor enbart i färgerna grönt och gult, Maurataninen och Kokosöarna (om man bortser från den bruna trädstammen ..)

Blått - frihet ?
Rött - kärlek, revolution ?
Vitt - oskuld ?
Gult - trygghet ??
Grönt - ett med naturen ?? förnöjsamhet ???

Grattis Mauretanien, och Kokosöarna ! Och ett ytterligare, okänt, land ..

Träning i medkänsla ?

Afar april 2011. Stympade ? Sannolikt.

Har svårt att släppa avrättningen av Nils Horner.
Skulle önska att all orätt tog samma plats, gjorde samma intryck. Att graden av orätt var avgörande, inte geografiska, kulturella eller personliga "avstånd".
Så är det inte, och det är förstås mänskligt. Men man kan väl träna sig, det går ju att förbättra sig i rättstavning, främmande språk och cykling i branta backar, varför inte i medkänsla ?

Hur gör man ? Man närmar sig, istället för att rygga tillbaka ? Man försöker omvandla siffror och statistik till människor av kött och blod, en förutsättning för medkänsla ? Om naturliga/spontana förutsättningar för att kunna relatera saknas så låter man sig inte nöjas  ?

Läser ett längre reportage i ETC om kvinnlig könsstympning i Afar-regionen i norra Etiopien. 7 av 20 distrikt har nu tagit avstånd från denna vedervärdiga sed, 15.000 unga kvinnor har tack vare det hittills undsluppit ett liv som stympad, fler distrikt tar efter. Jag läser varje rad, tittar fram och tillbaks på bilderna, tar fram min Etiopienkarta för att se var platserna ligger. Varför denna iver ? - Jo, för att jag varit där, flickorna på bilderna liknar väldigt mycket de vi träffade för några år sedan. Kort sagt, samma reportage från en annan plats hade inte väckt samma känslor. Det känns inte försvarbart.

Svårt.