De tiggande romerna har blivit en del av Stockholms stadsbild. Man har vant sig, ungefär som man kan vänja sig vid det mesta, även det som från början uppfattades som avvikande och felaktigt.
Om någon föreslagit när jag växte upp att skola, vård och omsorg måste vara lönsamt för att få fortsätta, så hade alla skakat oförstående på huvudet. Det tycker vi (nog) fortfarande, men vi har vant oss.
Jag vill inte vänja mig vid det som känns fel. Hellre se det som en påminnelse, rent av en möjlighet.
Det finns kanske ett par hundra romer i stan, som åker fram och tillbaka med buss från en by i Rumänien för att tigga ihop lite pengar. Hur stor sak skulle det vara att stödja dom på hemmaplan, så att de slapp sitta här och tigga ? Det vore säkert ganska enkelt.
Men det verkar vara ännu enklare att komma på anledningar varför vi inte behöver bry oss. T. ex misstänka dom för att ingå i kriminella nätverk, eller anmärka på att dom nog ser rätt välmående ut och verkar ha råd att prata i mobiltelefon.
Men den bästa drivkraften, om nu medlidande inte fungerar, kanske är nyfikenhet och återkoppling.
Så här : Istället för att titta bort, gå fram till tiggaren som sitter utanför din affär (om du inte pratar rumänska eller italienska så är det bra att ha med en tolk) och ta reda på vad pengarna hon tigger ska gå till, och hur mycket hon behöver för att förverkliga det. Gå sen hem och fundera på om du blivit berörd av det du hört, om uppgifterna går att lita på, om det finns möjlighet att hålla kontakten, och till sist om det vore värt att ställa upp.
Man kan vänja sig. Man kan också byta vanor. Som att inte vänja sig vid det som man inte borde vänja sig vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar