Har aldrig tidigare gått med en insamlingsbössa. Det var en stark upplevelse. Kände mig väldigt bekväm i "tiggarrollen". Fantastiskt med alla givmilda, positiva människor. Somliga passerade flera gånger i affärsgången och grävde fram nya slantar ur fickorna. Och detta bland människor som inte precis kan klassas som särskilt bemedlade.
Efter tio minuter blev jag infångad av ordningsvakten som ville se mitt tillstånd. Banderollen räckte inte. Han fick låna min telefon och prata med RK-generalskan. OK, du kan fortsätta, men du får hålla dig lugn, inte tvinga folk att ge. (!)
Bössan blev full, och jag cyklade stolt vidare till pingstkyrkan i Tumba för avlämning. Tre osentimentala, givarluttrade, medelålders kvinnor tog emot. 1002 kronor var klart godkänt av en nybörjare.
Vi vill bara bli lyckliga, det är sådana vi är. Men vi skulle kunna komma ur våra bubblor, försöka älska andra på det sätt vi älskar oss själva. Om vi har en gemensam önskan att göra saker för andras skull, kan det vara den önskan som vi försöker tillgodose hos varandra. Den önskan som binder oss samman. Vi skulle då kunna ge denna påverkan till varandra, vilket skulle vara den önskan som inte sinar, där vi skulle kunna få njutning i det oändliga, som skulle kunna ersätta den kortsiktiga hetsjakt mot undergång vi nu ägnar oss åt för att hålla oss över ytan. Kanske skulle det då, om vi lyckas, bli tydligt för oss vad det är att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar