På väggen i mitt tonårsrum satt en stor svart-vit affisch från Bildjournalen. Att den föreställde Che Guevara visste jag. Vem Che Guevara var hade jag ingen aning om. Uppvuxen i "nästan -Djursholm" (Gardell) och för ung för FNL var jag en politisk oskuld. Men bilden (tagen av Alberto Korda) var oemotståndlig. En drömmande blick framåt. Ingenting var omöjligt.
Affischen överlevde åtskilliga utrensningar och flyttlass under ett tjugotal år. Sista tiden i livet hängde den som inspirationskälla i radhuskällaren.
I julklapp fick jag boken"Che" , skriven av journalisten och författaren Björn Kumm. En jordnära, faktaspäckad bok om den argentinske läkaren Ernesto Guevara som blev revolutionär. Lika fascinerad som jag varit av av bilden på väggen blir jag av texten i boken. Om drömmaren som gick från ord till handling. Som ville leva som han lärde. Som aldrig någonsin ville ha några förmåner framför andra. På eftermiddagen den 9 oktober 1967 fick han till sist ge sig, omringad i den bolivianska djungeln. Några timmar senare blev Björn Kumm första vittne till när helikoptern landade, med den avrättade Che Guevara fastsurrad vid ena landningssteget. Dagen därpå visste världen att den älskade och hatade drömmaren var död.
Men det angick knappast tolvåringen i "nästan-Djursholm".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar