David och Goliat

Va roligt! Att Söderbokhandeln klarar trycket från Skrapan. David mot Goliat. Eller kanske; udda vara mot dussinvara, lugnt och stilla mot snabbt och hektiskt, det-går-ihop mot största möjliga vinst, sprunget ur glädje mot hård disciplin, som det faller sig mot designade koncept. Eller kanske; "som man önskar att det vore" mot "som det faktiskt har blivit".

Monteneros

Rond. Den argentinske mannen med det italiensk-klingande namnet börjar omedelbart slå sig i slang, eller snarare slänga käft, medan vi lägger om hans buksår. Får bl.a veta att han delar av året jobbar som skådespelare i Spanien och att ingen ska tro att det blir någon skillnad med Obama som president. Lite nyfikna frågor avslöjar att han har ett förlutet som soldat i gerillarörelsen Monteneros. Efter statskuppen 1976 tvingades han och familjen på flykt. Till allsköns länder.

Ibland reser man utan att röra sig ur fläcken.

Göran Rosenberg in my mind.

Lördag eftermiddag. Solen har tittat fram några timmar. Det är lugnt på jouren. Åsa hälsar på för att få lite uppmuntran. Det förbannade konkurrenssamhället, som gör sitt bästa för att vi hela tiden skall känna att vi inte riktigt duger, kan slänga sig i väggen !
Medan hon kämpar med sin artikel bläddrar jag i senaste numret av Läkartidningen. Bertil Hagström har skrivit en förtjusande debattartikel med rubriken "Tala hellre om chans och chansökning än om risk." Artikeln avslutas med ett citat ur Göran Rosenbergs oumbärliga " Plikten och profiten - om konsten att vara människa" .
När vi tillåter att professionell expertkunskap regelmässigt åberopas för att rättfärdiga bedömningar och beslut som i sista hand bara kan vägledas av en kunskap som är personlig och känslomässig till sin natur, omyndigförklarar vi så småningom hela den sfär av personlig och känslomässig kunskap, som ibland är den enda vägledning som står till buds .

Den känslobaserade kirurgen får en tår i ögat. Bättre kan det inte sägas.
Åsa traskar vidare för sen lunch och mer uppmuntran, nu av mamma.
Solen skiner. Och glaset känns åter halvfullt, inte halvtomt.

KBK http://ericsecher.blogspot.com/2008/08/knslobaserad-kirurg-i-ume.html

Li Li

- Var försiktig med vad du säger, var rådet från hustrun.
Cykling till jobbet avnjuts bäst med P1-morgon från öronsnäckan. 06.50 är höjdpunkten, med "Tankar för dagen". Imorse var det poeten Li Li som tänkte till. Politisk flykting som fick nog efter uppvisningen på Himmelska fridens torg. Nu stack han ut hakan, trots hustruns förmaningar. Och jämförde Obama med Mao. Vår egen gunstling Barak Obama med en av tidernas värsta tyranner.
Vad han ville säga var att vi bländas av ungdom, skönhet och vackra ord. Så var det med Mao 1949. Hur det gick vet vi. Om Obama vet vi ingenting.
Men min känsla, på den sliriga vägen bakom Skarpnäck, var att morgonpredikanten hädat.

Konststudier

Först kommer den spontana känslan. Sen tar förnuftet vid.
Varje år tar 1500 människor livet av sig. Ungefär 70 gör det genom att hoppa från hög höjd, framförallt broar.
Konstfackstudenten Anna Odell ställde sig i förra veckan på Liljeholmsbron och låtsades vara självmordskandidat. Det blev fullt pådrag med tvångsinläggning på psykakuten. Påhittet var del i ett konstprojekt som skall presenteras i maj , fick vi veta.
Chefen för psykakuten blev upprörd (slöseri med allmänna medel). Hanne Köller på DN blev upprörd (poänglöst). Och landstingsrådet blev förstås upprörd.

När Dan Wolgers ställer ut en stulen parkbänk (eller hur det nu var) blir han uppburen och geniförklarad. Lite småkul kan man tycka, men knappast något som griper tag. Om Anna Odells upptåg kan man säga det motsatta. Obehagligt, upprörande, och berörande.

Min känsla säger  att detta inte är en meningslös provokation.
Förnuftet får ihop en lång lista argument emot.
Vi får se.

Bolia.com

Vi har en soffa. Den är tolv år.
Vi har en blå, fin, fläckfri tolv år gammal soffa.
På tolv år tröttnar man. På tolv år förväntas man tröttna.
Bolia.com är beredda att hjälpa oss ur denna leda. Lycka till !

Klimatutbrytning

Politikerreportern Elisabet Höglund har fått luft under vingarna. På fredagarna svingar hon framgångsrikt sina lurviga i Let s dance. Ikväll var det SVT Agenda som bjöd upp. Den gamla tävlingscyklisten (svensk mästarinna 1970 0ch 1971) har nämligen tagit täten för en liten utbrytarklunga som vill lämna klimathotet bakom sig.
Skall man lyckas med en utbrytning gäller det att ha pigga ben. Annars blir man ovillkorligen inhämtad.
Imorgon skall Å intervjua Andreas Malm (från Klimataktion) som anför huvudklungan. Lycka till !
( Hoppas ingen tappar fattningen...)

Looking for Fidel

Min bild av Fidel Castro ?
En ovanligt seglivad diktator. Som likt andra envåldshärskare är livrädd för opposition och oliktänkande.
En envåldshärskare, som visserligen gett människor sjukvård och läskunnighet, men för övrigt låter folk leva i misär.
Oliver Stone har gjort två dokumentärer om den enväldige. Inpå bara skinnet. I den första (Comandante 2002) får Fidel snälla frågor. I den andra (Looking for Fidel 2004), kommer han inte undan lika lätt. Men han duckar inte. Han är stolt, han är klipsk, han är charmig och verkar uppriktigt osjälvisk. Han vill skydda sitt folk från DE onda och DET onda där ute.
Jag tillhör de naiva och lättlurade. Och säger som barnen sa när de var små och träffade främlingar. -Han verkar snäll.
(Vore jag mindre lättlurad och mer spanskspråkig skulle jag förstås läsa Yoani Sanchez och Generacion Y.)

Shooting dogs

No 1 mitt på Götgatan är kanske stans bästa videobutik. Perfekt ordning, har allt, fransk film för sig, proffsiga, hängivna osv, osv. Och en hel massa köpfilm för 99 kronor. Ibland står jag med fem filmer i famnen innan det dåliga samvetet slår till. - Hur ofta ser man en film mer än en gång ? Igår lommade jag i alla fall ut med två nyförvärv. Filmer som man gott kan se flera gånger för att bli påmind. Påmind om vansinnet. "Into the wild" av Sean Penn. Och "Shooting dogs" om Rwanda 1994. Av Michael Caton-Jones och framförallt med John Hurt ( V for Vendetta och Alien). Ofattbara 800.00 slaktade på några månader medan FN tittar på. Just omvärldens passivitet blir tydligare här än i "Hotel Rwanda". Trots några riktigt hemska avrättningsscener är det en kommentar från den utsända BBC-reportern som ger mest kårar. " Last year I was in Bosnia. Everytime I saw a killed woman I cried. And thought; It could have been my mother. Or my sister. Here in Rwanda I have not cried. These people are just killed africans." Hon var skrämd över sin egen reaktion. Men verkade acceptera den.

I väntan på Lukas och Elin

Sitter med kanel och kaffe i internetbaren på seven-eleven och väntar. I väntan på Lukas Moodysson. I väntan på Mammut. Eller snarare i väntan på att Victorias biljettkassa skall öppna. Kritkerna gjorde inte vågen. Det lovar gott.
Birger Schlaug skriver varannan dag om Elin Wägner. Till slut lyckas droppen urholka stenen. Har varit tvärs över gatan på Skrapan och beställt "Väckarklocka" från 1941.Väntans tider.

Next stop Ireland

Det kom en hälsning från Gunther, min cykelkompis i Afrika. Fem månaders tandemcykling från Belgien till Nigeria tillsammans med Sarah nu lyckligt till ända. Utan regn och sandstorm.
Men bopålarna kommer de inte att sätta i Afrika, utan på Irland. - Jag längtar efter riktig säng och bokhylla.

Stormens öga

Ingen dag blir som man väntat sig .
Trots dålig sömn var jag alls inte trött.
Min operationskompis tillstod helt oväntat sin innersta mening,
att privat sjukvård är fånigt, oetiskt och alls inte rätt.
En vecka gammal lasagne smakar alls inte illa.
Ätbar mat slängs nog i mängder varenda dag ?
Obamas installationstalet var inte alls så laddat såsom jag hoppats.
Men världen mår nog bäst av ledare som står på jorden, med sinne för fakta och realitet.
Mästarnas mästare var alls inte den slätstrukna TV-underhållning jag väntat. Inte det minsta.

I stormens öga är det kav lugnt. (Tao)

Mellvin

För några år sedan hade vi en äldre kollega som skulle gå i pension. På frågan hur hon fortfarande kunde vara så energisk och intresserad svarade hon, med finländsk brytning, att det handlade om "att inte ta sig själv så högtidligt".
Det borde jag tänka på. Och det borde även Stefan Holm göra. Hua, hua.
Sonen Mellvin 5 år har en T-shirt där det står. " Min pappa hoppar högre än din pappa". Hi, hi.

Ting

12.02 Anländer till skridskoisen med full mundering. Isdubbar, ny livlina, nya stavar, nya vantar. Bara att spänna på. Om det inte vore för skridskorna. Dom har jag lämnat hemma.
12.34 Åter vid skridskoisen med full mundering.
Mellan 12.02 och 12.34 lugnade jag ner mig med P1 och "Ting". Som handlade om skrivmaskiner. Åke Edvardsson har bytt ordbehandlaren mot papper och penna. Det blir bättre texter då, hävdade han.

Gå sönder

" Man går inte sönder. Det bara känns så." Sa Liza Marklund i TV-intervjun från Spanien imorse. En bra intervju.
I TV-studion vände och vred man sen på hennes olika misstag. Bl. a att hon bor i Spanien.
Det här kan inte vara annat än avundsjuka.Det bara känns så. Fel kön och alldeles för framgångsrik.
Avundsjuka går man säkert inte sönder av. Men att bli så ifrågasatt ?

Arne Naess

Bloggandet går på lågvarv. Mest upptagen med att hänga på Birger Schlaugs sida. Den genererar ett tjugotal kommentarer varje dag. Väldigt vitalt. Nyttig läsning för den som mest går och ältar på egen hand. "Var och en i sin blogg" som nån skrev häromdan. Idag har Birger en runa över ekosofins fader Arne Naess. En norsk klippa, som likt Gandhi fick ihop det där med teori och praktik.
Idag är det lördag, arbetsfritt (fri tid), minus åtta grader, sol, nya glansisar. Det är bara att tacka och ta emot.

Känslobaserad - igen.

Lite spännande det här med att försöka mynta ett nytt uttryck. ("Känslobaserad kirurgi")
Efter en lång dag med samma patient på operationssalen ser narkosläkaren mig stint i ögonen. Lite med glimten, men på fullt allvar undrar han: - Känns det bra ? Jag blir glad (och lite stolt) över hans fråga. Tänker efter en kort sekund. - Ja, det känns bra!
Nog är det fantastiskt att man på ett ögonblick kan samla ihop, sammanfattta och bedömma allt det som hänt under sju timmars arbete ? Med bara tre ord.
Vår gängse metod brukar annars vara att svara på ett tjugotal ja-och-nej-frågor. Utan att man blir så mycket klokare för det.

Havanna-blogg

När vita, välmående, medelålders, bloggande män roar sig med att hitta saker att beklaga sig över - då blir det lätt patetiskt.
När unga (sällan vita) människor, som lever i samhällen där yttrandefriheten är starkt beskuren, får tillgång till internet - då är det allt annat än patetiskt.
33-åriga Yoani Sanchez skriver olovandes om livet i Havanna. Hon har blivit ett hot mot den kubanska regimen. Enligt DN. Häftigt.
Jag vill också göra något som inte är så patetiskt.

Frivillig

Birger Schalug skriver att " fattigdom är lätt att bära om den är frivillig. Men svår att uthärda om man är tvingad ". Det borde han utveckla närmare !
Friluftsliv är en form av "frivillig fattigdom" som framförallt svenskar och norrmän sätter värde på. Man avstår från de vanliga bekvämligheterna ett litet tag. Några timmar, en dag eller en vecka. Då smakar allt gott och man känner stor tacksamhet när illamåendet eller skavsåret släpper. En liten parentes av "ursprungliga villkor" i det dagliga stillasittande- köande- det är nån annan som bestämmer -livet. Norrmännen släpper nog inte taget i förstone men i Sverige äter sig bekvämligheterna allt längre in i reservatet. Att t. ex orientera sig i skärgården utan GPS anses numera som en omöjlighet.
Igår blev det några välsignade, nästan andäktiga, skymningstimmar på Drevvikens is. Kollega B har sinne för stämningar. Vi sa inte så mycket. Frivillig tystnad. Bäst så.

Enschlaugomdan.

Enligt profeten Malsow finns det basala behov, såsom mat och husrum. Till de basala behoven räknar jag numera även en daglig dos konsumtions-kritik. Först därefter kan man unna sig lite av de förbjudna frukterna, såsom bekräftelse och självförverkligande.

Che

På väggen i mitt tonårsrum satt en stor svart-vit affisch från Bildjournalen. Att den föreställde Che Guevara visste jag. Vem Che Guevara var hade jag ingen aning om. Uppvuxen i "nästan -Djursholm" (Gardell) och för ung för FNL var jag en politisk oskuld. Men bilden (tagen av Alberto Korda) var oemotståndlig. En drömmande blick framåt. Ingenting var omöjligt.
Affischen överlevde åtskilliga utrensningar och flyttlass under ett tjugotal år. Sista tiden i livet hängde den som inspirationskälla i radhuskällaren.
I julklapp fick jag boken"Che" , skriven av journalisten och författaren Björn Kumm. En jordnära, faktaspäckad bok om den argentinske läkaren Ernesto Guevara som blev revolutionär. Lika fascinerad som jag varit av av bilden på väggen blir jag av texten i boken. Om drömmaren som gick från ord till handling. Som ville leva som han lärde. Som aldrig någonsin ville ha några förmåner framför andra. På eftermiddagen den 9 oktober 1967 fick han till sist ge sig, omringad i den bolivianska djungeln. Några timmar senare blev Björn Kumm första vittne till när helikoptern landade, med den avrättade Che Guevara fastsurrad vid ena landningssteget. Dagen därpå visste världen att den älskade och hatade drömmaren var död.
Men det angick knappast tolvåringen i "nästan-Djursholm".