Egen framfart

Svårt det här med "egen framfart" (080306). Var och en står sig själv närmast men ingen vill bli beskylld för att inte tänka på gruppen. Författaren Lasse Berg påminner oss om det i en tänkvärd artikel (Läkartidningen nr 23 2008) om Sanfolket i Kalahariöknen. De enda människorna som inte är invandrare ! Och som fortsätter leva nomadliv i grupper om 20-40 personer som vårt släkte levt under mer än 99% av sin tid på jorden.
"Vi är gjorda för ett stillsamt liv tillsammans med en grupp där vi har en självklar tillhörighet. Våra starkaste drifter handlar om att vara en likaberättigad del av vår grupp. Vi har ett medfött behov av respekt och kan hellre välja döden än ställas utanför."
"Sans hela föreställningsvärd är uppbyggt på att lösa problem så fridsamt som möjligt. Våld inom eller mellan grupper vars samverkan bygger på empati blir ytterst kostsamt."
För sex miljoner år sedan skiljdes vi från shimpanslinjen, för två miljoner år sedan lämnade Homo mosaikskogen för ett liv på de öpnna afrikanska vidderna och för 200.000 år sedan blev vi Homo sapiens. För 60.000 år sedan var det några hundra modiga som lämnade Afrika och gav sig ut och befolkade världen. För 10.000 år sedan uppstod i några av Asiens floddalar det första jordbruket. Och så blev den anspråkslösa, fridsamma nomaden en girirg, konfliktbenägen jordbrukare. I "Gryning över Kalharai - hur människan blev människa" är Lasse Berg inte nådig; " Slutsatsen är oundviklig. Miljöförstöring, sociala konflikter och mänskligt lidande har sin grund i jordbruket och civilisationernas uppkomst."
Varje år skall semsterveckorna fördelas rättvist mellan de 10 läkarna i min grupp. Våra enskilda önskemål är från början helt oförenliga men varje år lyckas vi (mycket tack var soc.ing dr B) i stor sämja lägga ett anständigt schema. En årlig uppvisning i generositet och gruppkänsla. Och frånvaro av egen framfart.
Det finns hopp.

700 kronor i timmen

Så var båten äntligen i sjön. Och klockan tio lördag förmiddag skulle grabbarna på varvet hjälpa mig på med masten. Det gick ovanligt smidigt,för en gångs skull hade jag sprintar och sprintlås till alla stag och fall.Dags att hissa för årets första segling till hemmabryggan. Linorna som skall hissa seglen, fallen, går inne i masten och kommer fram under däck. Där fanns tre tampar. Borde det inte vara fyra ? Fallet till focken fattades av någon outgrundlig anledning. Skarven mellan vajern på mastens utsida och linan inuti masten hade uppenbarligen gått av. Varvschefen Johan kom snabbt fram till att skulden var min. Han och hans grabbar, två polska bröder, skulle ha lite överläggning om de hade tid att hjälpa mig. Tid att ta av masten igen och försöka lirka ner vajern för att koppla ihop den med ny lina.Medan de överlade gjorde jag lite fåfänga och vingliga försök , med en alldeles för kort stege , att ta mig mig upp i masten. Jo,jag skulle få hjälp. Men det kunde inte bli gratis, eftersom felet var mitt. 700 kronor i timmen var taxan för såna här extratjänster. Då blir man så där lite lagom ledsen, arg, uppgiven och besviken. En dryg timma senare och sjuhundrakronor fattigare hissar jag segel och vill därifrån. Johan uppenbarar sig på bryggan och ber att få betalt. Glöm det där med räkning. För att lätta upp stämningen på väg till hamnkontoret berättar han att varvskunderna låtit bli att betala räkningar för 640.000 kronor, nästan tio procent av totala omsättningen. Det var inte fråga om oskyldig glömska utan falska namn och adresser mm. Och mest upprörande av allt, det var folk med stora båtar och mycket pengar som smet. Jag lyssnade och lät honom utan protester dra 700 kronor från mitt VISA-kort.Och så kom jag äntligen ut på vattnet, till sol och en frisk bidevind.

Naomi Klein i stan

Det var utsålt på Södra teatern. Alldeles för sent hade jag upptäckt att Naomi Klein var i stan för att diskutera världens tillstånd. I sådana lägen ringer jag min pappa. Hur han bär sig åt har jag faktiskt ingen aning om, men dan efter hade jag en biljett i handen. Så fick jag möjlighet lyssna till kanadensiskan som skrivit först No Logo om varumärkestyranin, och nu senast Chockdoktrinen. Om Milton Friedman och Chicagoskolans lära att man "passar på " att införa ekonomiska avregleringar, som ett villkor för lån, i länder som befinner sig i ett utsatt tillstånd, i chock. Utfallet blir undantagslöst stora rikedomar för några få och uselt för det stora flertalet. Exemplen är många och övertygande. Chile var först ut och därefter flertal länder i Sydamerika.Polen, Ryssland, Sydafrika. Riktigt, riktigt upprörd blir man av att läsa om hur fiskarna på Sri Lanka inte kunde komma tillbaka till sina stränder efter tsunamin.Och kanske är Irak det mest flagranta exemplet där man blixsnabbt efter invasionen införde lagändringar som möjliggjorde inträde för amerikanska företag, framför näsan på de inhemska, långt innan man var intresserad av att stötta allmänna val.
Jag cyklar hem från föredraget med lite blandade känslor. Publiken var i alla åldrar. Jag kände inte igen någon, vilket kanske inte är så mycket att förvåna sig över. Men jag förstod också att jag inte skulle kunna prata med någon enda på mitt jobb om det här teaterbesöket. Trots att det handlar om en bok som haussats av kritikerkåren och legat länge på topplistan över sålda böcker. Kort sagt nåt som inte stämmer. Det kostar på att ha ett högstatusyrke ? Eller ?

Heja Johan

"Halten av växthusgaser i luften stiger bara snabbare och snabbare. Det finns redan tecken på att metanlager i Sibirien börjar tina, vilket kan förvärra situationen dramatiskt. Trenden måste vända NU...Men istället ökar förbränningen av fossila bränslen bara mer och mer. Kina bygger ett nytt kolkraftverk varannan vecka. " Vetenskapsredaktör Karin Bojs på DN är riktigt uppgiven idag.
Mer upplivad blir man av chefredaktör Johan Ehrenberg (ETC) som oförtrutet kläcker och verkställer ideer. I höstas fick han Kulturhuset att sätta upp solpaneler på taket och nu har det kommit upp fyra vindsnurror som syns över stan. I veckan kom värsta flotta månadsmagasinet kallat Kloka hem som bilaga till ETC. Och bolaget Egen el går som smör. Finurliga apparater för egen elproduktion. Radion som man vevar igång istället för batterier är nog ett måste. Och varför skulle just vi inte kunna ha solceller på balkongen ? Slår det mig nu.
Heja Johan!

Sothöna - på nära håll

- Vi måste ta en kvällspromenad och se hur det går för svanarna.
Strax intill promenadbryggan i sjöstan ligger en svan och ruvar. Först var det ett ägg och sen blev det fyra. Nu har första ägget kläckts och storasyster kravlar runt i boet medan mamma fortsätter ruva. Vi står åtskilliga beundrare på bryggan och tycker det är lite märkligt att inte alla äggen lagts samtidigt.
En bit längre bort är det mer dramatiskt. En till synes alldeles nyfödd sothöneunge som kommit bort från föräldrarna är nu utsatt för våldsmma angrepp från en främmande sothönemamma som hugger och hackar mot strupen på det som inte är hennes egen avkomma. Den lille kraken doppar huvudet i självförsvar och blir sen liggandes helt orörlig och attackerna upphör. På bryggan är vi fruktansvärt upprörda att detta får ske och helt övertygade om att den lilla är död. Så reser han(?) långsamt upp sin lilla knopp och försöker ge sig av. Då kommer hans plågoande skjutandes som en raket över vattnet. Nu står vi inte ut längre ! Visserligen är det några karlar som myndigt förklarar att så här går det till i naturen men sånt snack gör föga intryck på starka moderskänslor. Fru E får tag i i några vassruggor att hötta med, andra mödrar hittar stenar på stranden. Det lilla livet får en ny chans och nu kommer han undan. På bryggan känner vi en fantastisk lättnad när den vuxna sothönan som kommer till mötes verkar vilja honom väl.
Hur är vi egentligen funtade som grips så starkt av det som är nära och påtagligt men obekymrat tar en påtår när dom visar hemskheter i rutan från långt borta ?
Vi kanske inte är så globala som vi tror ?