Trots den sekulariserade och strikt rationella attityden verkar det en djup människokärlek inom det moderna projektet. Och då syftar jag förstås på alla strävanden att förbättra de jordiska livsvillkoren. Inte bara materiellt, utan också andligt, dvs inte andligt i i en religiös - teologisk mening utan psykologiskt och allmänmänskligt. Den förbättrade utbildningen och utvecklingen av tänkandet kring individens fri - och rättigheter leder ju till att successivt allt fler blir bemyndigade att leva ett fritt men ändå ansvarsfullt liv i en helt annan utsträckning än under kyrko-kristet dominerade tider.
Så ur den synvinkeln är det moderna projektet ett gigantiskt emancipatoriskt samhällsexperiment. Och som sådant ett ett odiskutabelt framsteg i människans kollektiva utveckling.
Men den andra sidan av saken är att det moderna projektets fokusering på det materiella drivs så långt att den förankring i en andlig dimension kapas som är nödvändig för en civilisations långsiktiga fortlevnad.
Det är som att källorna till liv och nyskapande sinar. Och det är där vi befinner oss nu. Allt fler förstår att den dominerande inriktningen, dvs ekonomisk tillväxt baserad på vetenskaplig och teknologisk utveckling, kommer att ta en ände med förskräckelse. Men källflödena till den visionära och nyskapande kreativitet som skulle kunna ge en ny inriktning åt livet på jorden verkar torrlagda. och följaktligen är vi fortfarande inne i den historiska utvecklingsfas då kriser och problem utvecklas och förvärras för att den kollektiva spänningsnivån så småningom skall nå den höjd som krävs för ett visionärt genombrott av tillräcklig kvalitet.
