För själva klarar vi det tydligen inte

Jag tror som Greta Thunberg att vi ska lyssna på vetenskapen och behandla klimatkrisen som en kris. Men det är inte för att jag, likt Greta, har lusläst, memorerat och förstått vad IPCC har kommit fram till. Utan för att min känsla säger mig att de har rätt. Ungefär på samma sätt som andra, fast tvärtom, på ren känsla kommit fram till att de har fel. Världen är för komplicerad och för komplex för att en vanlig dödlig ska förstå, å ena sidan. Men å andra sidan, mest komplicerad och komplex är människan, vilket skulle kunna betyda att den där känslan jag bär på, att vi är på fel väg och är illa ute, är alldeles riktig. Men, detsamma säger de som känner tvärtom. Det jag kan invända, för att bryta dödläget, är att framhålla  försiktighetsprincipen. Dvs att när tillräckligt mycket står på spel, som vår framtida existens, så bör man ta det säkra för det osäkra. Jag kan inte säkert säga att det är så illa med 418 miljondelar koldioxid i atmosfären som IPCC hävdar, men risken räcker. Räcker för att jag ska vara beredd att ställa om, helt och hållet.

Jag tror att även den som i huvudsak förlitar sig på siffror och mätningar till syvende och sidst letar efter en känsla. En känsla av mening, av meningsfullhet. På så vis kommer en aldrig så intelligent och förnuftsstyrd människa alltid att skilja sig från artificiell intelligens. Eller inte. För vi kan ju programmera våra robotar så att de tar hänsyn till våra värderingar. Yuval Harari har en utläggning att man i valet av självstyrande bil kan välja antingen den modell som i en krocksituation väjer in i stolpen (dvs offra sig själv) eller den som kör över det mötande barnet. I ett annat avsnitt jämför han Song My i Vietnam med Srebrenica. I båda fallen sker något man kan uppfatta som en etnisk rensning, i det förra fallet var det inte en uttalad avsikt, däremot i det andra. Om AI styrt över dessa aktioner hade den första aktionen avbrutits medan den andra fullföljts med ännu grövre konsekvenser. I den utsatta position vi nu befinner oss kan man önska att AI tog över, preparerad med våra/mina/inte dina värderingar, och talade om hur vi ska ställa om för att överleva på sikt. För själva klarar vi det tydligen inte.

I väntan på att någon talar om hur jag ska ställa om längtar jag efter en båt med en riktigt lång rorkult. Det ger mest känsla.

Inte så sorgligt som det låter ?

Sitter i fåtöljen och läser underbara Livets tunna väggar av Nina Burton, om hur sinnrikt allt är som vi inte själva kommit på. T.ex att kittet som tätar vaxkakorna i bikupan (propolis) innehåller hundratals beståndsdelar, bland annat desinfektion mot virus och bakterier. Man kan bara bli ödmjuk. 

I samma stund får jag ett meddelande från dotter Åsa som erbjuder mig snålskjuts på hennes Netflixabonemang. Så nu har jag lagt boken åt sidan och istället kastat mig mig över David Attenborough och Ett liv på vår planet. Och blir ännu mer ödmjuk. Och skamsen.

Ingen kan hindra oss från att vara nyfikna och påhittiga, ingen kan bara slå sig till ro, alla har behov av att skapa. Men, till skillnad från alla generationer före oss måste vi tänka efter före, försäkra oss om att det vi skapar inte rubbar balansen med resten av skapelsen. Vi kan inte längre låtsas vara okunniga, nu vet vi att konsekvenserna blir förödande.

 Det kan låta sorgligt, att vi tvingas hejda oss och avstå från framsteg, avstå från tillväxt. Men är nog inte så sorgligt som det låter. Väl uppe på platån där de basala behoven är tillfredsställda  blir vi inte gladare av ökat materiellt välstånd, hur mycket reklamen än försöker få oss att tro det. Det är inte ägandet som skapar glädjen, det är skapandet. Alltså, jag blir lyckligare av att bygga en lådbil till barnen än att äga en Ferrari. 

Frågor på det ?

Typ - Är streaming och Netflix basala behov ? Vem lever som hen lär ?

Frihet

 Det här var nog en rätt typiskt dag, för en som håller på att lära sig vad det betyder att vara fri. Jag vaknar tidigt, som om jag skulle till jobbet. Hela förmiddagen går åt till att tänka efter en och två gånger extra, åt att åka tillbaka och hämta hjälmen och gå på toaletten, och ytterligare en gång till för att byta kläder. Och sen åka runt på stan och undra vad den här dagen ska innehålla för något meningsfullt. Tills jag till slut får ändan ur och lämnar stan med sikte på Waxholm. Väl hemma, efter att för första gången ha sett vackra 1600-tals-Bogesunds slott, är jag så där lagom trött för att inte orka tänka på vad man gör av sin frihet, och meningen med livet.

Rent existentiellt (2)

Numera arbetar jag halvtid, närmare bestämt varannan vecka. Den här veckan är en ledig vecka, då bestämmer jag helt själv. Det låter fantastiskt. Men det är det inte. Efter sextioårig skol-och arbetsplikt är man inte utan vidare redo för obegränsad frihet. Lika lite som bibliotikarien Brooks i Nyckeln till frihet. Men så illa ska det inte gå för mig. Utan det fantastiska jobbet ska ersättas med något lika meningsfullt. Så det så.

Dr Alexander Wilczek skriver om stress i senaste numret av svensk kirurgi. Han avslutar med fyra existentiella faktorer som professor emeritus Wolfgang Rutz, bl.a ansvarig för global hälsa inom WHO, formulerat. Han menar att en människas liv behöver innehålla meningsfullhet, autonomi, social betydelse och värdighet. 

Egentligen har jag allt det där. Problemet är att jag har orimliga krav på meningsfullhet ?

Rent existentiellt

Nina Björk avslutar det inledande kapitlet om meritokrati i nya boken "om man älskar frihet" så vackert att jag blev tvungen att skriva av. 

Så här har det blivit för mig de senaste åren: jag tänker allt oftare att jag befinner mig i det välsignade tillståndet. Jag har fått livet. Jag har fått dagarna, stunderna, nätterna. Jag vet hur obetydligt det är, ingenting i evigheternas perspektiv, knappt ens en tändsticka som flammar upp och dör, snart är jag en av alla miljontals döda människor som ingen minns. Men för mig är mitt liv allt jag har och allt jag någonsin kommer att ha. Och jag kan helt enkelt inte förstå varför mina dagar skulle vara viktigare än någon annans. Jag kan bara inte förstå det. När vi är här så kort tid och när den korta tiden samtidigt är så totalt avgörande, för för varje människa är ju hennes liv allt hon har och allt hon någonsin kommer att ha. Hon måste få möjligheten att kunna njuta av det! Vi är ju så utsökt utrustade för att kunna möta det med våra lemmar, ögon, öron, munnar - för allt hos människan finns det en motsvarande yttervärld. Det finns fågelsång för våra öron, solnedgångar för våra ögon, smultron för våra munnar, andra kroppar för våra kroppar. Vi är så beredda att ta emot värld och liv. Ja, vi är som gjorda för denna värld! Vad spelar det för roll om jag är långsam eller snabb i kropp eller hjärna? Om jag kan prestera på just det sätt som den tid jag råkar leva i premierar eller om jag inte kan det? Om jag är smart eller trög? Jag är ändå denna utsökta jordvarelse människa. Om jag tar mig själv på allvar, måste jag också ta allas rätt att kunna möta livet på allvar. Då hittar vi inte på några ursäkter för att vissa ska ha det bättre och andra sämre under sin korta tid på jorden. Rent existentiellt finns det inga argument för ojämlikhet.

Day Zero in the Arctic

 

Ett långt uppehåll på bloggen. Det här inlägget kan vara början på en återresa till ett lugnare tempo, större eftertänksamhet och mindre bekräftelsebehov.

Jobbar numera varannan vecka. Den lediga är en större utmaning än den schemalagda, inte oväntat. Den här, och säkert många fler framöver, plågar jag mig med fördjupade kunskaper om klimatnödläget. Det gör ont. Och jag har bestämt mig för att det är i sin ordning. Det ska göra ont. 

Idag är det Mark Lynas som har ordet.

No one knows exactly when it will happen, but at some point in the two-degree world we will see the complete disappearance ofArctic sea ice, resulting in an ice free North Pole for the first time for about three million years. It is already fairly likely that most people today who are middle-aged or younger will witness this event, a historical milestone by any description. No toher humans in the hole history of our species would have been able to sail across the North Pole without hitting av substantial ice cap. Even during previous interglacials - warm periods between succesive ice ages when Greenland ice sheets was reduced to a much smaller size, the forest advanced northward and the Sahara flourished with lakes and wetlands - there was still permanent ice in the arctic. The date that we lose it - Day Zero in the Arctic - will surely be global warming marker like no other. *

Att fastna för just den här passagen kanske är ett bra exempel på min/vår svagaste sida. Det som gör störst intryck är inte det som har störst betydelse, utan det som väcker mest känslor. Var det inte tack vare bilder på söta sälungar som Miljpartiet kom in i riksdagen ? Eller så är det ett undantag från den regeln. Ett isfritt Arktis kan få enorma konsekvenser, förstår jag efter fortsatt läsning.

*Our final warning. Six degrees of Climate Emergency. 2020